De ansvariga för karaktärsmordet på Swedbanks före detta vd Birgitte Bonnesen år 2019 har mestadels tystnat. Nog har det något att göra med hur de sågades av Jan Söderqvist i hans bok Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben. Det är därför med viss förvåning jag läser Birgitta Forsbergs text i Svenska dagbladet 28/02, där hon diskuterar Högsta domstolens kommande prövning av hovrättens dom mot Bonnesen för grovt svindleri.

Texten heter ”En enda fråga återstår i fallet om Bonnesen”. Detta är fel. Det finns många, många frågetecken att reda ut i denna härva som inbegriper media, banker, myndigheter, domstolar och nätverket runt före detta statminister och nuvarande Swedbankordförande Göran Persson.

Men den ”enda fråga” Birgitta Forsberg vill att vi fokuserar på är en juridisk spetsfundighet. Detta är om Bonnesens påstådda handlingar kan klassas som grovt svindleri. Om dessa påstådda handlingar även är verkliga handlingar berörs inte. Tvärtom försöker Forsberg övertyga läsaren att detta redan är avgjort: ”Högsta domstolen har redan slagit fast att Birgitte Bonnesen visste att det fanns indikationer på att det förekom ”omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner” mellan kunder hos Swedbank i Estland och kunder hos Danske Banks Estlandsfilial åren 2007–2015.”

Men detta stämmer inte – Högsta domstolen har inte alls slagit fast något sådant. Sanningen är att Högsta domstolen har bestämt sig för att inte granska just den delen av domen, för att istället fokusera på att etablera ett prejudikat. Att Högsta domstolen för argumentets skull utgår ifrån att åklagaren har gett en korrekt gärningsbeskrivning är inte samma sak som att Högsta domstolen accepterar att åklagaren har en gett en korrekt gärningsbeskrivning.

Skälet att det är viktigt för Forsberg att framställa det som att Högsta domstolen accepterar åklagarens gärningsbeskrivning som sann är för att den inte är sann. Birgitte Bonnesen är nämligen oskyldig. Och vad värre är, skälet till att Bonnesen överhuvudtaget står åtalad är delvis Forsbergs eget fel.

Rättstvisten gäller följande: År 2019 frågades Bonnesen om Swedbank hade problem med penningtvätt. Hon gav ett tydligt svar: nej. Därefter startade Uppdrag granskning ett drev med dåligt underbyggda och aldrig bevisade anklagelser mot Swedbank och Bonnesen. Bonnesen åtalades för grovt svindleri, eftersom hon ”mörkat” de än idag totalt obevisade penningtvättsproblemen.

När jag läser Forsbergs senaste text noterar jag ett antal intressanta formuleringar, bland annat: ”Men fyra månader senare avslöjade SVT:s Uppdrag Granskning misstänkt penningtvätt i Swedbank i Baltikum.” Det handlar alltså inte om avslöjanden om faktisk penningtvätt, utan om avslöjanden om misstänkt penningtvätt. Bonnesen är anklagad för att vara misstänkt.

Huvudbevisningen för att Bonnesen ska ha känt till de icke-existerande penningtvättsproblemen på Swedbank är en intern rapport och ett utkast till en annan rapport skrivna av den norske advokaten Erling Grimstad. Dessa 1.5 rapporter är dock belastade med många problem:

Grimstad talade varken ryska eller estniska, hade som tillfälligt inhyrd konsult dålig kunskap om lokala förhållanden, och använde felvalda algoritmer för att studera pengaflödena. Hans rapporter var packade med missförstånd och överdrifter. Enligt en estnisk expert ”…leder formuleringarna och presentationssättet till misstanken att Herr Grimstad verkar vilja vilseleda läsarna med flit”. Av förklarliga skäl glömdes Grimstad snabbt bort.

Ett år gick. I samband med en kvartalsrapport fick Bonnesen de ödesdigra frågorna om Swedbanks penningtvättsarbete, och hon svarade självsäkert. Dessa självsäkra svar blev källan för åtalen mot Bonnesen – Grimstadsrapporterna framförs som bevis för att Bonnesen kände till Swedbanks icke-existerande penningtvättsproblem, och försökte dölja dem.

Så här är vi alltså. Ingen penningtvätt har uppdagats på Swedbank, trots flera år av hård granskning. Det finns en gräns där avsaknad av bevis blir bevis för avsaknad av brott, och denna gräns har med råge passerats.

Tyvärr tror fortfarande många svenskar på Uppdrag gransknings skröna från 2019 som drog igång drevet, den skröna som gav de (o)ansvariga Stora journalistpriset och orsakade Sverige och Swedbank skador på flera miljarder. Sedan dess har man använt grävspadarna för att gräva ner snarare än att gräva upp.

Ett intressant exempel på detta är Birgitta Forsbergs blygsamhet. Något hon ”glömmer” att nämna i texten är att hon själv var synnerligen inblandad i drevet mot Bonnesen, främst i rollen som ”neutral expertkommentator”. Hon skrev till och med en bok om saken: Swedbank: Penningtvätten och lögnerna. Än mer anmärkningsvärt är att hon inte nämner att det var hon själv som var den SvD journalist som ställde frågorna vars svar Bonnesen nu är åtalad för!

SE ÄVEN: Sjölander: Fallet Bonnesen – fängelse för sanningen?

Det intryck jag får från Forsbergs artikel är att hon försöker sig på en dubbel fuling. Först försöker hon stärka idén om att Bonnesen faktiskt är skyldig, främst genom det felaktiga påståendet att HD slagit fast att hon är det. Samtidigt försöker hon minimera sitt eget ansvar för debaclet. Det gäller att gardera sig.

Jag tror att Bonnesenaffären har potential att bli en skandal av enorma proportioner. Givet, naturligtvis, att den inte kvävs. Uppdrag granskning vill inte själva granskas. De som hakade på drevet vill inte själva utsättas för drev. Swedbanks nuvarande regim under Jens Henriksson (citerad i Forsbergs text) och Göran Persson vill inte sanktioneras för den sanktionsavgift på 4 miljarder de accepterade å aktieägarnas vägnar. Statens kontrollmyndigheter vill inte kontrolleras. Domstolarna vill inte dömas.

SE ÄVEN: Sjölander: Think INSIDE the box

Av utrymmesskäl har jag här bara kunnat beskriva en bråkdel av hela Bonnesenaffären. Men för de som vill kika närmare på denna hundmassgrav och vad den kan lära oss om vårt land rekommenderar jag Jan Söderqvists bok.

Denna krönika var ursprungligen menad som en debattartikel i Svenska dagbladet, men refuserades.