Det mångkulturella Sverige är här, och alla kända exempel tyder på att integration tar lång tid i bästa fall, och faktiskt aldrig inträffar i många andra fall. En del tyder på att övertron på den svenska kulturens attraktivitet än en gång gjort oss naiva, skriver Jakob Sjölander.
Sverige har nått en brytpunkt i de senaste årens stora stridsfråga: invandringen. Detta i och med högerpartiernas seger i riksdagsvalet. Även om inga konkreta reformer ännu trätt i kraft så lär invandringen minska framöver. Det vi nu ser är början på slutat av den stora massinvandringens tid. Jag har visserligen själv skrivit två böcker om misslyckade förutsägelser, varav en heter ”100 Failed Predictions”. Kanske får jag snart tillfälle att göra en uppdaterad version, ”101 Failed Predictions”, och inkludera mig själv. Men tills vidare är detta min förutsägelse.
Läs även: Gustavsson: Utvisa kriminella för invandrarnas och integrationens skull
Skälet till att vi nått denna brytpunkt är den mindre katastrof invandringen varit för Sverige. Priset har betalats i utanförskap, klanvälde, Islamism, hedersvåld, politisk paralys, och skenande bidragskostnader. Vi har fått lära oss nya ord som ”no-go zon”, ”balkongflicka”, ”förnedringsrån”, ”termosbomb”, och ”stök” i betydelsen ”upplopp”. En gång hade vi ett samhälle uppdelat efter klass, nu har vi ett uppdelat efter ras. Det tiodubblade gängvåldet är långtifrån det största problemet, men utgör den spektakulära toppen på isberget.
Den fråga vi nu bör ställa oss är: hur lång tid kommer det ta att fixa dessa problem? Hur lång tid kommer integrationen ta?
Invandrare utgör idag en fjärdedel av befolkningen, lite beroende på hur man räknar. Bland unga är siffran ännu högre, vilket betyder att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund kommer att öka i takt med att gamla svenskar dör och unga invandrare skaffar barn. Även barnafödandet är högre bland de med utländsk bakgrund. Detta betyder att folk med invandrarbakgrund sannolikt kommer att utgöra en majoritet om några decennier, även om nyinvandringen minskar.
Detta är inte nödvändigtvis ett problem, även om det nog lär blir det. Integration handlar ju inte om att minska andelen med invandrarbakgrund, utan om att minimera denna bakgrunds betydelse. Vi skulle kunna ta smältdegeln USA som exempel, där 99 procent av befolkning har utländsk bakgrund utan att vara mindre amerikanska för det.
Men USA visar också hur lång tid integration kan ta. USA har haft århundraden på sig att smälta samman olika grupper, med blandade resultat. Irländarna började anlända under nittonhundratalets första hälft och gjorde sig kända för alkoholism och brottslighet. När John F. Kennedy, fjärde generationens irländare och katolik, valdes till president var detta lite som när Obama blev den förste svarte presidenten.
Läs även: Gustavsson: Internet har skuld i integrationshaveriet
En bra tumregel brukar vara att integration tar tre generationer, eller ungefär hundra år. I så fall skulle Sveriges integrationsproblem vara lösta i nådens år 2122 e. Kr. Sannolikt kommer ingen som läser detta att vara i livet då. Men det finns även fall då integrationen gått ännu långsammare. Här finner vi svarta amerikaner, och de ännu mindre integrerade indianerna. Speciellt de svartas förhållande till det amerikanska majoritetssamhället är, om nu någon missat det, fortfarande komplicerat. Detta trots att många år har gått sedan slavhandeln och slaveriet avskaffades 1807 respektive 1865, samt 60-talets medborgarrättsrörelse.
Internationellt så finns det ännu mer extrema exempel. De kristna lever kvar i Mellanöstern, trots att 1400 år har gått sedan den Islamiska erövringen. Men guldmedaljen måste ändå gå till judarna. Inte ens 2000 år har räckt för att de ska uppblandas i olika majoritetssamhällen, trots att de skingrats över hela världen och utsatts för ohyggliga förföljelser.
Samtidigt har judarna ofta varit extremt framgångsrika. Detta är ett gott exempel på skillnaden mellan integration och assimilation. Judarna har ofta varit välintegrerade på så vis att de varit produktiva och uppskattade samhällsmedborgare, utan att för den sakens skull vara assimilerade, på så vis att de försvunnit i majoritetsbefolkningen. Men det är viktigt att klargöra att den typen av assimileringsfri integration bara varit möjlig när det funnits sätt att samarbeta bortom etnicitet och klan. Vanliga exempel är lagstyre, marknader, och medborgarskap.
Till saken hör tyvärr att Sverige inte är ett lätt land att integrera sig i, till stor del eftersom våra versioner av dessa system är svåra att ta sig in i. Sverige är en välfärdsstat, vilket betyder att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och att bidragsberoendet lockar. Bidragsberoende är nästan synonymt med ”utanförskap”, och alltså motsatsen till integration. Detta kan fostra hat mot Sverige. Välgörenhet är svårt att förlåta. Att en stor del av vår politiska och mediala elit dessutom predikar om hur ondskefullt, rasistiskt och sexistiskt vårt land är, är ju inte heller något som gör det mer attraktivt att bli en del av samhället.
Det finns alltså ingen naturlag som säger att det måste bli någon integration överhuvudtaget. Därmed bör vi inte fråga oss hur lång tid integrationen kommer att ta, utan om det överhuvudtaget blir någon. Mellanöstern, varifrån de flesta invandrare till Sverige kommer ifrån, är ju trots århundraden av stridigheter fullt av multikulturella samhällen. Med alla de besvär det för med sig, kan man påpeka.
Samtidigt verkar vi svenskar utgå ifrån att integration är en oundviklighet. Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag någonsin hört en debattör påstå att det aldrig kommer att bli någon integration, och att Sverige kommer att förbli splittrat i hundratals eller tusentals år. Men det måste åtminstone ses som en möjlighet.
Kanske har detta att göra med vad som ibland beskrivits som en svensk naivitet. Djupt i vårt undermedvetna är vi trygga med vår kultur och tar dess överlägsenhet och attraktivitet för given. Även om vi aldrig skulle erkänna det ens för oss själva. Detta kan vara särskilt starkt på vänsterkanten, vilket delvis förklarar varför man där inte ser invandringen som ett problem.
Vi har svårt att förstå att invandrare har sina egna kulturer, och att de faktiskt gillar dem. Dessa kulturer har djupa rötter som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden, och de fortsätter att inspirera. Vi ska inte förvänta oss att de kommer att överges i första taget. Så roligt är det inte att dansa runt midsommarstången och lyssna på Evert Taube.
Läs även: Brinkemo: Balladen om integration eller assimilation
