Syfilis är en allvarlig könssjukdom, som är relativt ovanlig i dag. Enligt en ny studie behövde i slutet av 1700-talet över 20 procent av dem som bodde i London mellan åldrarna 15 och 34 år behandlas för syfilis åtminstone en gång. Eftersom andra könssjukdomar som gonorré är mer smittsamma än syfilis betyder detta att könssjukdomar var mycket vanliga.
Före HIV var syfilis den mest fruktade könssjukdomen. Dess ursprung är omdebatterat. Syfilis dyker upp i källorna på 1490-talet vid tiden för Frankrikes invasion av Italien. Den beskrevs då som en ny och virulent åkomma och spreds därefter snabbt över hela Europa. Efter en tid tycks den dock ha övergått till att bli en något mildare, om än fortfarande allvarlig, sjukdom.
Eftersom syfilis ankomst sammanföll med Columbus första besök i Amerika, så är en populär teori att syfilis kom till Europa från Amerika. Vissa forskare har hävdat att amerikanska skelett från tiden före Columbus ankomst uppvisar tydliga tecken på syfilis. Men trots mer än 500 år av spekulationer och forskning är dess ursprung fortfarande höljt i dunkel. Så sent som förra året publicerades en dna-analys av skelett från norra Europa som tyder på att syfilis troligen uppstod i Europa.
Sjukdomen har tre stadier
Syfilis är en bakterieinfektion och om den lämnas obehandlad kan den utvecklas till en allvarlig sjukdom. Den har en mängd varierande symptom och kan vara lurig att diagnosticera, vilket komplicerar historiska studier. Kortfattat kan sägas att sjukdomen har tre stadier. Det första stadiet ger övergående symptom som kanske inte upplevs som så besvärande. Men om syfilis inte behandlas så övergår sjukdomen till det andra stadiet.
Läs även: 1769: Den blivande Gustav III immuniseras mot smittkoppor
Detta stadium är mycket allvarligare och ofta drabbas den sjuke av omfattande utslag på kroppen och feber. Trötthet och huvudvärk är andra symptom och bland annat syn- och leverproblem kan uppstå. Utan behandling tar det flera veckor innan personen i fråga tillfrisknar.
Vanligtvis försvinner infektionen inom ett år, men för många övergår den i en latent fas vilken kan drabba såväl hjärtat som nervsystemet. Vilket i sin tur kan leda till hjärt- och kärlsjukdom, syn- och hörselproblem, liksom psykisk sjukdom. Även om få dör som en direkt orsak av obehandlad syfilis så är sjukdomen förknippad med betydande sjukdomsbörda och överdödlighet.
Ett stort problem med syfilis är också att sjukdomen kan överföras från mor till barn i samband med graviditet. Syfilis kan leda till missfall, spädbarnsdödlighet, liksom missbildningar och synproblem hos barn. Än i dag uppskattas att en miljon gravida kvinnor i världen årligen är drabbade av syfilis.
Historiska behandlingar mot syfilis inkluderade att bränna bort utslagen, men populärast var olika typer av kvicksilverbehandlingar. Tilltron till de sistnämnda var ganska stor, trots att de hade allvarliga biverkningar. Senare användes även behandlingar med arsenik.
I början av 1900-talet förstod man slutligen att syfilis var en bakterieinfektion. Detta banade vägen för såväl bättre behandlingar som diagnostik, men det var först när man under andra världskriget började behandla syfilis med penicillin som man på allvar gjorde framsteg. Behandlingen var effektiv och under efterkrigstiden blev syfilis en ovanlig sjukdom i västvärlden.
Syfilis och 1770-talets London
En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Economic History Review har undersökt risken för att drabbas av syfilis i 1770-talets London. Med hjälp av en mängd olika källor som till exempel register från sjukhus och fattigdomsinrättningar har forskarna lagt ett omfattande pussel. I ett första steg beräknades minimiantalet för hur många som årligen behandlades för syfilis vid olika sjukvårdsinrättningar i London.
Det är det andra sjukdomsstadiet i kombination med den allmänna tron på kvicksilverbehandlingarna som gör det möjligt att ens försöka uppskatta hur många som drabbades. Även om sjukdomen är svårdiagnosticerad, så var syfilis utan tvekan den könssjukdom som huvudsakligen behövde långvarig behandling vid sjukhusen och fattigvårdsinrättningarnas speciella avdelningar för könssjukdomar. Det stora flertalet som behandlades vid dessa måste med andra ord ha haft syfilis.
Av Londons befolkning på ungefär 600 000 (alternativt 675 000) invånare i mitten på 1770-talet beräknas ungefär 2 800 (2 900) ha behandlats för syfilis varje år. Slutsatsen är alltså att drygt en på 200 invånare behandlades för syfilis årligen. Forskarna betonar dock att resultaten inte är exakta, men de är enligt deras mening ett rimligt minimum.
Efter att siffrorna justerats för bland annat dödlighet och stadens ålderssammansättning innebär detta att en person som bodde i London i slutet av 1700-talet mellan 15 och 34 års ålder hade mer än 20 procents risk att drabbas av syfilis åtminstone en gång. Noterbart är att siffrorna för London är 2,5 gånger högre än motsvarande siffror för staden Chester och närmare 25 gånger högre än för landsbygden i Cheshire och nordöstra Wales.
Då andra könssjukdomar som till exempel gonorré är betydligt smittsammare än syfilis så innebär detta att en stor del av Londons unga befolkning vid 1700-talets slut kom att drabbas av en könssjukdom. Något som har betydelse för vår förståelse av sexualiteten i 1700-talets London, sjukdomsbörda, fertilitet och demografi, även om siffrorna bör tolkas med försiktighet. Den omfattande spridningen tycks ha varit något av ett storstadsfenomen och en viktig bidragande orsak var troligen den omfattande prostitutionen.
Läs även: Studierna om covid-19 som du kanske missat under veckan
TEXT: Vetenskapsredaktionen