Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut. Men ofta kommer vårt maktbegär från en tragisk kombination av önskan att göra rätt och tron att vi har rätt. Detta skriver Jakob Sjölander.
Nyligen kom jag att tänka på G. K. Chestertons (”Paradoxernas prins”) kloka ord:
”Jag tror alltid att jag har rätt, men jag tror inte att jag alltid har rätt.”
Jag ägnade sedan mycket tid åt att försöka hitta den exakta källan. Tyvärr upptäckte jag att även om det absolut låter som något Chesterton skulle säga, så sa han det aldrig. Det blev alltså ett bra exempel på hur man kan tro att man har rätt utan att ha det.
Vi människor tror alltid att vi har rätt. Om vi tror att vi har fel, så slutar vi tro. Det är därför vi aldrig hör saker som ”Jag tror att isbjörnar är farliga, men jag tror att jag har fel när jag tror det”.
Det är mycket vanligare (eftersom vi är människor) att höra saker som ”Jag har alltid rätt!”. När vi hör sådant kan vi vara ganska säkra på att talaren har fel – eftersom vi är människor.
Chestertons ord (eller mina?) är en uppmaning till ödmjukhet. Detta är kanske den enskilt mest värdefulla dygden inom politiken, och mycket av dess värde kommer från att det är en bristvara. När allt kommer omkring engagerar sig vi människor oss i politik eftersom vi tror att vi vet bättre än andra. Denna övertygelse är källan till en av de stora och evigt återkommande tragedierna i mänsklighetens historia – maktens tragedi.
Politik handlar om vem som ska ha makten. För alltför många människor är svaret uppenbart: ”Jag borde ha makten!”. Om vi (antingen som pluralis majestatis eller som en del av en elit) har makten, så kan vi ordna saker och ting som vi vill. Detta låter fantastiskt! Definitivt bättre än att någon annan har samma makt över oss...
Notera att maktens lockelse existerar även om vi har goda avsikter och är fullkomligt osjälviska. Även om vi bara vill göra gott för alla är det frestande att koncentrera makten till oss själva. De enfaldiga bönderna, pöbeln, ”the deplorables”, borde bara hålla tyst och lyda. Vi, i den upplysta och utvalda eliten, tror ju alltid att vi har rätt. Detta är maktens tragedi.
Men förhoppningsvis tror vi inte att vi alltid har rätt. Denna insikt borde ge oss ödmjukhet att dela makten även med människor vi inte håller med. Kanske särskilt med människor vi inte håller med – särskilt när det gäller deras egna personliga angelägenheter.
SE ÄVEN: Sjölander: G. K. Chesterton – paradoxernas prins
Det är ingen slump att många av de institutioner som utgör grunden för den västerländska civilisationen handlar om att dela och/eller begränsa makt. Sådant som tolerans, lagstyre, demokrati, oberoende organisationer, yttrandefrihet, nationalism, personliga rättigheter och distinktionen mellan den offentliga och privata sfären. Motsatsen till detta är totalitarism, där allt är under elitens totala kontroll.
Maktbegär är en fruktansvärd sak, och vi ser det ofta som något ont. Eftersom det är det. Men ofta kommer begäret från en önskan att göra gott. Logiken är enkel, för förenklad: ”Jag har rätt, därför borde folk lyda!”.
Låt oss undvika misstaget att tro att vi alltid har rätt bara för att vi alltid tror att vi har det.
