Att G K Chesterton är såpass bortglömd beror förmodligen på att han skrivit så mycket, men inget självklart mästerverk som överglänser allt det andra, så att det räcker att ha läst den boken för att förstå författaren. Chestertons storhet ligger dold i mängder av noveller och essäer, skriver Jakob Sjölander.
Att förenkla handlar om att ta bort sådant som skymmer sikten så att det vi vill se framstår tydligare. Att ta bort träd så att vi kan se skogen. Men ju mer komplicerat något är, desto mer måste det förenklas för att förstås. För att se skogen måste träden bort, men för att se hela länder måste till och med skogarna bort. När vi ersätter mikroskopet med ögat förenklar vi, men kan på så vis se mer.
Det första som försvinner i förenklingar är sådant som inte passar i vad vi redan vet. Eller vad vi anser oss veta. Det bekanta kräver mindre förenkling just eftersom vi är bekanta med det. Tyvärr gäller det omvända för det vi inte är bekanta med. Det okända är mer förvirrande än det kända, och ibland leder vår strävan efter sinnesfrid att vi helt förenklar bort det. Vi hanterar det okända genom att inte hantera det.
Detta öde har drabbat Gilbert Keith ”G. K.” Chesterton (1874 – 1936), känd som ”paradoxernas prins”. Han hedrade journalistkåren genom att identifiera sig som en av dem, men är idag mest känd för sina noveller om prästdetektiven Fader Brown. Chesterton är minst sagt svår att passa in i nittonhundratalets kultur- och idéhistoria – och inte främst för att han var 193 cm lång och 130 kg tung. Snarare har det att göra med hans intellektuella verk på en handfull pjäser, åttio böcker, tvåhundra noveller, hundratals poem och fyratusen essäer. Chesterton skrev på alla möjliga ämnen, fakta och fiktion, högt och lågt, och med ett unikt perspektiv. Paradoxalt nog så är det själva hans storlek och otymplighet som gör paradoxernas prins svår att se genom historiens dimmor.
För nog var han bra konstig, Chesterton. En stolt engelsman som hatade det brittiska imperiet, en person som varken var vänster eller höger, konservativ, socialist, eller liberal, eller ens mitt i mellan. Ändå har han vid olika tillfällens klassats som alla dessa, ibland till och med av sig själv. Då man inte lyckats passa in honom någonstans har han lagts åt sidan.
Om det var något Chesterton ständigt vände sig emot så var det eliters försök att sätta sig på vanligt folk. För Chesterton spelade det ingen roll om dessa eliter bestod av miljonärer, byråkrater, intellektuella, bankirer, konstnärer, politiker eller vetenskapsmän. På så sätt gjorde han sig till allas fiende och ingens vän. Inte heller kunde hans minne förevigas av någon fiendes motattack, eftersom det var svårt för hans fiender att avgöra om han faktiskt var deras fiende. Det blev lättast att lämna Chesterton ifred – mycket lättare än att argumentera med honom.
Att Chesterton försvarade vanligt folk kanske inte tycks så speciellt, tills man inser att han även respekterade dem. När vanligt folk försvaras är det ofta för att de anses ovanliga, eller för att de ska ha potential att bli det. Det dröms om övermänniskor, goda kommunister eller skötsamma medborgare, men sällan om helt vanligt folk. Chesterton stod inte för folk som i ”Folket” med stor ”F”, utan helt enkelt vanligt folk. Misstänksamheten mot eliter hade kunnat klassificera Chesterton som anarkist, om han haft större förstörelselusta, eller libertarian, om han haft större intresse för pengar. Men som Chesterton klargör i Mannen som var torsdag så bör revolutionärens mål vara att ändra lagen, normerna, sederna, snarare än att förgöra dem. Chesterton var på sitt eget vis revolutionär, men en antirevolutionär sådan, en radikal antiradikal. Han ville befria folket från dess befriare och förbättrare.
Själv kallade sig Chesterton ”distributivist”, en ganska klumpig benämning på en idag halvt bortglömd rörelse. Det är inte många distributivister som springer runt nuförtiden, även om europeiska kristdemokrater har rötter här. Idéns kärna var en från dagens perspektiv märklig kombination av ett starkt försvar av den privata äganderätten, med villkoret att detta ägande skulle vara utspritt i småföretag, medelstora företag och kooperationer. ”Tre tunnland och en ko” var mottot – ett land bestående av självägande bönder. På så vis ställde sig Chesterton mitt emellan vad som kom att bli och ännu förblir den stora politiska stridslinjen – kampen mellan teknokrater och marknadskrafter. Eller kanske mer precist så ställde han sig inte mitt emellan dem, vilket skulle vara en position vi hade kunnat begripa. Istället stod han utanför skalan, och gjorde sig därmed obegriplig.
Något som på liknande sätt har gjort Chesterton svårförståelig är hans religiositet. Religionen var nittonhundratalets stora förlorare i den västerländska samhällsutvecklingen. Idag är Chesterton nära förknippad med katolicismen, även om det var ganska sent i livet han konverterade. Det har till och med viskats om helgonförklaring. Deckarförfattare kan behöva ett skyddshelgon. Själva tanken skulle nog få Chesterton själv att skaka av skratt. Ändå är det lite förvånande att det ännu inte blivit av, med tanke på hur den katolska kyrkan på senare år delat ut helgonförklaringar som plockgodis, svenska medborgarskap, eller coronavaccin. Helgoninflationen har varit högst påtaglig.
Möjligtvis beror detta på anklagelserna om antisemitism som riktats mot Chesterton. Och inte är det svårt att hitta besvärande citat – se slutkapitlet på Mr Ponds Paradoxer. Men inte heller är det svårt att gräva fram det motsatta: ”Jag har den djupaste respekt för judarna, för deras fantastiska historia, för deras fantastiska tro, och deras uppseendeväckande fina kvaliteter, mentala och moraliska” (1911), eller ”Jag kommer att dö för att försvara den siste juden i Europa” (1933). Det mest förklarande citatet är kanske detta: ”[vi hade] önskan att ge judarna en självständig nations värdighet och status. Vi önskade […] att judar skulle representeras av judar, skulle leva i ett judiskt samhälle, skulle dömas av judar och styras av judar. Jag är en antisemit om det är antisemitism. Det vore mer rationellt att kalla det semitism” (1920). Chesterton var en nationalist. Detta på så vis att han ansåg att olika folk har olika önskemål, och att dessa önskemål borde tillfredsställas genom att varje folk får ett eget land att tillfredsställa dem i. Chesterton ogillade inte judarna, men klassade dem inte som engelsmän.
Om det är någon folkgrupp G. K. Chesterton hade ett verkligt agg till så var det istället tyskarna. Han levde i världskrigen skugga, och en älskad bror stupade i det första. Även om Chesterton dog år 1936 så var han en tidig kritiker av Hitler, och skulle inte ha blivit förvånad av det barbari som följde. Enligt Chesterton var detta en väg Tyskland länge vandrat.
De vidrigheter Tyskland gjorde sig skyldigt till under nittonhundratalets första hälft kopplade Chesterton till landets rationalistiska, darwinistiska och hänsynslösa drag. Långt före Hitler stod de teknokratiska idealen högt i Tyskland. Experter, militärer, politiker, vetenskapsmän, junkrar och industrialister skulle bestämma, och folket lyda. På så vis skulle framtidens rationaliserade industrisamhälle skapas. Världen sågs som en kamp där bara den starke överlevde. Modernismen hade kopplat ur den moraliska broms kristendomen utgjort. När kejsarriket och den gamla ordningen föll fanns inget kvar förutom styrkeidealet. Detta tog formen av en nationalism som gick ut på att trampa på andra nationer. Detta var Hitlers och Putins nationalism, snarare än Chestertons och Zelenskyjs.
Chesterton ogillande av tyskarna var delvis rasistiskt motiverat. Det vill säga, motiverat av tyskarnas rasism. I sina skrifter (bland annat Eugenics and Other Evils) hånade Chesterton idén att engelsmän och tyskar bör vara vänner eftersom de båda är ”teutonska” folk. Detta var en del av den vid tillfället populära rashygieniska pseudovetenskapen. Idén var mycket populär bland tidens intellektuella, särskilt tyska sådana. Samhället skulle designas och kontrolleras, och en bättre ras avlas fram. På ”vetenskaplig grund” kunde man köra över vanligt folk, till och med i frågor om barn, kärlek och giftermål. För entusiasterna var detta ingen nackdel med rashygienen, utan en fördel.
Något som kan ha bidragit till Chestertons relativa bortglömdhet är bristen på ett riktigt storverk. Folk har ont om tid och kan inte läsa Chestertons alla 80 böcker och frågar därför efter det bästa. För vissa författare är detta enkelt. Shakespeare har Hamlet, Cervantes har Don Quijote, Vergilius har Aeneiden och så vidare. Men Chestertons verk är mer spridda, särskilt som det mesta han skrev var kort. Även för de största författarna har det mesta de skrivit som regel glömts bort, och deras ära vilar på ett fåtal verk. Chesterton saknar tyvärr en riktig topp.
Jag skulle ändå nominera Mannen som var torsdag: en mardrömsnovell. Denna är en ”metafysisk thriller” där huvudpersonen försöker stoppa en konspiration mot den västerländska civilisationen. Skurkarna inkluderar nihilistiska tyska professorer, dekadenta aristokrater och polska anarkister. Dessa karaktärer är samtiden inte så bekant med, men det är intressant att se att versioner av dem fortfarande är högst aktiva. Mänskligheten har inte blivit kvitt dem som anser sig veta bättre och önskar att tvinga sina ideal på andra.
Idag är Chestertons mest kända verk de 53 detektivnovellerna om Fader Brown. Denne lille katolske präst använder sig av sin goda förståelse av människans natur för att lösa brott och helst också rädda brottslingens själ. För läsaren med en halvtimme över skulle jag rekommendera The Sign of the Broken Sword, som var det första verk av Chesterton jag själv läste. Ett alternativ är The Green Man, som involverar sådana märkligheter som en man som gläds åt dåliga nyheter, en oskyldig man som flyr av skam när han upptäcker att han handlat enligt sina ideal, och där Fader Brown löser mysteriet i samma sekund han får veta att det finns ett mysterium att lösa.
Själv anser jag att Chestertons verkliga storhet är utspridd i hans 4 000 essäer. Mestadels skrevs de som kolumner i olika tidningar. Hans fiktion är trevlig, men hans tänkande är det verkligt intressanta. Jag skulle alltså klassa Chesterton bland de få författare som blivit ihågkomna för sina sämre verk. Men då är ju även Chestertons sämre verk långt bättre än de flestas bästa.
