Sara Omar kastades från ingenstans rakt ut i strålkastarskenet när hon för tre år sedan gav ut sin första roman, Dødevaskeren (”Dödstvätterskan” på svenska). Det blev ett genombrott hos både recensenter och bokköpare, med översättningar och priser som följd, och medförde också att den danska debatten om religion och kultur konkretiserades:

Det är så här hederskulturen fungerar; det är så här barn och kvinnor förtrycks och kritiska röster och avvikare tystas.

Började skriva “Dödstvätterskan” efter självmordsförsök

Den 18 november tog Sara Omar emot de danska bokhandlarnas pris för sin andra roman, Skyggedanseren, som väntas komma i svensk översättning i början på nästa år. I den fortsätter berättelsen om huvudpersonen Frmesk och hennes försök att slå sig fri från barndomens brutala mörker. Böckerna har gjort Omar till en efterfrågad föreläsare och kommentator, hon var en självklar intervjuröst i tv-nyheterna efter terrormorden i Paris och Nice.

– När en lärare blir halshuggen på öppen gata i Paris är det också grunden för det som vi har kämpat för som angrips. Detta måste vi se i ögonen. Vi är godtrogna som tänker att det inte händer i Skandinavien. De mörka krafter som har fjättrat människor i de muslimska samhällena är på väg hit upp. Det som jag har flytt från finns nu här bland oss.

Som barn flydde Sara Omar tillsammans med sin familj från den kurdiska delen av Irak och sedan 2001 är hon bosatt i Danmark. Men i dagens Europa kan det man lämnar bakom sig snabbt komma ifatt en. På grund av sin kritik av delar av islam lever hon med polisskydd och hennes böcker har inte kunnat ges ut i Mellanöstern. De teman hon tar upp – hedersförtryck, könsstympning, patriarkal kontroll, flickors självständighet – gör henne omöjlig där, säger hon; som skribent, som kvinna.

– Jag började skriva Dödstvätterskan när jag låg på sjukhus efter flera självmordsförsök. Livet hade blivit alltför svårt att bära. Jag hade nått botten och kunde inte längre se någon mening med någonting. Boken började som ett självmordsbrev skrivet till en väninna som jag hade mist när jag var barn. Skrivandet har räddat mitt liv. Om jag inte hade fortsatt hade jag överlämnat mig åt ondskan, och då hade förtryckarna vunnit.

“Vi klarar inte av att sätta ord på problemens identitet och omfattning”

I miljöerna hon skildrar styr misstänksamheten och de hierarkiska traditionerna. Våldet ligger så nära ytan att det inte går att trycka ner. I Information talades det vid debuten om ”berikning av dansk litteratur” och Berlingske skrev att ”det här är litteratur som kan förändra vårt samhälle”.

Om man nöjer sig med att vara tyst och lugn tänker andra att de kan göra vad som helst med en, sa hon när jag intervjuade henne i Köpenhamn när Dödstvätterskan just kommit ut. ”Du måste visa att du kan prata. Du har också ord i din mun och i din makt.”

Nu beskriver hon coronasäkert på telefon de förhållanden hon tidigare levde med som ett liv i skugga; hon var osynlig, en ingenting-kvinna.

– Under många år var jag den här personen som saknade värde. Att hitta styrkan inom mig blev en psykologisk och filosofisk resa med skrivprocessen som motor. Framgången med den första boken kom fullständigt överraskande. Från att ha varit ingenting förväntas jag nu vara allting. På tre år har jag blivit en person med ansvar att driva frågor om jämställdhet och yttrandefrihet.

Hur ser det ansvaret ut?

– Jag åker runt och säger att vårt system inte längre duger. Vi kan inte lösa problemen när vi inte vågar gå på djupet med dem. Vi klarar inte av att sätta ord på problemens identitet och omfattning eftersom vi är så rädda för vad andra ska säga, för att bli kallade rasister och islamofober. Tidigare kunde jag ropa högt mellan Mellanöstern och Danmark utan att mina ord betydde någonting, men nu sprids mina värderingar viralt. Det går att påverka samhället; med friheter och rättigheter kommer ansvar som man ska leva upp till.

Vad är det vi inte kan prata om?

– Ta bara ordet integration. Vi integrerar oss inte och vi integrerar inte heller några andra. Vi har parallellsamhällen i Danmark, och i Sverige har ni det i än högre grad. I de områdena saknar polisen kontroll. Där härskar religiösa lagtexter och levnadssätt som tagit över det svenska eller danska systemet, vi har inte någon metod som kan göra dem som bor där till aktiva samhällsmedborgare. Felen har inte uppstått över en natt, men nu märker vi smärtan. Vi har misslyckats big time. Vi behöver samarbeta i Europa, och inte minst i Skandinavien, för att skapa en ny politisk kultur som är mer lösningsorienterad, med plats för alla.

När människor som inte vill integreras bildar egna, separata samhällen får det konsekvenser för oss alla, menar Sara Omar.

– I stadsdelen Vollsmose i Odense inrättade en imam sin egen muslimska, arabiska värld där han lät kvinnor skilja sig mot betalning och i skilsmässopappren skrev att om kvinnan träffade en ny man skulle hon förlora sina barn. Det här är människor som inte tror på det danska systemet.

Det blir i det här sammanhanget omöjligt att skilja religion och kultur åt, säger hon.

– Islam säger att mannen står flera steg ovanför kvinnan. Man ska inte glömma att det här är en religion som skapades i öknen för 1400 år sedan, vid en tid då kvinnan inte hade någon status och höll sig i hemmet. När en stillastående religion blir det viktigaste i en människas identitet står hon också stilla. Tar man bort religionen avlägsnar man de här människornas heder och kultur, deras patriarkat och deras makt. Paternalismen vill tala om hur barnen och kvinnorna ska uppföra sig och hur samhället ska inrätta sig. Vi behöver gå emot det här tankesättet som sprider så mycket gift till resten av samhället att det kan leda till kollaps. Vi behöver tänka annorlunda, börja om från grunden, från scratch.

“Det svenska samhället har blivit utnyttjat i grunden”

I Sverige finns områden som numera skulle kunna kallas Sverigestan, säger Sara Omar.

– Man har varit väldigt välmenande. Det svenska samhället har blivit utnyttjat i grunden eftersom de människor man försökt integrera kommer från platser där det enda man känner till är hur man utnyttjar människor. Religionen ses som en manual för hur folk ska uppföra sig och används av islamisterna. När många lever efter de reglerna påverkar det naturligtvis resten av samhället. Det kostar liv, rättigheter, samhällsresurser.

Undkom mordförsök

Om diskussionerna om yttrandefrihet i Sverige ibland tett sig en smula abstrakta eller undvikande har de i Danmark efter karikatyrkrisen haft ett annat allvar. När Jyllands-Posten publicerade de tolv Muhammedteckningarna i september 2005 utbröt med några månaders fördröjning upplopp i flera länder i Mellanöstern och Afrika, där ambassader stacks i brand och ett par hundra människor miste livet. Två år senare intervjuade jag Kurt Westergaard, som gjort den mest uppmärksammade teckningen, den med bomben i turbanen, och då hade säkerhetspolisen just gripit tre män med planer på att mörda honom.

– För mig själv måste jag erkänna att jag aldrig kommer ur det här. Hotet kommer att finnas kvar så länge jag lever, säger han.

På nyårsdagen 2010 undkom Westergaard med nöd och näppe ett mordförsök i sitt hem. Fyra personer dömdes för terrorbrott efter att ett år senare ha förberett en attack mot tidningens redaktion i Köpenhamn. När den första mordplanen blev känd återgav ett tjugotal danska tidningar – bland dem även Politiken som kritiserat den ursprungliga publiceringen – Westergaards Muhammedbild för att markera sitt stöd för yttrandefriheten.

Jyllands-Postens dåvarande chefredaktör Carsten Juste kommenterade syrligt när vi sågs:

– Dessvärre har inte alla kollegor insikt om vilket våldsamt problem vi står inför. Svenska medier har varit hopplösa, förfärliga. Det är smärtsamt att bevittna deras ofantliga beröringsskräck.

Med höstens islamistiska terrordåd i Frankrike och Österrike i färskt minne säger Sara Omar att om hon befunnit sig i Mellanöstern i dag skulle hon också ha blivit halshuggen för sådant hon sagt.

– I det ögonblick de här extremisterna tar över ett land är det första de gör att ge sig på upplysningens idéer; de bränner böcker och sätter munkorg på människorna. Vi ska inte undervärdera deras begär att förvandla världen till ett kalifat. Den ambitionen gör människor rädda. Se bara på Jyllands-Posten vars nuvarande chefredaktör gör knäfall genom att säga att han inte tänker återpublicera Muhammedteckningarna eftersom han, förståeligt nog, inte vill löpa risken för fler hot och attentat.

 “Jag ser passiviteten och rädslan dominera i Sverige”

Enligt henne leder självcensur till att problemen hopar sig och till sist inte längre går att lösa.

– Börjar vi gå med skygglappar och titta åt andra hållet blir vi tvungna att lämna över nycklarna till vår demokrati. Vi ska använda vår yttrandefrihet med ansvar. Därför ska vi inte kompromissa om våra fria tankar och det fundament vi står på som människor. Där har ni gjort fel i Sverige; jag ser passiviteten och rädslan dominera hos politiker och andra viktiga opinionsbildare. Det är en sak att känna till att problemen finns och en annan att faktiskt göra något åt dem. Jag är trött på att dricka kaffe med personer med inflytande och makt, som väljer att inte agera på grund av att de är rädda för hur olika minoriteter ska reagera.

Enligt Sara Omar kan man känna igen en nedtryckt kvinna på långt håll; hon bär förtrycket som sin jacka. I hennes böcker glider den fiktiva Frmesk och verklighetens Sara in i varandra, hon är flickan som lämnar skuggvärlden, låter håret sväva fritt och träder ut i offentlighetens ljus, som i slutkapitlet i Skyggedanseren:

”Hon visste inte var resan skulle sluta, men den började här. Och det enda hon med säkerhet visste var att hon var färdig med att krypa och låta sig tvingas ner på knä. Hon lyfte huvudet.”

Även utan ett aktivt val har man valt sida, säger Sara Omar, och omkostnaderna som följer blir höga.

– Jag vågar inte tänka på hur vårt samhälle kan se ut om tio år. I slutänden går handlingsförlamningen ut över barnen, över kvinnorna, över de basala mänskliga rättigheterna. Om vi vill sluta som Mellanöstern, som de länder där religionen har mest att säga till om, då kan vi fortsätta som vi gör, med det system och de politiker vi har och med de tankesätt vi har. Hela demokratin är faktiskt i fara.

TEXT: Lars Åberg