Många har varnat för datorspelens skadlighet, framför allt att de skulle leda till våld. Men spelens verkliga fara är att de inte leder till någonting, vare sig våld eller annat. Faran ligger alltså i tidsåtgången och bristen på aktivitet, skriver Jakob Sjölander.
Dator- och videospel är fantastiskt roliga. Man får uppleva hisnande äventyr och utföra bragder som kräver enorm skicklighet. Timmarna flyger förbi. Men detta är spelandets största problem — det tar tid.
Spel har alltid haft kritiker. Främst har anklagelserna handlat om att det ska leda till våld. Decennier av undersökningar ger inget stöd för det. Inga andra verkligt hälsofarliga effekter har heller hittats.
Men att spel tar tid är en oundviklig konsekvens av att de är så underhållande. Jag menar alltså inte att spelande är skadligt. Det jag menar är att det tar upp tid som hade kunnat användas till bättre saker. Saker som lek, vänner, studier, festande, eller sömn. Vad missar vi när vi spelar datorspel?
Många spel räknar hur många timmar vi lägger på dem. Jag kan se att jag lagt 89 timmar på Crusader Kings II, 93 timmar på Deus Ex, 180 timmar på Mass Effect 2, och 192 timmar på Dragon Age: Origins. Detta är inget speciellt. Spel som World of Warcraft, Call of Duty, eller League of Legends kan kräva tusentals timmar. Det är inte svårt att hitta e-sportare som lagt 20 000 timmar på ett enda spel.
Jag hade kunnat göra mycket med sådana tidsresurser. En vanlig arbetsvecka är 40 timmar. En universitetstermin är cirka 800 timmar. Med en blygsam timlön på 150 kr så skulle mina 192 timmar i Dragon Age: Origins vara värda 28 800 kr. Ekonomer talar om ”alternativkostnader,” alltså värdet av de möjligheter vi missar genom att använda våra resurser på ett sätt snarare än ett annat. Spel har höga alternativkostnader.
Vi kan byta datorspelstiden mot vänskap, romantik, karriär, äventyr, kunskap. Dessa finns ute i den fysiska världen. Nog kan vi även finna dem i spelvärlden, om än i klart mindre utsträckning. Men det finns särskilt en sak som vi inte kan finna i spelen. Ironiskt nog är detta sådant som annars är förknippade med spel: äventyr.
Skälet till att vi inte kan hitta (riktiga) äventyr i spelvärlden är för att de saknar faror. Man kan inte ha äventyr utan fara. Datorspel är så riskbefriade något kan vara. Om man gör bort sig så laddar man bara upp en gammal sparfil och fortsätter som ingenting. Det enda man riskerar är frustration. Visst kan folk vara elaka om man spelar över internet, men de kan inte skada en på riktigt. I värsta fall kan man stänga av datorn och ta en paus.
Spelens brist på faror är i sig självt en fara. Det betyder att vi inte får övning i att hantera dessa. Ute i verkligheten löper vi ständiga risker. Vi kan få våra hjärtan krossade, vi kan förödmjukas, skämma ut oss. Våra vänner kan svika oss. Vi kan även bli fysiskt skadade. Kanske ännu viktigare är att vi också riskerar att skada andra, vilket är något av det farligaste som finns. Bortom spelen kan vi misslyckas på riktigt, med riktiga konsekvenser.
Att lära sig är ofta plågsamt. Det är därför vi gör vårt bästa för att undvika det. Att misslyckas är oundvikligt i verkliga livet, och därmed extremt viktigt att lära sig. I stunden ter sig sådana misslyckanden ofta förödande, men det är mestadels tillfälligt. Om det inte dödar så härdar det. Det är viktigt att krossas då och då för att lära sig att man studsar tillbaka.
Spel är trygga och roliga, och inte det minsta farliga. Det är precis vad som gör dem så farliga.
