Oskyldiga döms för våldtäkt. Men ett närbesläktat problem är att vad som räknas som våldtäkt har expanderat så till den grad att även de enklaste misstag kan klassas som det. Detta skriver Jakob Sjölander.
Dagens våldtäktslagstiftning har två huvudsakliga problem. Det första och mest omtalade är de låga beviskraven. Män döms på synnerligen klena bevis, särskilt hörsägenbevisning. Detta betyder att offret (eller det påstådda offret) berättat för andra om händelsen, som vänner, familj, poliser eller kuratorer, som sedan intygar att det är sant. Detta är en bevistyp som är otillåten i de flesta rättssystem, men inte i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet faller 28 procent av våldtäktsdomar enbart på sådan grund.
Det är lätt att se riskerna med detta – givet att man inte förblindas av ideologi. Men samtidigt är det bara halva problemet. Det är dessutom den enklare halvan. Detta eftersom alla åtminstone i teorin håller med om att vi ska ha rättssäkerhet – även de som envisas med att vi fortfarande har det. Men det andra problemet är långt mer kontroversiellt. Detta är det faktum att vi har en kraftig inflation av vad som räknas som våldtäkt. Ta detta som exempel:
…hon lärde känna den misstänkte för fyra veckor sedan och de inledde ett förhållande. De har haft frivilligt sex hemma hos henne vid flera tillfällen men vid tre tillfällen har hon inte varit med på det utan känt att den misstänkte våldtagit henne. Varje våldtäkt har gått till på ett likartat sätt. De går och lägger sig i hennes säng och säger god natt. Hon vänder sig om för att sova, men känner efter ett tag att han börjar pussa och ta på henne och har sedan sex med henne. Hon låtsas sova. På fråga i förhöret om hon sagt åt honom att sluta svarar målsäganden att hon inte gjort det, eftersom hon inte vågade. Hon var rädd för att han skulle göra henne illa om hon sa något. Polisen frågar om den misstänkte någonsin varit våldsam eller hotfull, vilket hon nekar till.
Detta är ett ”misstagsfall”. Alltså där mannen (ofta pojken) har gjort något som han trott han haft samtycke till men som inte uppskattats. Vanligtvis har detta skett som en del av en annars frivillig samvaro. Det kan handla om en parrelation, hångel, förspel, eller att något har gått snett.
Det mest berömda exemplet är Jean-Claude Arnault, den så kallade ”Kulturprofilen” som föll under #MeToo. Under annars frivilligt sex ska kvinnan ha tagit initiativ till oralsex när Arnault låg på rygg. Under oralsexet ska han då ha pressat ned hennes huvud så att hon satt i halsen och fått kväljningar. Sedan fortsatte sexet frivilligt igen. Sex år senare anmälde hon. Arnault dömdes för detta, plus en annan händelse som ska ha skett två månader senare, då kvinnan återigen frivilligt följt med honom hem.
Särskilt pauser under sex har nu blivit problematiska:
Tingsrätten finner att utredningen sammantaget visat att målsäganden och tilltalad har haft sex med varandra i den tilltalades säng och att de därefter tagit en kortare paus i samvaron då den tilltalade inte kunde få utlösning. Den sexuella samvaron har därefter fortsatt genom att tilltalad utförde ett oralt samlag med målsäganden och därefter ett vaginalt samlag och avslutat med att föra upp ett finger i hennes anal.
Detta ledde till friande dom i tingsrätten, men fällande dom i hovrätten. Hovrätten bedömde att pausen var längre, och att kvinnan somnat.
I ett annat fall gällde våldtäktsanklagelsen följande handlingar. Mannen friades, men det var inte på grund av att rätten hade förståelse för det påstådda misstaget, utan på grund av brist på bevis:
Målsäganden uppgav vid förhör i tingsrätten att den åtalade mannen vid det tredje samlaget legat på henne och fört in sin penis i hennes vagina varpå hon frös till. När han penetrerat henne ungefär två gånger sade hon till honom att det gjorde ont. Detta till trots fortsatte mannen och penetrerade henne ytterligare två gånger – innan han slutade.
Formellt ska våldtäkter som sker av misstag klassas som ”oaktsam våldtäkt”, men då ska det också vara fallet att oaktsamheten är ”grov”. Som tidigare exempel visar så räknas detta mycket brett. Faktiskt så är det vanligaste att rätten tolkar sådana misstag som ”likgiltighetsuppsåt” som därför blir våldtäkt av normalgraden, med ett minimistraff på tre år.
Eftersom våldtäktsdefinitionen nu är så bred är det lätt att göra sådana här misstag – eller kanske till och med svårt inte göra det. Idag krävs inte penetration, utan det räcker att de yttre könsdelarna berörs. Inte heller måste beröringen ske med penis, utan det räcker med fingrar, tunga eller föremål. Det finns heller ingen tidsbegränsning, med resultat att en våldtäkt rent juridiskt kan ske på sekunder. Minimistraffet är ändå tre år. Advokat Hanna Lindblom berättar:
Vi hade något ärende för något år sedan där en kille blev frikänd just på det. Man hade inlett en sexuell aktivitet och sen mitt i alltihop så kände väl hon att det här inte kändes bra, och då sa hon nej, eller stopp eller liknande eller jag vill inte. Och i samma sekund… Och jag minns att jag i min plädering knäppte med fingrarna [knäpper med fingrarna], och i samma sekund som hon sa nej så avbröts hela samlaget. Och då har ju han varit tillräckligt lyhörd så att han sedan också kunde bli frikänd.
Det finns inget utrymme för missförstånd eller misstag. Dessa har avskaffats på juridisk väg – det är uttryckligen motivet för samtyckeslagsändringen från 2018. Man ska ha samtycke, och det är var och ens plikt att införskaffa det innan man gör något. Misstag är rent definitionsmässigt våldtäkt. Att sådana misstag sker i alla sexuella relationer och vanligtvis löses med en enkel ursäkt spelar ingen roll om det går till domstol.
Det handlar om män som missat signaler. Ofta för att det inte funnits några signaler att missa. Det är knappast en slump att de iblandade personernas åldrar är låga i den här typen av fall. Medianåldern är 20 för målsäganden, och 24 för de anklagade. De inblandade är alltså ofta tonåringar, sexuellt oerfarna och i en ålder då de både är dåliga på att ge och ta signaler. Många, många gånger har jag läst sådant i domar som ”Hon upplevde att hennes kroppsspråk och ansikte sa nej, men han fortsatte ändå”, eller ”Jag vred på mig och visade med ansiktet att jag inte ville”. Visst finns det också många fall då mannen betett sig okänsligt och tölpaktigt, men även där finns skäl att anta att ett verkligt tydligt nej hade räckt för att avstyra händelserna – ofta för att akten avbryts när ett sådant nej slutligen kommer.
Ofta överlappar de två problemen (låga beviskrav och utvidgad våldtäktsdefinition) med varandra. Skälet är att misstagsfallen har ännu sämre bevisläge än andra våldtäkter. 39 procent av ”de nya” fallen som blev olagliga i och med samtyckeslagen är endast baserade på hörsägenbevisning. Knappast förvånande, då händelserna kan ske på några sekunder under annars frivilligt sex, och brottet ligger i tolkningen kvinnan gör av händelsen och mannen gör av omständigheterna. De flesta sådana fall är, i min mening, inte bara obevisade utan även obevisbara. Till och med gärningsmannen själv kan reagera med förvåning när han senare anmäls. Brå 2020:6:
Men även många av de misstänkta kan väcka sympati hos poliserna; de är inga tuffingar utan ofta unga killar som varit berusade och inte förstått vad målsäganden ville. Många av dem är jätteledsna och förstår inte vad de är anklagade för, och de har inte haft kontakt med rättsväsendet tidigare.
Få misstagsfall får någon uppmärksamhet, inte ens bland oss som arbetar med rättssäkerhet. Stigmat mot män som dömts för våldtäkt är stort, och de få män som överhuvudtaget vågar träda fram är mestadels de som är helt oskyldiga.
Men när det gäller sådana här misstagsfall så är man inte ”helt oskyldig”. Man har ju faktiskt begått ett misstag – även om det rent moraliskt är långtifrån vad allmänheten ser som våldtäkt. Men enligt lagens bokstav så är de som begått sådana misstag faktiskt våldtäktsmän. Det handlar inte om att domstolar har missuppfattat lagen, för det har de inte. Det är bara att lagen är utformad på just det sättet. Rättspraxis ”följer lagstiftarens intention”, som Brottsförebyggande rådet uttrycker det.
Därmed förblir de dömda i de här fallen kvar i mörkret – på många sätt ett värre öde än de som är helt oskyldiga.
Klockan 11:00 på onsdag 20/5 demonstrerar Mannaminne mot samtyckeslagen på Mynttorget utanför riksdagen i Stockholm. Alexander Bard, Nina Hamilton, Jakob Sjölander, Thérèse Juel och många fler närvarar. Bulletins läsare är extra välkomna.
