Våldtäkt är ett hemskt brott, och bestraffas välförtjänt hårt med fängelse och stigma. Men just därför är det ett ännu hemskare brott att avsiktligt sätta dit någon. Hur vanligt är det? Detta frågar Jakob Sjölander.
När sexualbrottsjuristen Eva Diesen fick frågan ”Finns det kvinnor som ljuger om våldtäkter, och i så fall varför?” svarade hon: ”Det finns ingenting som pekar på att det förekommer”. Kvinnoorganisationen Roks, som Diesen skrivit minst en rapport för, inkluderar ”Myten om den falska anmälan” i sin text Myter om våldtäkt.
Intressant nog följer sedan ingen kritik av idén. Att fördöma den som en myt anses tydligen räcka. Istället går Roks-författarna vidare till att diskutera att de flesta våldtäkter inte anmäls, kanske bara 10 procent.
Detta är ett problem. Men att de flesta våldtäkter inte anmäls betyder inte att det är en myt att det ibland görs falska anmälningar. Faktiskt ger den låga anmälningsfrekvensen skäl att vara extra orolig för falska anmälningar:
Låt oss anta att Roks har rätt i att bara en tiondel av alla våldtäkter anmäls. Det är en ganska sannolik siffra. Låt oss sedan också anta att falska anmälningar är ovanliga. Det kanske går, säg, hundra riktiga våldtäkter på varje falskanmälan. Oddsen för att en genomsnittsman skulle begå en våldtäkt vore därmed hundra gånger högre än att en genomsnittskvinna skulle göra en falskanmälan.
Men då bör vi komma ihåg att hundra procent av falskanmälningar anmäls, eftersom det är själva definitionen av vad det innebär att göra en falskanmälan. Detta får drastiska konsekvenser för statistiken.
Låt oss säga att det sker hundra våldtäkter. Utifrån de diskuterade siffrorna betyder det att vi kommer att få in tio korrekta våldtäktsanmälningar och en falskanmälan, elva anmälningar totalt. Det betyder att en elftedel av alla våldtäktsanmälningar är falska, eller cirka 9 procent.
Detta är självfallet bara ett tankeexperiment. Men notera att även om det gick tusen riktiga våldtäkter för varje falskanmälan så vore ändå 1 procent av våldtäktsanmälningarna falska. Även detta vore ett betydande antal, och ett allvarligt problem för rättsväsendet.
Det är inte svårt att hitta exempel på falska anmälningar. (HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR). Enligt Kaliber har trettio personer dömts för falska våldtäktsanklagelser mellan 2020 och 2025. Och då bör vi också anta att det finns ett betydande mörkertal, eftersom det krävs mycket för att en rättstjänare ska våga anklaga ett potentiellt våldtäktsoffer för lögn. Frågan borde alltså inte vara om det faktiskt förekommer falskanmälningar – för det vet vi att det gör – utan hur vanliga de är.
Brottsförebyggande rådet har inte tacklat frågan direkt, men i studien Våldtäkt från anmälan till dom (Brå 2019:9) diskuteras olika skäl till att våldtäktsanmälningar läggs ned. Särskilt intressanta är de 4 procent av anmälningarna som lades ned på grund av ”tvivel kring om händelsen ägt rum” och de 6 procent som lades ned på grund av ”stark motbevisning”, alltså 10 procent totalt.
Notera att denna siffra inte inkluderar uppenbart psykiskt sjuka personer, eller kvinnor som vaknar upp efter festnatt och inget minns, eller någon som anmält efter att felaktigt ha trott att någon annan blivit våldtagen. Inte heller inkluderas den långt större kategori av sådant som rent juridiskt klassas som våldtäkt men som inte skulle göra det av de flesta svenskar, exempelvis missförstånd.
Brå för fram tre exempel på hur tvivelaktiga anmälningar kan se ut. I det första påstår en kvinna att hon blivit våldtagen av en okänd man, men det visar sig att de haft kontakt både före och efter händelsen. I det andra har en kvinna berättat om en synnerligen brutal dubbelvåldtäkt, men har inga skador överhuvudtaget. I det tredje påstår sig en ung kvinna ha blivit våldtagen på en fest, men flera vittnen, bland annat väninnor, påstår att det var frivilligt.
Vi bör dock vara återhållsamma, och inte anta att alla de 10 procent av anmälningarna som lades ned på grund av sådana tvivel handlar om avsiktligt falska anmälningar. Anmälaren kan uppriktigt tro sig ha blivit våldtagen, och ibland är det helt enkelt så att de insamlade bevisen tyder på något som inte stämmer.
Å andra sidan är detta bara de fall då polisutredningen faktiskt hittar tvivel. Det är inte garanterat. Det lär även finnas falska anmälningar bland de 90 procent av utredningar som läggs ned av andra skäl eller till och med går hela vägen till fällande dom. Jag skulle därför luta mot att acceptera Brå:s siffra på 10 procent som en om inte korrekt så åtminstone rimlig gissning på andelen avsiktligt falska anmälningar – hälften från de 10 procent där polisen uttryckt sin tvekan, och resten från fall som undgått misstanke.
År 2025 gjordes 10 000 våldtäktsanmälningar. Om 10 procent var avsiktligt falska så skulle det betyda 1000 falska anmälningar. Men även om det inte var 1000 stycken utan kanske bara en tredjedel så många, så skulle det ändå bli ungefär en falsk våldtäktsanmälan varje dag, någonstans i Sverige. Poliser som arbetar med sexualbrott bör räkna med att regelbundet stöta på falskanmälningar.
Läs även: Sjolander: Economic advice from Hermann Göring
Det duger alltså inte att vifta bort det här. Ändå görs det regelbundet, och inte bara av Roks. Denna tro, vidspridd i det svenska samhället och i rättsapparaten, gör det bara lättare att komma undan med falska anmälningar. I dagens Sverige framställs idén om falska våldtäktsanmälningar som en ”myt”. Den riktiga myten är att det inte görs några falskanmälningar.
