Bonnesenaffären rullar på, och det senaste är Jan Söderqvists bok Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben. Nästföljande kapitel lär med stor säkerhet bli Birgitte Bonnesens överklagande av sin dom för grovt svindleri till Högsta domstolen.

Bonnesenaffären är en riktig härva som började redan i februari 2019. Söderqvist berättar om hur trådarna sträcker sig från inkompetent journalistik hos Uppdrag granskning till Göran Perssons kapning av Swedbank, och vidare till Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten och rättsväsendet.

Swedbanks ägare (till betydande del pensionsbolag) har förlorat miljarder. Fallet handlar om anklagelser om att Swedbank ska ha tillåtit penningtvätt i Baltikum, anklagelser som Söderqvist på ett övertygande sätt visar är falska. Men just nu vill jag lägga så mycket av detta åt sidan som möjligt för att kunna fokusera på en enda sak, nämligen hovrättsdomen mot Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen.

Bonnesen anklagades ursprungligen för två saker, grovt svindleri och obehörigt röjande av insiderinformation. Hon friades från båda i tingsrätten, men åklagaren valde att överklaga domen till hovrätten. Där fälldes hon i fjol för grovt svindleri, men friades från insiderbrott.

Anklagelsen om insiderbrott gick ut på att Bonnesen på ett ägarmöte informerade de närvarande om att Uppdrag granskning varit på besök, gjort en intervju, och snart skulle sända ett mindre smickrande reportage.

Eftersom Uppdrag granskning fått henne att tro att det var en allmän granskning av alla fyra svenska storbankers agerande i Baltikum snarare än en fullskalig attack på just Swedbank, så förmedlades inte detta. För övrigt var intervjun ingen hemlighet, då den skett utanför Swedbanks matsal vid lunchtid. Tingsrätten och hovrätten var överens om att den information Bonnesen förmedlat var för vag och ointressant för att kunna klassas som brottslig.

När det gäller svindlerianklagelsen så bygger den på sådant Birgitte Bonnesen sa året innan affären bröt ut, under 2018. Mot bakgrund av en stor (och icke-påhittad) penningtvättsskandal i Danske bank försvarade Bonnesen Swedbank. Detta, anser åklagaren, ska ha varit ett försök att manipulera marknaden. Anklagelserna gäller följande två frågor och svar:

Svenska Dagbladet: Ni har gått igenom era transaktioner med Danske Bank 2007–2015, vad hittade ni?

Birgitte Bonnesen: Ja, vi hittade ingenting. Vi har gått igenom alla kunder som var med i mediernas rapportering om Danske Bank och ingen av dem är, eller har varit, kunder i Swedbank. Inte en enda.

Och:

TT: Hur säker kan du vara på att ni inte har några otvättade bykar i Baltikum?

Birgitte Bonnesen: Med hela det som kommit upp i den här Danskehistorien, kan jag vara helt säker, vi har gått igenom allting.

Notera att dessa svar var helt korrekta. Inte ett enda fall av penningtvätt i Swedbank har uppdagats, skriver Söderqvist. Eller mer precist, inte ett enda fall av penningtvätt i Swedbank har uppdagats som inte hanterats korrekt, lett till offboarding och anmälan till myndigheterna.

Men varför dömde hovrätten henne då? Jo, för att den ansåg att det fanns välgrundade misstankar om penningtvätt som Bonnesen borde ha varit mer nyanserad och öppen med. Det handlade om, för att citera hovrättsdomen, ”de kunskapsförhållanden som gällde vid tillfället”.

Vad som verkligen var sant spelar mindre roll – Bonnesen ska ha trott att det hon sa var falskt, alltså var det lögn även om det var sant. Så här beskriver Söderqvist hovrättens resonemang: Bonnesen borde ”…ha svarat annorlunda. Hennes uttalande var inte heltäckande, det var inte ett uttömmande svar på frågan såsom hon borde ha uppfattat den”. Domen handlar alltså inte om vad Bonnesen sa, utan vad hon enligt rätten borde ha sagt. Denna underlåtenhet ska tydligen vara värd femton månader i fängelse.

Vad borde Bonnesen ha sagt, enligt rätten? Detta handlar främst om två saker. Det första var ett antal interna rapporter av en viss Erling Grimstad som talade om penningtvätt i Swedbank.

Bonnesen kände till dessa rapporter, men tog inte upp dem. Kanske för att de (enligt Söderqvists sammanfattning av Swedbanks dåvarande Estlandschefs vittnesmål) var: ”…färgade av rapportförfattarnas okunnighet om lokala förhållanden och obefintliga språkkunskaper, och därtill skrivna med utgångspunkt i felvalda algoritmer, varför deras informationsvärde och användbarhet för de närmast berörda på plats inte kan sägas ha varit särskilt betydande”.

Att detta var en korrekt bedömning av rapportens värde stärks (återigen) av att inga fall av penningtvätt uppdagats. För övrigt var Grimstads rapporter sekretessbelagda vid intervjutillfället, och Bonnesen hade alltså inte rätt att diskutera dem offentligt.

Den andra besvärande omständigheten är enligt Söderqvist ett enkelt missförstånd. Hovrätten skriver att det fanns ”indikationer på ett transaktionsflöde i de baltiska dotterbankerna i storleksordningen hundra miljarder kronor […] som bedömts vara misstänkt i ett penningtvättsperspektiv”. Om det finns misstänkta transaktioner på hundra miljarder så bör man alltså inte säga, som Bonnesen gjorde, ”vi hittade ingenting”, argumenterar hovrätten.

Men vari låg missförståndet? Det ligger i skillnaden mellan misstänkta transaktioner och verklig penningtvätt. De hundra miljarder kronorna var sådant som flaggats som misstänkt av datorsystemet. När banken tittade närmare på dessa transaktioner, som man gjorde på en gång, så var bara ungefär ett dussin så misstänkta att de borde rapporteras till de baltiska finansinspektionerna. Vilket man då gjorde, helt enligt regelverket.

Det finns ett tredje skäl till hovrättsdomen, och det är samma skäl som förklarar varför Birgitte Bonnesen överhuvudtaget åtalades (och detta är egentligen huvudämnet för Söderqvists bok, som behandlar mer än bara rättstvisten). Detta skäl är att rättsväsendet tog intryck av mediedrevet som startades av Uppdrag granskning. Detta intryck stärktes av före detta statsministers Göran Perssons beslut att dra in Bonnesens avgångsvederlag och acceptera 4 miljarder i böter från Finansinspektionen, och de miljarder som gick upp i rök under skandalen. Så något fel måste Bonnesen ha gjort, tänkte nog hovrätten. Eller snarare kände hovrätten.

Vänner av sanning och svensk rättssäkerhet lär bli glada att höra att Högsta domstolen anmärkningsvärt snabbt beordrat riksåklagaren att inkomma med ett yttrande om domen. Om Söderqvist har rätt – vilket jag tror att han har – så kan Bonnesenaffären växa till en större juridisk, ekonomisk, politisk och medial skandal än Northvolt.