De materiella villkoren hemmavid var i huvudsak ordnade och medborgarnas styrande skikt kunde ägna sig åt högre ideal vilka skiftade allteftersom decennierna gick: 1968-upproret ägnade sig åt världens fattiga, punkrörelsen åt urban estetik, miljöaktivister åt ekologi, millenials åt sig själva och Greta Thunbergs förvirrade gäng åt klimatet. Mest outhärdliga är 70-och 80-talisterna som är barn till 40-och 50-talisterna. Dubbelt upp.

Jag vet eftersom jag var, och är, post-materialist, klämd mellan 1968, Gröna Vågen och punken. Arton år gammal 1976 röstade jag på Thorbjörn Fälldin och var sedan aktiv i husockupationer och olönsamma kulturprojekt.

Runt 2010 hade de idealistiska förhoppningarna kommit på skam och sedan dess har de liberala utopierna som frodades efter Berlinmurens fall 1989 tonats ner väsentligt, vilket Francis Fukuyama, författare till den överoptimistiska skriften The End of History, numera instämmer i.

Läs även: Hayek förstod det Reinfeldt inte förstod (bulletin.nu).

Förhoppningarna 1991 efter Sovjets kollaps fick USA:s president George H. W. Bush att tala om en ”Ny Världsordning” och ett nytt ”Liberalt Imperium”. Den konservative tänkaren Yoram Hazony, författare till Nationalismens dygd, menade att sådant världsfrånvänt tal borde fått varje sant konservativ person att reagera, men de teg eller förvillades av så kallade nyliberaler.

Inte bara till höger nyktrar politiska kommentatorer till utan även till vänster. Payam Moula skrev bekymrat i Arbetet nyligen att en välutbildad medelklass med höga ideal tagit över arbetarrörelsen:

Tittar vi på de senaste åren i Sverige kan vi konstatera att LO-medlemmarna borde ha lyssnats på tidigare. Pensionerna borde höjts. Migrationen borde ha stramats åt något tidigare. Vinsterna i välfärden borde förbjudits.

Marx historiematerialism tas till intäkt av honom för att ideal, till exempel om globalism och multikulturalism, inte kan sväva fritt utan referens till de samhälleliga villkoren, något som nationalister och konservativa försökt påtala det senaste årtiondet med allt större framgång. Ett tecken är Marine Le Pens parti som starkt ökade sina mandat i det franska valet i helgen

Om nu post-materialismen inte är något eftersträvansvärt för samhällen kan den vara något för individer? Min far, född 1930 i ett fattigt lantarbetarhem, var nöjd med livet i den tegelvilla han byggde själv på 1960-talet, där han inredde ett kontor i källaren för sitt företag i markbranschen i Uppsala. Jag var drogs till de akademiska familjernas intellektuella äventyr och intressen, gick med i Kommunistisk Ungdom 1977 och tog lätt på de materiella villkoren.

Nu när jag sett vilken skada post-materialismen lett till är jag ångerfull för dess inflytande i landets högsta ledning och dess babblande klass i medier och kulturliv. Men jag är samtidigt tacksam för att livet bortom det materiella gett mig och vår minoritet utrymme, låt vara för stort och för länge.

Vi bör alltså tillåtas att existera men inte ta den plats som vi fick av de mer sansade medborgarna. Vi post-materialister drabbades av hybris och resten av samhället fick lida av nedlagt försvar, osäker energi- och livsmedelsförsörjning, otrygga förorter, utanförskap och allt annat som människor vill ska fungera för att kunna ägna sig åt annat.