Den moderna världens största triumf är dess seger över fattigdomen. År 1800 levde 90 procent av världens befolkning på motsvarigheten till 20 kronor per dag. Eller ”levde” är kanske fel ord – det handlade snarare om överlevnad. Bara föreställ dig att leva på 20 kronor per dag! Eller varför inte testa det genom att flytta till Nordkorea, en slum i Indien, eller en afrikansk by. Idag är siffrorna de omvända: 90 procent av världsbefolkningen lever på mer än 20 kronor per dag.

I det förflutna var även de rikaste fattiga med moderna mått. Despoter som härskade över imperier kunde inte rädda sina liv med antibiotika, flyga på semester till Thailand eller titta på Netflix. Även i Afrika har man nu långt högre medellivslängd än vad medeltida kungar hade.

Här i Sverige har det blivit klart lätt att undvika fattigdom. Åtminstone den djupa, hungriga, och tröstlösa fattigdom som det innebär att leva på 20 kronor per dag. Den fattigdomen finns inte kvar i Sverige. Men en annan typ av fattigdom lever kvar: den relativa. Det vill säga att vissa har mer än andra. Och visst har vi gått från ett land där ingen hade någonting till ett land där de flesta har ganska mycket.

Ojämlikhet kräver att vi har resurser att sprida ojämlikt, så ojämlikheten har ökat i takt med ökande rikedom. Denna relativa fattigdom kommer vi aldrig att bli kvitt, vilket aktivisterna är tacksamma för. De skulle bli arbetslösa utan den.

Men att det blivit lätt att undvika riktig fattigdom betyder att värdet av att göra det har minskat. Eller åtminstone förändrats. Vi har lämnat en värld där alla var fattiga, och där fattigdomen alltså inte var något att skämmas över. Det var normalt.

Nu lever vi i en omvänd värld där det är så lätt att undvika fattigdom att alla klarar det. Eller snarare, nästan alla. För även om den svenska fattigdomen inte är så djup som den en gång var så finns det de som klamrar sig fast i den. Det är idag så svårt att vara verkligt fattig att man måste ha en speciell blandning av otur och inkompetens för att fastna där.

Denna förändring har den intressanta effekten att kvaliteten på de fattiga har minskat kraftigt de senaste hundratalet åren. Tidigare kunde vem som helst vara fattig, och var det också. Fattigdom var nästan oundvikligt hur flitig, smart, och modig man än var.

Idag stämmer inte det. För i dagens Sverige finns goda möjligheter att arbeta sig upp. Kanske inte hela vägen till toppen, men väl till en högst acceptabel nivå. Från det faktum att vi har så få verkligt fattiga idag så är det uppenbart att de flesta klarar det. Kvar på botten är alltså de som inte klarar det ens i dagens värld.

Visst kan även normala människor falla ner i fattigdom, genom otur eller sjukdom, exempelvis. Men de flesta arbetar sig upp igen. Det kan ta ett par år, men nog görs det. Detta är en betydande del av dagens fattiga, kanske majoriteten: de som bara är där tillfälligt. Många invandrare befinner sig i denna kategori. Dessa behöver egentligen ingen hjälp, även om de nog kan ha användning av det.

Det är inte dessa jag pratar om. Istället talar jag om de som är långvarigt fast i fattigdom. Detta är hopplösa individer, sådana som inte kan leva ett normalt liv. Ofta är de sjuka på ett eller annat sätt, mentalt, fysiskt eller missbrukare. De som inte ens klarar att sköta sina liv i en värld där detta är lättare än det varit någon gång i världshistorien.

Tidigare fanns det en enorm grupp skötsamma fattiga. Dessa var ”begåvningsreserven” i ordets ursprungliga bemärkelse, alltså folk som kunde bara de fick en chans. Nu har dessa redan har tagit sig upp ur fattigdomen. Kvar på botten är de som faktiskt inte kan. Den genomsnittliga kvaliteten på de fattiga har alltså sjunkit i takt med de kompetenta har tagit sig ur den.

Betyder detta att vi inte ska hjälpa dagens fattiga? Nej. Men det betyder att vi måste sänka våra förväntningar. Vi tar alltför gärna vår artighet över lögnens gräns och ursäktar modern fattigdom med förtryck eller otur, när huvuddelen av förklaringen bakom fattigdomen ligger hos den fattige själv. Det är plågsamt att säga, men det är sanningen.