Jag har träffat ett levande fossil, en varelse som vetenskapen trott var utrotad. Det är som att gå nedför gatan och plötsligt stå öga mot öga med en T-Rex. Det borde inte vara möjligt, men jag måste tro mina ögons vittnesbörd. Detta levande fossil heter Abdi – en tjugotreåring utan en smartmobil.

Jag träffade Abdi utanför universitetsbiblioteket i Umeå där vi båda satt och arbetade. Vi var de enda där, och efter att ha sett honom där några dagar i rad så gick jag över för att säga hej. Han var trevlig, och då han talade perfekt svenska antog jag att han antingen var född i Sverige eller adopterad. Abdi verkade fullt normal. Föga anade jag vilken chock som väntade mig.

Till slut framkom det att Abdi inte hade någon smartmobil. Märkligt. Besynnerligt. Omöjligt. Jag hade nyligen läst den senaste Mediebarometern över svenskarnas medievanor, och där påstods att tillgången på smartmobiler var ”i det närmaste total.” 98% av Sveriges befolkning ska ha en smartphone, och då inkluderas även de äldre. I Abdis åldersgrupp så påstod barometern att tillgången var 100%.

Jag berättade detta för Abdi. Förväntade han sig verkligen att jag skulle lita mer på honom än Göteborgsuniversitetets ärevördiga Mediebarometer? Hade han verkligen ingen smartmobil? Kunde han kanske lida av minnesförlust? Men trots detta stod Abdi på sig.

Jag frågade varför han inte har en smartphone. Var han efterlyst? Utfattig? Teknikfientlig terrorist a la Unabombaren? Hade han blivit rånad? Tappat mobilen? Är han fast i en kult och behöver räddas? Nej till allt. Det är bara att mobilen suger åt sig så mycket tid. Abdi ser på sina jämnåriga och märker hur de distraheras.

Och visst har Abdi rätt. Enligt Mediebarometern så lägger folk mellan 15 och 24 i genomsnitt hela 512 minuter på olika medier varje dag. De tre största är sociala medier (133 minuter), musik (127 minuter), och strömningstjänster/Youtube (133 minuter). Allt detta sker inte via smartphones, men en betydande del gör det.

Abdi berättar att hans far gav honom och alla hans syskon mobiler när de först kom till Sverige från Somalia 2015. Men några månader senare tog samme far bort mobilerna, när han märkte att de förvandlade hans barn till zombier. Detta är ett bra exempel på en kulturskillnad – de flesta svenska föräldrar ser det faktum att mobiler förvandlar deras barn till zombier som en fördel. Det gör föräldraskapet mycket lättare.

Några år senare skaffade sig Abdi en egen smartphone, och levde ett tag som en normalt funtad människa. Men efter moget övervägande bestämde han sig för att hans far haft rätt. Även denna insikt är ett exempel på att Abdi är ett levande fossil. Tydligen är han omedveten om att det är oacceptabelt patriarkalt att acceptera att fäder ibland har rätt.

Jag pressar Abdi. Är det verkligen möjligt att leva i dagens samhälle utan en smartmobil? Hur gör man om någon vill ringa? Om byråkratin kräver ett telefonnummer? BankID? Abdi erkänner slutligen att han faktiskt har en mobil. Aha! Avslöjad!

Men sedan visar det sig att mobilen inte är en smartmobil. Det är en gammal dummobil. Idag används dessa främst av knarklangare. Och Abdi. Abdi lämnar sin hemma i byrålådan. Den som ringer når telefonsvararen, och blir uppringd senare. Märket är Nokia, ett gammalt och numera försvunnet imperium, likt Babylon, Karthago, eller Rom. I nödfall kan mobilen användas för att klubba ihjäl sälar.

Abdi invänder att man nog rent tekniskt inte kan klubba ihjäl sälar med mobilen. Jag frågar om han har försökt. Nej? Nå, då har jag kvar det i texten.

Abdi berättar att han har en mobilberoende syster. Han berättar att det inte går så bra för henne, med skolan och så. Abdi skrattar glatt. Jag nickar förstående. Som min egen far ständigt påminner mig om så är den största lyckan den egna framgången, men andras motgångar är god tvåa. Speciellt när det gäller ens syskon.

Jag frågar Abdi om han hamnar utanför. Han beskriver då en kamrat på gymnasiet som sett hans gamla Nokia och skrattat åt honom och frågat om det var ett skämt. Men de flesta märker inte något, eller verkar inte bry sig. Jag har förståelse för det. Abdi verkar helt normal. Man kan gå förbi honom på gatan utan att märka att han är en T-Rex, den siste mohikanen, en överlevare från urtiden.

Eller åtminstone från tiden innan 2007, då den första smartmobilen anlände. Den stora vågen av smartmobilanvändning kom under vad Jonathan Haidt kallar ”den stora omkopplingen av barndomen,” tiden mellan 2010 och 2015. Då gick vi från en värld där de flesta ungdomar inte hade smartmobiler till en där de flesta hade det, och den psykiska ohälsan sköt i taket.

På tal om Jonathan Haidt så frågar jag Abdi om han känner till honom. Det är gurun bakom motståndsrörelsen mot den nya tekniken, känd för sin bok The Anxious Generation: How the Great Rewiring of Childhood is Causing an Epidemic of Mental Illness. Abdi hade inte hört talas om honom. Då jag skrivit en text om Haidt så erbjöd jag Abdi att mejla den till honom. Abdi lovade dyrt och heligt att han skulle läsa den, och verkade mycket entusiastisk. Det är så folk brukar reagera när de egentligen inte vill läsa vad jag skrivit.

Abdi studerar till ingenjör. Annars arbetar han i hemtjänsten och praktiserar på ett byggföretag. Där testar han datorsimuleringar av hus, så att de inte sedan mosar folk i verkligheten. Annars spelar han fotboll. Man får tid med en hel del om man blir kvitt sin smartmobil.

Det är mitt intryck att Abdi är en rekorderlig person. Han är uppenbarligen en mönsterinvandrare och ett föredöme för nästa generation, en svärmorsdröm. Abdi är trevlig, flitig, och verkar vara lycklig. Han verkar så äckligt perfekt att jag bestämmer mig för att börja undvika honom. Tydligen går det att ha ett bra liv även utan smartmobiler. Hur konstigt det än kan låta.

Jag börjar tänka över mitt eget liv. Min smartmobil ligger på bordet framför mig. Kan jag verkligen vara lycklig utan den? Jag skakar snabbt av mig den bisarra tanken. Jag föredrar att vara olycklig med mobil än lycklig utan mobil.