Jag är aldrig sen. När jag stämmer möte är jag alltid där med god marginal, ofta så mycket som en kvart. Detta är inget jag är stolt över. Det är ett av mina största problem. Att vara tidig betyder att jag får vänta, även om den jag ska träffa kommer på pricken. Om jag har riktig otur är min motpart sen, eller har helt glömt bort mötet. Att alltid vara i tid är en förbannelse. Att vara i tid tar för mycket tid.

Detta är ett exempel på en så kallad ”trade-off”, med andra ord en avvägning. Det vill säga en situation där man inte kan uppnå alla mål eftersom dessa mål finns i olika riktningar. Varje steg mot ett mål tar en längre ifrån det andra. Å ena sidan vill jag alltid vara i tid, men å andra sidan vill jag inte vänta. Andra exempel på avvägningar kan vara en person som blir fånge i sitt eget hem av rädsla att bli kidnappad. Eller en som fryser ihjäl istället för att tända en brasa av rädsla för eldsvåda. Eller en som är rädd för flygolyckor, och därför dör i en bilolycka. Priset för att undvika ens skräck blir för högt. Vi kan inte ha allt – åtminstone inte samtidigt.

Politiken är full av sådana dilemman. Faktum är att politiken knappt består av något annat. Alla politiska problem kan lösas – frågan är bara om vi är villiga att betala priset. Nog skulle vi kunna få bukt med brottslighet / vårdköer / energiförsörjning / utbildning. Det är en fråga om resurser. Men eftersom vi inte har oändligt med sådana betyder det att varje problem bara kan lösas på andra problems bekostnad. Brottsligheten går ned, men vårdköerna blir längre. Energiförsörjningen säkras, men skolorna kollapsar.

Ett av de vanligaste och mest skadliga felsluten i den politiska debatten är att om ett resultat är önskvärt, så bör det uppnås. Den fråga vi egentligen bör ställa oss är om resultatet kan uppnås kostnadseffektivt. Ger det oss mer värde per krona än alternativen?

Ett exempel som jag skulle vilja titta närmare på är hur domstolarna fungerar. Eller inte fungerar. Här finns en klassisk avvägning, då vi har två klart motsatta mål. Vi vill döma alla skyldiga och fria alla oskyldiga. Dessa två mål är svåra att jämka samman. Vi skulle kunna döma alla skyldiga genom att döma alla anklagade. Ingen skulle undkomma. Problemet blir då tyvärr att oskyldiga stryker med. Det extrema alternativet i den andra riktningen är att aldrig döma någon oskyldig, genom att aldrig döma någon. Tyvärr skulle då många skyldiga komma undan. Ett exempel på det förstnämnda systemet (att döma alla) är vänsterns syn på våldtäkter. Ett exempel på det andra systemet (att inte döma någon) är vänsterns syn på alla andra brott.

Inget av dessa alternativ är attraktivt. Men problemet är att vi måste ställa oss någonstans mellan dem. Att döma alla skyldiga och inga oskyldiga är inte ett realistiskt alternativ för ett verkligt rättsväsende bemannat av människor av kött och blod. Det är mänskligt att fela, och total rättssäkerhet förvandlas till rättsosäkerhet.

Detta tvingar oss att ställa en obekväm fråga: ”Hur många oskyldigt dömda är vi villiga att acceptera för ett fungerande rättsväsende?” Det frestande, enkla, hjärtevärmande, populistiska, självklara, men ändå felaktiga svaret är att vi inte ska döma någon oskyldig överhuvudtaget. Men som vi sett så är detta inte realistiskt. Inte utan att låta tusentals brottslingar slippa undan. Svaret måste bli att vi accepterar att, säg, 10 procent av de dömda är oskyldiga. Eller kanske fem procent, eller en procent. Men det kan inte vara noll. Vi måste också komma ihåg att för varje sänkning av denna procent så slipper fler brottslingar undan. Den kostnaden betalas av framtida brottsoffer.

Men ibland finns det sätt att fuska med dessa avvägningar. Åtminstone till viss del. Ett sätt vore att låta brottsregistret få större inflytande. I nuläget har detta ganska minimal betydelse för om och hur någon döms. Brottsregistret rensas dessutom regelbundet, och även innan det sker brukar rätten anse att sådant som skedde ”för länge sedan” inte är relevant. ”För länge sedan” brukar definieras som fyra år. Allt detta betyder att en person som tidigare dömts för tio rån sällan har någon större nackdel av detta när denne anklagas för det elfte.

Ett närbesläktat problem rör inte så mycket chansen att någon döms, utan det straff som utdöms. Detta skulle kunna skärpas genom att koppla straffsatsen till uppklaringsprocenten. Många brott, främst de så kallade ”miljonbrotten”, som olika småstölder, är nästan riskfria. Ta inbrott, som har en uppklaringsprocent på två procent. Det betyder att en genomsnittlig inbrottstjuv måste begå 50 inbrott innan denne åker fast för ett. Hur långt bör ett sådant straff vara? En månads fängelse? Låter inte helt orimligt. Men vad händer då med de 49 övriga inbrott denne statistiskt sett begått? Vi skulle kunna femtiofaldiga straffet på inbrott. På så vis skulle vi kompensera för det faktum att vi inte får tag på alla brottslingar genom att straffa hårdare när vi väl gör det. Nackdelen är självklart att vi genom hårdare straff även ökar den skada våra misstag orsakar.

Här finns en koppling till den så kallade ”mängdrabatten”. Det vill säga, att när en person dömds för flera brott så klumpas straffet ihop. Tjugo fall av ett brott som ger ett års fängelse ger inte tjugo års fängelse, utan kanske två eller tre. Om ens det. Det betyder också att när ett stort antal brott väl begåtts så blir fortsatt brottslighet ”gratis”. Detta är särskilt populärt bland livsstilskriminella. De begår hundratals brott men kan i praktiken bara straffas för en handfull. (Mängdrabatten bör inte förväxlas med åldersrabatten, som turligt nog avskaffats).

Politik är inte att vilja, utan att välja. Vi kan inte ha allt, och hur vi än gör så kommer misstag begås. Det bästa vi kan göra är att försöka hitta en kostnadseffektiv balans mellan rätt och fel. Detta gäller särskilt brottsligheten. Det enda sätt att helt få bort de oskyldigt dömda är att inte döma någon, utan låta gangstrarna slita vårt land i stycken. För att undvika det så måste vi acceptera att en del oskyldiga döms, eller att individer ibland får ett hårdare straff än de förtjänat. Vi bör inte blunda för detta dilemma. Vi bör, så att säga, begå våra misstag medvetet.

Nu måste jag till bussen. Den går om en timme, så det är bäst jag springer.

Jakob Sjölander