Att vi ska stå på de svagas sida är en kliché. Politiker och aktivister påstår glatt att det är vad de gör, vilken sida de än faktiskt står på.

Men detta är ett tänkande som alltför ofta leder fel. Till mångas förvåning och förtret är det inte bra att basera sin politik på klichéer.

För saken är nämligen den att man långtifrån alltid bör stå på de svagas sida. Eller ens särskilt ofta. För de svaga har inte alltid rätt. Ofta har de till och med fel, och är de verkliga skurkarna.

Vi lever i en värld som är mer rättvis än vi gärna erkänner. Gott beteende belönas oftare än vi tror, och dåligt bestraffas.

Civilisationen skulle inte bestå om så inte var fallet. Man kan inte bygga ett land på att alla stjäl från varandra. Detta är skillnaden mellan ett välfungerande land som Sverige, och ett land som Somalia. I det ena fallet lönar sig gott beteende, i det andra inte.

Men att dåligt beteende bestraffas betyder att den bestraffade blir svag. Denna svaghet kan ta sig formen av fattigdom, hälsobesvär, fängelse, arbetslöshet, okunnighet, och lågt socialt kapital.

Svaghet är alltså i de flesta fall en konsekvens av dåliga beslut. Alltså har de svaga inte alltid rätt, utan ofta helt fel. Om de hade haft rätt -- betett sig väl -- så hade de inte blivit svaga.

Det finns flera exempel på hur dåliga beslut leder till svaghet. Det första jag tänker på är brottslighet. Brottslighet lönar sig inte. Åtminstone inte i det långa loppet, åtminstone inte för de flesta.

Tungt kriminella lever sina korta liv i skräck, fattigdom, och fängelse. Och visst är det då lätt att tycka synd om dessa individer när man ser hur de totalförstör sina liv. Det gäller att komma ihåg att de även förstör många andras liv.

Ett annat exempel är palestinierna. De senaste hundra åren har palestinierna gång på gång valt våldets väg, drivna av sitt judehat. Som tur är så har de gång på gång blivit besegrade. Våldet har aldrig lönat sig.

Och ja, visst är det idag synd om palestinierna. Man behöver inte vara antisemit för att tycka att bilderna på de utbombade ruiner av Gaza är otrevliga. Men återigen bör vi komma ihåg vad som ledde till denna svaghet.

För fattigdom gäller detsamma. För att verkligen slå ut sig själv här i Sverige så gäller det att göra mycket fel. Man måste strunta i utbildning, flit, sparsamhet, och kasta alla bidrag och dussintals sociala insatser i papperskorgen.

För att lyckas med det så krävs det allvarliga psykiska problem, ofta relaterade till droger. Psykiska problem lättar förvisso på de utslagnas ansvar, men det ändrar inte det faktum att deras svaghet beror på dåliga val.

Men varför har vi då denna fördom att vi bör stå på de svagas sida? Det är en tumregel, och sådana används för att göra livet lättare. Vi slipper tänka, analysera, och fatta beslut. Det är vår autopilot. Mycket bekvämt.

Men det är också så att svaghet döljer och styrka avslöjar. Om du vill lära känna någons sanna jag så behöver du bara ge denne makt och ansvarsfrihet. Resultatet är ofta deprimerande.

Men på samma vis framstår många som bättre än vad de egentligen är på grund av sin svaghet. Då kan de inte göra vad de faktiskt vill.

Återigen kan vi ta palestinierna som exempel, när de under några timmar den 7 oktober förra året hade makten över judarna. Då syntes deras avsikter tydligt. Men när krigslyckan sedan vände så framstod de snart som offer.

I grunden handlar idén om att vi ska stå på de svagas sida om att det är synd om de svaga. För det är det ju ofta. Givet att ingen tar hand om dem så går de under. Det är svårt att vara svag. Bara de starkaste klarar det.

Men i slutändan är att vara svag och att vara god två olika saker. Moral är något annat än styrka. Den starkes rätt är fel och djungelns lag är ingen lag överhuvudtaget, vilket är uppenbart för de flesta.

Men tanken att den svage alltid har rätt är bara den andra sidan på samma mynt, och lika fel. Varken styrka eller svaghet gör någon godare. Styrka och moral är olika kategorier, och de har inget nödvändigt att göra med varandra.

Vårt förakt för svaghet har ibland framställts som nazismens främsta kännetecken, mest berömt i Harald Ofstads bok från 2012. Kanske är det så.

Men vi bör akta oss från att köra upp ur det ena vägdiket och ned i det andra. Från att vi inte bör förakta svaghet följer inte att vi bör hylla det.