Det finns färre skäl att bestraffa inkompetenta företagare än inkompetenta tjänstemän. Skälet är att verkligheten sköter bestraffningen av de förstnämnda, men inte de sistnämnda.

Den kanske viktigaste av dessa bestraffningar är att företag kan dö. Det betyder att när företag blir inkompetenta så rensas de ut automatiskt. Statliga myndigheter, å andra sidan, raglar vidare. Skattepengarna tar aldrig slut.

Företagare regleras och bestraffas alltså av verkligheten. Visst kan det bli lite stökigt när ett företag går i konkurs, men det gör ingen större skada på samhället. Det är ju inte som att företagets resurser – de anställdas, deras färdigheter, företagets byggnader och maskiner och så vidare – förstörs. Istället hamnar dessa åter på marknaden, och köps av företag som kan använda dem bättre. Från samhällets synpunkt så är konkurser effektiviseringar.

Men staten och dess myndigheter går aldrig omkull, annat än under närmast apokalyptiska förhållanden. Denna hållbarhet är ett problem. Detta eftersom korruption och inkompetens byggs upp över tid. Förr eller senare äter de upp organisationer som cancer. Här är förklaringen:

Anställda kan antingen göra sådant som uppfyller organisationens syfte, eller sådant som uppfyller de anställdas eget syfte. Till det förra hör läkare som läker, bagare som bakar, och lärare som lär. Till det senare hör sådant som befordran, löneökning, lättare arbetsuppgifter, roligare arbetsuppgifter, uppmärksamhet, respekt, berömmelse.

I en välfungerande organisation så kombineras dessa två. Med andra ord, de som faktiskt gör jobbet belönas för det. Men i en dåligt fungerande organisation så bildas en allt större spricka mellan det man bidrar med och hur man belönas. Med andra ord, folk belönas för att belöna sig själva, snarare än för att uppfylla organisationens syfte.

Låt oss ta polismakten som exempel. Här är jobbet att fånga bovar. Alltså vill vi att de poliser som faktiskt gör det ska befordras och belönas. Men i praktiken är det inte så. Istället belönas sådant som inte har någon direkt koppling till att fånga bovar, ofta diverse ”projekt”. Då får man chefens öga och uppmärksamhet, ens arbete kan dokumenteras på papper, arbetsuppgifterna är lättare, man slipper bespottas, misshandlas, och det dåliga vädret. Det är alltså inte konstigt att dagens polisorganisation har fler anställda än någonsin, men att de flesta är kontorister. Det är vad som belönas, snarare än den faktiska produktiviteten.

Liknande problem finns i de flesta organisationer, i varierande grad. Det är en sorts parasitism. De som är i organisationen för att göra karriär lyckas vanligtvis med det, medan de som är i organisationen för att göra jobbet har svårare att även karriär. De är för upptagna. Kom ihåg att de som vill göra karriär också kan göra jobbet – när det passar dem. Detta betyder att de har en fördel när det är skillnad på att göra karriär och att göra jobbet, men ingen nackdel när de två är detsamma.

När parasitismen blir för stor så dör företaget. Uppenbarligen kan en armé inte fungera med tio generaler för varje menig, en fabrik med hundra konsulter för varje industriarbetare, eller ett företag med tusen mellanchefer för varje säljare.

Notera att denna typ av parasitism inte nödvändigtvis är kriminell, eller ens särskilt omoralisk. Det handlar helt enkelt om att folk försöker göra så gott de kan. Om man får mer lön och uppskattning för att, säg, sköta det nya mångfaldsinitiativet så är det inte konstigt att man övertygar sig om att detta är extremt viktigt. De flesta parasiter ser sig inte som sådana, och deras korruption är fullt laglig. Ofta kräver till och med cheferna att de anställda ska ägna sig åt det.

Särskilt sårbara för parasitism är vaga jobb. Ju vagare, desto bättre. (Eller sämre, beroende på perspektiv). Detta eftersom vaghet gör det svårt att bevisa att man inte bidrar. Ingen vet, säg, om en ”trivselkonsult” ökar trivseln. Detta är ofta fallet för politruktjänster med ansvar för ”mångfald”, ”inkludering”, och ”social rättvisa” eller vad som för tillfället råkar vara politiskt korrekt.

Parasiterna kan ibland ta över hela företaget om de blir många nog. Ofta binds de samman av delad övertygelse samt av behovet att inte få sin inkompetens avslöjad, vilket underlättar samarbetet. Om de får kontroll över personalavdelningen så kan parasiterna skapa en ond cirkel genom att ta in fler parasiter, och om det finns ett politiskt tryck så kan man börja rensa ut oliktänkande.

Det bästa och idag mest välkända exemplet på ett sådant korrupt företag är Twitter. Elon Musk tog över detta företag, döpte om det till X, och sparkade 80 procent av de anställda. Hur är det möjligt att företaget inte kollapsade, utan istället började blomstra? Jo, för att dessa 80 procent var parasiter. I vanliga fall är en parasitbörda på 80 procent extremt. De flesta företag dör långt innan den nivån uppnås. Skälet till att Twitter inte gjorde det är naturligtvis att företaget var så grymt lönsamt att man hade råd med vilka dumheter som helst.

Att företag men inte staten dör om parasiterna blir för mäktiga betyder att vi måste hantera dessa olika. Företag hanteras bäst genom att inte hanteras. eftersom synden där bestraffar sig själv.

Men med staten är det annorlunda. Staten går inte bankrutt, och problem löser därför inte sig själva. Dessutom är staten långt större än privata företag, och den har långtgående befogenheter att utöva tvång mot folk. Det betyder att den skada en korrupt stat kan ställa till med är långt större än ett korrupt företag.

Om ett problem inte löser sig självt, ja då måste vi lösa det själva. Det är här tjänstemannaansvaret kommer in. Det vill säga, en samling regler och lagar som gäller speciellt för offentliganställda. Effekten är främst att de straffas hårdare när de gör fel. Dessa specialregler avskaffades i stort under 70-talet. Argumentet var främst att vi hade en så pålitlig stat att några specialregler inte behövdes. De senaste decenniernas utveckling tyder på att det var just på grund av dessa specialregler som vi hade en så pålitlig stat.