Vilket är Sveriges största problem och hur kan det lösas? Det funderade jag på härom veckan medan jag körde runt i den kommunala hemtjänstens bil på norra Hallands slätter.
Mellan besök för att tömma urinkatetrar och värma industriellt packade matlådor lyssnade jag på närkingen och Örebropartisten Markus Allard som nästan pratade lika fort som östgöten Alexander Bard, i Riks avsnitt ”Hur löser vi all skit i Sverige?” .
De kom in på den svenska mesigheten och de höga skatterna men gnällde mest, Allard mest som varande från Närke. Jag ville ha en rak problemformulering och ett rakt svar, men icke.
Medan snön yrde ringde jag upp en god vän och övertygad libertarian. Han fick min fråga: Vilket är Sveriges viktigaste problem och vilken åtgärd är mest effektiv? Två dagar senare skulle vi talas vid igen för att jag ville ha ett genomtänkt svar. Han är en påläst och ekonomiskt framgångsrik fritänkare som kan leverera.
Jag hade ett villkor: Svaret skulle vara i form av vägbulor som saktar ner farten. Att fortkörare skulle se hastighetsskyltar och lyssna på varningar har numera övergetts av trafikplanerare till fördel för en smäll i underredet och motorhuven vid för höga farter. En motsvarade politiskt-administrativ åtgärd vore önskvärd, sa jag, medan jag for fram mellan bondgårdarna med sjuklingar.
När vi hördes igen sa han liksom pratmakarna Allard/Bard att de höga skatterna är grundproblemet, skapat av socialdemokratin, och att de nuvarande politiska partierna inklusive SD gynnas av dem. Bard insisterade på att M och S egentligen är samma slags företrädare för en ny tjänstemannaklass som ständigt uppfinner nya problem som bara de kan lösa med ständigt nya resurser. Det vill säga vad föreningen Skattebetalarna och Leif Östlings projekt Kommissionen för Skattenytta anser.
Så hur får vi svenskarna att inse att de betalar för mycket skatt? Jag tror på att stänga ner onödiga myndigheter och att införa privata sjukförsäkringar, men det tar för lång tid. Han suckade uppgivet.
Jag kontrade med att införa val av opolitiska polischefer och borgmästare på femåriga mandatperioder, vilket borde gå snabbare, men det kunde nog inte väcka många, även om brottslighet och byråkrati kunde bekämpas genom direkta val.
Svensken hade före 1947 personligt ansvar för att betala in skatt. Hur vore det att återgå till detta system via en app knutet till ens bankkonto där man för över sin skatt varje månad? Min frihetlige vän skrattade och sa att det låter fantastiskt. En riktig vägbula.
Vi lade ner telefonerna och jag körde vidare. I tankarna fanns å ena sidan medieprofessor Jesper Strömbäcks farhågor för att den nya regeringen redan var för repressiv, å andra sidan det råd debattören Johan Westerholm fick 2016 av en libanesisk minister:
”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden.
Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig, men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande.”
Mellan dessa ytterligheter ligger landets krokiga struktur, som nog kan rätas ut.