Det spekuleras om vad som skulle hända om Putin vann i Ukraina. Vissa, som Aftonbladets Anders Lindberg och Ivar Arpi på Rak Höger, oroar sig för att pansarvagnarna ska rulla vidare västerut. Ryssarna skulle kanske ta några år att hämta andan, men nästa storkrig antas bara vara en tidsfråga. Putin måste besegras. Alternativet är ett tredje världskrig.

Jag tror att det är bra att folk tror så. Det ryska hotet ska tas på allvar, Ukraina ska stöttas, och Putin besegras. Att vi känner oss hotade ökar handlingsviljan. Detta behövs, då stödet för Ukraina är pinsamt lågt jämfört med demokratiernas faktiska resurser.

Men samtidigt tror jag inte att Ryssland kommer att fortsätta, även om de skulle segra i Ukraina. Inget storkrig mellan Ryssland och Nato står för dörren. Nog vore en förlust i Ukraina en katastrof för väst och för hela världen. Det är bara att det inte vore en lika stor katastrof som vissa tror. Ibland är det nyttigt att vara rädd, om det motiverar till handling. Men i det långa loppet tror jag ändå att klarsynthet är viktigare.

Låt oss säga att Putin segrade i Ukraina. Det finns två huvudsakliga scenarier för det. Det första och i dagsläget mycket osannolika scenariot vore att han lyckades erövra hela Ukraina. Idag har man bara lyckats ta områden med många ryssar. Frontlinjen har grott fast, och även om Ryssland lyckats avancera några kilometer här och där så har förlusterna varit massiva. Om de fortsätter i den här takten lär Ryssland få slut på folk långt innan man erövrat Ukraina.

Men även om man lyckades ta hela Ukraina så skulle det bara ge Ryssland miljontals arga ukrainare att vakta. Gerillakriget skulle fortsätta i decennier, understött av västerländska vapen. Man kan jämföra med Tjetjenien, där Ryssland haft stora problem trots att området bara har 1,2 miljoner invånare. Ett ockuperat Ukraina skulle göra Ryssland svagare, inte starkare.

I det andra alternativet så tar Ryssland bara östra Ukraina, alltså de redan ockuperade områdena. Men notera att detta skulle betyda att man misslyckats med att knäcka Ukraina. Detta talar inte väl för Rysslands chanser i ett storkrig med hela Nato.

Men den största svårigheten för fortsatt rysk expansion är att det skulle väcka demokratierna. Det finns en gräns för hur mycket man kommer undan med. Ta Hitler som exempel. Han återmilitariserade Rhenlandet. Anschlussade Österrike. Och Sudetenland. Men när han sedan gav sig på Polen så vaknade demokratierna. Det fanns inte längre något alternativ till att göra det rätta, så då gjorde man slutligen det.

Idag slumrar demokratierna fortfarande. Mindre än 1 procent av Europas och USA:s BNP går till Ukraina. Det finns alltså resurser. Problemet är bara att de inte används. Men detta skulle snabbt ändra sig om Ryssland skulle marschera vidare. Än idag är många västerlänningar skeptiska till kriget, av samma (fullt förståeliga) skäl som man hyllade Neville Chamberlain och Münchenöverenskommelsen. Detta skulle snabbt ändras om Ryssland angrep ytterligare ett land.

Putin vet att han inte har minsta chans mot Nato om vi på allvar skulle sätta in våra resurser. Uppenbarligen kan han inte ens knäcka Ukraina, trots att stödet bara är en hundradel av vad Natoländerna skulle kunna sätta in i fullskaligt krig.

Man kan invända att Putin är tillräckligt galen för att försöka ändå. Som bevis på det framförs den nuvarande situationen. Men den nuvarande situationen är inget Putin valt. Det val han gjorde — eller trodde att han gjorde — var en snabb och smärtfri ockupation. Det skulle ta max en vecka, och ukrainarna skulle hälsa ryssarna som befriare. Nu blev det inte så.

Jag tror att Putin nu bittert ångrar sig, och skulle ta tillbaka beslutet om han kunnat. Men det kan han inte. När man har gjort något så dumt som att greppa tag i tigerns svans så gäller det att hålla kvar. Putin börjar bli gammal, född 1952, och vill njuta av sina stulna miljarder i lugn och ro.

Återigen — jag skriver detta med viss tvekan. Det vore inte bra om Putin vann i Ukraina. Och något som minskar chansen för detta är en överdriven rädsla för konsekvenserna av en sådan seger. Överdrifter kan ibland vara nyttiga. Men sanningen är att en rysk seger i Ukraina inte skulle ha några överdrivet stora säkerhetsmässiga konsekvenser för Europa eller världen. De hotade länderna skulle enas bakom NATO, rusta upp, och bemöta framtida aggressioner betydligt mer energiskt.

En västerländsk förlust i Ukraina vore alltså ingen katastrof. Åtminstone inte på så sätt att det skulle göra ett tredje världskrig oundvikligt eller ens sannolikt. Men samtidigt vore en förlust i Ukraina ett symptom på en allvarlig sjukdom. Detta är demokratiernas totala oförmåga att ta i med hårdhandskarna även när det är som mest uppenbart att vi bör göra det, trots att resurserna finns. Det är pinsamt att Ukraina inte får mer stöd.

Det bästa vi kan göra är att hålla huvudet kallt, och försöka se så klarsynt på verkligheten som möjligt. Vi bör alltså inte överdramatisera den nuvarande situationen, och tro att ett tredje världskrig med Ryssland står för dörren. Överdrifter och panik är tyvärr ett av de stora kännetecknen för dagens politik. Tänk exempelvis skräcken för klimatförändringar, Sverigedemokrater och Trump. Men även om det finns väldigt många som verkar tycka att panik är mycket roligt, så är det sällan särskilt praktiskt.

Världen kanske inte går under om Ukraina faller – men det betyder inte att det är något vi bör acceptera. Vi bör knäcka Ryssland. Men vi bör göra det lugnt och metodiskt, snarare än i panisk skräck.