Får man dra tillbaka invandrares medborgarskap? Inte ens om de begått mord och våldtäkter, svarar alltför många. Varifrån kommer denna vurm för kriminella invandrare? Jakob Sjölander undersöker.
Den 1 januari 2027 blir det möjligt att dra tillbaka svenska medborgarskap som delats ut på grund av lögner, mutor eller hot. När det gäller att dra tillbaka uppehållstillstånd för ”bristande vandel” är vi lite mindre tröga, och det ska bli möjligt redan 1 juli i år. Båda dessa reformer är välkomna – även om de borde ha genomförts för flera decennier sedan. Notera dessutom att terrorister och gängkriminella ännu inte riskerar sina medborgarskap.
Varför inte? Vänstern. Efter att i decennier ha delat ut medborgarskap som plockgodis har man nu svängt, och tycker plötsligt att medborgarskapet är något viktigt, något heligt, något som absolut inte får dras tillbaka. Till viss del har de rätt – men medborgarskapets helighet har minskat med inflationen. När man har bjudit in allt från Iraks försvarsminister till hemtjänst-gerontofiler så ska man inte bli förvånad när denna gemenskap mister sitt värde. ”Make medborgarskapet Great Again”, säger jag, men först en storstädning.
SE ÄVEN: Skogkär: MMGA – Make Medborgarskapet Great Again
Jag finner ändå vänsterns motstånd i medborgarskapsfrågan intressant. Varför månar de så mycket för våldtäktsmän, gangsters och terrorister? Till viss del är det den gamla vanliga slentrianmässiga invandringsvurmen som spökar. Att invandrade brottslingars vanligaste offer är andra invandrare ignoreras.
Men vänstern verkar inte inse att detta knappast ökar vanligt folks acceptans för invandringen. Om man vill, som det uttrycks ”minska rasismen”, så borde man se till att bli kvitt de invandrare som lever upp till stereotyperna.
Jag tror att skälet är att vänstern rent känslomässigt har svårt att skilja på kriminella invandrare och invandrare. Vänstern gillar invandrare – de ses som stackars förtryckta ädla vildar som behöver godhjärtade vänsterliberalers hjälp och beskydd från stygga högernazisterna, och i utbyte ger mål och mening. Att erkänna att inte alla invandrare förtjänar hjälp kräver en mer nyanserad verklighets- och självbild, vilket ju är jobbigt. Och än värre, att man tappar helgonglorian.
Men här finns något djupare. Detta är vänsterdoktrinen att brottslighet inte är brottslingens fel, utan samhället. På så vis blir det extra synd om kriminella invandrare – de har behandlats så illa att de blivit kriminella! Detta lyfter de kriminella i kränkthetshierarkin över andra invandrare, särskilt de laglydiga, flitiga och framgångsrika sådana. Brottslingar blir en sorts ”superinvandrare”, extra mycket invandrare, extra förtryckta, och därmed blir det extra viktigt att stå upp för dem.
Ironiskt nog så är ganska få invandrare kriminella – lite beroende på definition kanske 1 procent. Väldigt få förstör för väldigt många. Resultatet blir att de 1 procent svinigaste utses till representanter för de 99.
