Folk frågar mig ibland vad jag röstar på. Jag svarar aldrig. Inte ens min familj vet.

Det beror inte på att jag skäms, även om våra förtroendevalda sannerligen har gett anledning genom åren. Jag tiger för att jag anser att valhemligheten är viktig.

Demokrati är inte bara ett formellt regelverk. Inte enbart en procedurfråga om valbåsens utformning, vallokalers tillgänglighet, anonyma röstsedlar och så vidare. Det är också en attityd. Man kan ha en hur välskriven konstitution som helst. Saknas demokratisk kultur hos medborgarna, blir det inget.

Sverige är härvidlag lyckligt lottat. 

På onsdagen överlämnade tidigare vice statsministern Lena Hjelm-Wallén (S) delbetänkandet Förstärkt skydd för väljarna vid röstmottagningen (SOU 2021:7) till justitieminister Morgan Johansson (S).

Utredningen har gått igenom de oegentligheter i de senaste valen som Valmyndigheten och andra rapporterat. Problem förekommer, förstås. Det gör det i alla processer där miljontals människor ska samordnas på kort tid. 

I valet 2018 fick polisen 78 anmälningar om ”otillbörlig verkan vid röstning”. De handlade huvudsakligen om att vissa valsedlar saknats i vallokalen, att valsedlar placerats ofördelaktigt, att valsedlar haft färdiga kryss, att partier nekats lika mycket plats som riksdagspartierna, Pride-flaggor i vallokalen, falsk information i sociala medier och partiföreträdare som följt med ända till valbåset.

Valmyndigheten gjorde en enkätundersökning till samtliga kommuner. 39 av totalt 236 svarande kommuner hade haft problem med försök till sabotage, störningar eller andra hot mot genomförandet eller tilltron till valen.

I EU-valet 2019 höjde Valmyndigheten beredskapen. Man bad kommuner, länsstyrelser och utlandsmyndigheter att rapportera in incidenter. 47 händelser rapporterades. I en enkät efteråt frågade Valmyndigheten åter efter störningar. 38 av de totalt 266 kommuner som svarade hade haft en incident och 25 hade haft flera incidenter.

Ett 50-tal incidenter på uppåt 5 miljoner avlagda röster är ingen katastrof. Hjelm-Wallens utredning föreslår således också blott marginella justeringar i regelverken. Väljarna ska var för sig kunna ta valsedlar bakom avskärmningarna utan insyn från andra. Funktionshindrade ska få hjälp bakom valskärmen av person med tystnadsplikt. Kommunernas valnämnder ska få ansvaret för valsedlar i ställen. Förbudet mot propaganda ska omfatta området utanför vallokalen. Och röstmottagarna ska få avvisa den som stör.

Men inget regelverk hjälper om det inte respekteras. 

Valobservatörer från SILC bevakade 422 vallokaler i Stockholm 2018. De noterade 244 fall av så kallad familjeröstning. Organisationen Democracy Volunteers bevakade 149 vallokaler i Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås och Uppsala. De fann 536 fall av familjeröstning.

SILC noterade att företeelsen förekom i högre grad i områden som definierats som utsatta eller särskilt utsatta. Hypotesen är att det beror på okunskap och behov av hjälp i båset. Men SILC utesluter inte att det kan förekomma veritabel gruppröstning. Att det utövas ett socialt tryck att rösta ”rätt”.

Här kan Hjelm-Walléns utredningsförslag hjälpa. Lokalerna kan utformas bättre, informationen kan bli tydligare och röstmottagarna kan ges mer auktoritet. Men det överlägset viktigaste är hur vi medborgare agerar.

Vi måste alla tydligt visa, att i en demokrati utsätter man inte enskilda för politiskt grupptryck. Man begär inte svar på hur enskilda röstar. Vi belastar inte våra jobbkamrater med risken för social stigmatisering genom att göra partivalet personligt. Det är ingen bagatell att pappa tittar ”så att det blir rätt”.

Man får fråga vad folk röstar på, förstås. Men man kan inte kräva ett svar. Och ju fler som vägrar svara, desto bättre.