Nog finns det kvinnor som når toppen, men det anses allmänt att det borde vara fler. Bara cirka en femtedel av ledamöterna i storföretagens styrelser är kvinnor, och bara en tjugondel av de verkställande direktörerna. Endast 18 procent av de biografiska Wikipedia-artiklarna handlar om kvinnor. Av de 892 nobelpristagarna är bara 48 kvinnor. Endast 13 procent av världens miljardärer är kvinnor.

Varför är det inte fler kvinnor som når toppen? Det finns många svar på frågan. Vissa är helt felaktiga, vanligtvis de mest populära. Men för tillfället lägger jag alla dessa åt sidan, och fokuserar på vad jag tror är den viktigaste faktorn: kvinnor är för kloka för att bli verkligt framgångsrika.

Saken är nämligen den att det ofta krävs mer än bara en gnutta galenskap för att bli extremt framgångsrik. Vanligtvis tar sig denna galenskap uttryck i våghalsighet och en brutal massa arbete.

Det är svårt att nå extrem framgång. Det är därför extrem framgång är just extrem, snarare än normal. Bara 1 procent av befolkningen kan tillhöra de 1 procent mest framgångsrika vid varje givet tillfälle. Det är svårt att nå den toppen om man inte ger allt, eftersom man konkurrerar med andra som gör det. Även de som ger allt behöver också en hel del tur.

Män är tokiga nog att ge allt. Ett exempel är debatten om ”giriga jobb” som härjade för en del år sedan. Denna debatt byggde på observationen att lönegapet mellan män och kvinnor hade varit mycket mindre om inte för att män var överrepresenterade i jobb som advokat, aktiemäklare, ingenjör, storföretagskonsult, och så vidare. Dessa giriga jobb är jobb som kräver hårt arbete och långa dagar och ibland nätter. (Och ja – att de kallas ”giriga” är uppenbart nedvärderande).

Men det handlar inte bara om hårt arbete, utan även om risktagande. Män offrar sina liv i hopp om att en dag få kalla sig ”vd”. Detta ger dem mindre tid för annat, som familj, hälsa, vänner, fritid, och livet i allmänhet. Ofta får de ingenting för sitt slit. Det är inte bara kvinnor som slår i glastaket. De flesta män blir aldrig en Steve Jobs eller en Usain Bolt eller en Ulf Kristersson, eller ens en vanlig sketen styrelseledamot. Den som ger allt har inget kvar.

Är det verkligen värt det? Säkerligen inte för de många män som misslyckas. För mäns ambitioner skapar inte bara direktörer, ministrar, och professorer. Män är inte bara överrepresenterade bland de lyckade, utan även bland de misslyckade. Exempelvis hemlösa och straffångar. Delvis är detta samma sak som driver män både till topp och botten – besattheten, ambitionen. Brottslighet är en genväg till toppen, eller åtminstone löftet om en sådan. Missbruk ersätter karriären, eller dövar misslyckandet. I jakten på ära singlar vi slant med våra liv, med lyckan och olyckan som två sidor på samma mynt.

Framgångsrika män är väldigt synliga. Vi ser att det finns, säg, fem gånger så många framgångsrika män som kvinnor, och tolkar det som en orättvisa. Men det vi inte ser är att det också finns fem gånger så många män som kvinnor som försökt bli framgångsrika, men misslyckats.

Att män dominerar samhällstoppen är svårt för många att acceptera. Ofta förklarar man det med konspirationsteorier om patriarkatet. Tyvärr har jag ännu inte erbjudits medlemskap i denna organisation, eller märkt av dess stöd. Jag tvivlar därför på dess existens.

Män når i högre utsträckning toppen än kvinnor av ett mycket enklare skäl än en världsomspännande konspiration. Skälet är att män vill nå toppen. Nog vill även kvinnor ha makt och ära, men de vill det inte lika mycket. Eller kanske mer precist så vill de även ha andra saker, som barn och fritidsintressen. Därmed är de sällan villiga att lägga ned sina liv för att, exempelvis, få en liten chans att i några minuter få stå på en konstig pall och få en bit gul metall i ett snöre hängt runt halsen. Kvinnor är för kloka för det.