En ständigt återkommande tanke är att våra problem skulle lösas bara vi fick tag på ”rätt folk.” Alternativt att ”fel folk” avlägsnades från makten. Mycket av politiken handlar just om politikers försök att framställa sig själva som kompetenta, och sina motståndare som det motsatta. Landets välgång antas spegla ledarnas dygd och skicklighet. Historiskt var detta kopplat till religion och magi. Tänk ”himlens mandat” som kinesiska kejsare stödde sig på, eller hur våra vikingaförfäder offrade sina kungar vid dålig skörd.

Som det ofta gör i felaktigheter så finns det mer än bara ett korn av sanning i detta. Nog vill vi ha bra ledare. Vi känner alla till hur det är att arbeta för dåliga chefer. Ibland är det faktiskt ledarens fel. Men vi överskattar ändå våra ledares inflytande. Det finns en oändlig mängd problem som ett land kan genomlida, men få av dessa är under ledningens kontroll. Verkligheten är som den är. Ledare kan bara välja hur de möter den, och ofta är alla alternativ dåliga.

Ledares makt minskar i takt med att deras organisationer växer. En enskild person är sin egen ledare och har maximal kontroll över sina handlingar, men i ett land måste ledaren konkurrera med miljontals andra individer om vad som ska göras. I slutändan är toppolitikerna bara en promille av befolkningen, och de ligger ständigt i luven på varandra.

Att de ligger i luven på varandra är kritiskt. Inte ens de mäktigaste ledare har vad vi skulle kalla makt. Istället har de inflytande. De kan påverka men inte kontrollera. Ta Ulf Kristersson som exempel. Han är nu Sveriges mäktigaste politiker, men han måste ändå hålla sig väl med sin riksdagsmajoritet bestående av tre partier. Han kan inte ens räkna med stöd från sitt eget parti om han skulle börja föra en politik som går på tvärs mot partiets önskan. Då skulle han snart röstas bort. Att sådana uppror inte sker oftare bevisar inte att partiledare är mäktiga, utan att de är medvetna om sin maktlöshet.

Våra ledares relativa maktlöshet är inte en dålig sak. Faktiskt är det en av frihetens hörnstenar. Sådant som rättssäkerhet, lagstyre, maktdelning, och demokrati levererar sina välsignelser just genom att minska våra ledares makt. Med tanke på hur få despotiska länder som finns kvar i världen så är det tydligt att denna maktminskning är framgångsrik. Även de flesta diktaturer är oligarkier snarare än autokratier.

Men detta betyder att makten ligger i systemet snarare än i individer. Våra ärorika ledare är galjonsfigurer. Om Kristersson försvann så skulle hans efterträdare ärva hans problem. Skulle denne hantera dessa bättre? Kanske. Men ingen människa är mer än mänsklig, och folk med superkrafter finns bara i sagorna. Många (de flesta) politiska problem har ingen lösning. Eller åtminstone ingen lösning tillräckligt många kan komma överens om. Om så inte var fallet så vore problemen redan lösta.

Ledare tror själva att de är viktiga, vilket förklarar att de valt den väg de valt. Denna tro smickrar dem. Dessutom är personangreppen viktiga vapen i den politiska striden. Detta förklarar en del av politikerföraktet. För att göra karriär måste politiker lova att göra skillnad, men detta är mycket svårt. Alltså framstår de som lögnare.

Men den allvarligaste konsekvensen av att önska fram ”rätt folk” är att det förser oss med ursäkter. Ursäkter är farliga. Vi lurar i oss att vår politik inte misslyckas eftersom den var dålig, utan eftersom ”fel” människor skötte dem. Detta är särskilt vanligt när det gäller kommunismen, vars ständiga misslyckanden skylls på specifika individer som Lenin, Stalin, Mao, Castro eller Chavez.

Men ju fler gånger ett projekt misslyckas, desto mer sannolikt är det att det är själva projektet det är fel på, och att grundläggande förändringar krävs. Tänk exempelvis på Sveriges många decennier gamla problem: bostadsmarknaden, integrationen, energiförsörjningen, ungdomsarbetslösheten, och så vidare. Med tanke på hur många politiker som kommit och gått utan att lösa dessa så bör vi inte lura i oss att nästa politiker ska lyckas bättre. Problemen ligger inte i de individer som satts att sköta problemen.

Den obekväma sanningen är att enskilda individer sällan kan göra så mycket. På gott och ont. Ofta är det bra att vi människor inte har denna makt. Men det leder till problem om vi tror att vi har den. Och att vi därför skyller på individer när problemet ligger i systemet. Vi behöver bättre politik, snarare än bättre politiker.