Hur mycket bör vi betala för att rädda ett liv? Vissa säger att vi bör ge allt vi har, andra att man inte kan sätta ett pris på liv. De klokaste brukar som vanligt svara att de inte vet.

Även om det är svårt så måste vi ha ett svar. Åtminstone om vi vill syssla med praktisk politik. I verkligheten har vi helt enkelt inte resurser för att göra allt vi vill, och tvingas därför välja. Vi kommer inte ifrån frågan: hur mycket bör vi betala för att rädda ett liv? Det kanske känns fel att ens fråga, men den som inte frågar får inget svar, och utan ett svar agerar vi i blindo.

Vi kan lägga oändliga summor på att rädda liv, och ändå misslyckas. Detta betyder att vi senare kommer ha sämre möjligheter att rädda andra liv. För att planera våra räddningsinsatser så bra som möjligt måste vi veta vad ett liv är värt. Om vi inte vet det så lär vi investera fel, och rädda färre liv än vad vi annars hade gjort. Det (kanske) är omoraliskt att värdera ett människoliv, men det är också omoraliskt att inte göra vårt bästa för att rädda det. Och för att göra vårt bästa så måste vi ha fakta.

Men även om det vore acceptabelt att räkna på ett människolivs värde så är det kanske för svårt? Och nog är det svårt. Åtminstone om vi skulle kräva perfekt precision. Men det behöver vi ju inte. För att fatta beslut behöver vi bara veta vilket alternativ som är bäst, inte hur mycket bättre det är. För att välja mellan tårta och glass behöver vi bara veta vilket vi föredrar, inte exakt hur mycket vi föredrar det.

Tänk exempelvis hur mycket vi skulle betala för att förlänga en döendes liv. Föreställ dig att vi kunde förlänga liv (och lidande?) för en gammal cancersjuk kvinna med arton sekunder till en kostnad av en miljard kronor. Är det väl spenderade pengar?

Kanske. Men kom ihåg att vi kan göra annat roligt för denna miljard. Vi skulle exempelvis kunna köpa mer än 10 miljoner kilo lösgodis, eller 3000 vattenskotrar. Andra förslag kan vara att satsa på äldrevård, forskning, polis, skola, Ukraina, eller arv till den döendes barnbarn. Vi kunde använda den miljard vi sparat på att inte rädda den cancersjuka kvinnan till att rädda andra människoliv.

Det är ju olika dyrt att rädda liv på olika sätt. Ibland kan vi rädda liv för några kronor, vilket välgörenhetsorganisationerna påminner oss om när de vill att vi ska köpa myggnät åt fattiga afrikaner. I andra fall räcker inte alla pengar i världen, som till att försöka rädda cancersjuka hundraåringar.

När folk hör att det sätts pris på människoliv så säger de ofta att liv inte kan mätas i pengar. Att jämföra människoliv med pengar vore som att jämföra äpplen och päron. Eller kanske äpplen och något ännu konstigare, som helikoptrar. Men värdet av en viss resurs (som pengar, diamanter, olja, människoliv, medicin, bilar, tid, sjuksköterskor, eller vad som helst) är vad vi skulle kunna använda dem till om vi gjorde andra val, den så kallade alternativkostnaden.

På så vis kan vi faktiskt jämföra äpplen och päron genom att helt enkelt fråga hur många päron vi är villiga att ge för ett äpple. Vi kan till och med byta äpplen mot helikoptrar, givet att vi har tillräckligt många äpplen. På samma sätt kan vi byta pengar mot människoliv genom att satsa dessa på, säg, trafiksäkerhet.

Men vi kanske kan rädda fler liv, alltså rädda liv till ett billigare pris, om vi istället investerar i exempelvis vaccin.

Ett liv må ha oändligt värde, men måste inte två människoliv vara värt dubbelt så mycket som ett? Två människoliv är alltså värt två oändligheter. För det är i slutändan vad detta handlar om. Vi vill använda våra resurser så kostnadseffektivt som möjligt. Det handlar inte om girighet eller att vi försöker spara pengar. Vi sparar pengar för att kunna använda dessa pengar för att rädda liv. Pengar är inte bara (som uttrycket har det) tid, utan även liv.

När folk vägrar att rädda liv för att det är för dyrt så anklagas de ofta för kallsinnighet. Kanske är det kallsinnighet. Men denna kallsinnighet är något att vara stolt över om den tillåter oss att rädda våra medmänniskor. Jag drar mig till minnes den store artonhundratalsekonomen Alfred Marshall som sa att vi behöver kalla sinnen och varma hjärtan.

Mänskligheten är som en fyllbult, antingen i höger vägdike eller vänster vägdike, men aldrig på vägen. Vi bör inte vara så rädda för kallsinnighetens vägdike att vi kör rätt ned i slöseriets.

Pengar kan nämligen köpa sådant som tillåter oss att rädda liv. Med pengar kan vi köpa sjukvård, försvar, poliser, socialbidrag, mat, vatten, utbildning, och de vägar och transporter och byråkrati som ser till att allt detta hamnar där det ska. Men det kanske viktigaste vi kan köpa för pengar är mer pengar – alltså att vi investerar våra resurser idag så att vi har mer resurser imorgon.

På så vis gör vi oss till ett rikare land, bättre förmögna att hjälpa våra medborgare. Rika länder är helt enkelt bättre platser än fattiga. Och man blir inte rik genom att spendera sina resurser på vad man vill ha i stunden, även om det man vill ha i stunden är att rädda liv.

Vi lider ingen brist på påstått livräddande felinvesteringar. Faktum är att kontroverser runt dem ligger till grund för i princip all politik och är en avgörande skillnad mellan höger och vänster. Tidens stora frågor gäller det värde vi sätter på ett människoliv. Eller mer precist, att vi antingen sätter värde på människoliv eller vägrar att göra det.

Motiveringen är ofta att vi måste göra allt för att rädda liv. Men som vi ser så stämmer inte det. Ofta leder detta tänkande (eller brist på tänkande) till överdrivna säkerhetsåtgärder, som nollvisionen i trafiken, eller krångliga och dyra regelverk för sådant som nya mediciner eller kärnkraft.

Andra goda exempel rör klimatdebatten, invandringen, och corona. Räddar vi fler människor genom att hålla nere klimatförändringen, eller genom att stärka våra ekonomier? Räddar vi flest människor genom att ta hit dem, eller genom att ”hjälpa på plats?” Räddar vi flest människor genom att låta corona ha sin gång, eller genom stenhård nedstängning? Det finns sällan några lösningar inom politiken, bara avvägningar.

Idag tror tyvärr många att godhet handlar om känslor. Vi ska känna medlidande, sympati, och välvilja. Men om vi vill göra gott istället för att bara känna oss goda så är det viktigare att vi håller huvudet kallt och räknar noggrant. Slöseri är slöseri, även om det motiveras av en önskan att hjälpa.

Att göra rätt är svårt, och kräver ibland brutala val. Ofta kräver det även mod – som när man riskerar att anklagas för kallsinnighet.