På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historisk förankring.

En stor majoritet av de politiskt aktiva medborgarna bör stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare, menade Rawls 1985, utifrån sina intuitioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom gemensam uppväxt med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska institutioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällssystemet eftersom enbart individualistiska liberaler inte kan bära upp en sund och hållbar samhällsgemenskap.

Tre decennier senare återupprepas liknande invändningar, men nu har liberalismen segrat ihjäl sig, fram till Trump 2016.

Den liberale journalisten Thomas Frank hade länge tröttnat på Demokraternas elitistiska liberalism. 2016 kom hans Listen Liberal – or What Ever Happened to the Party of the People? som är en klarsynt uppgörelse med det parti som tidigare företrätt vanligt folk. Han var i Stockholm året därpå och jag berättade för den konservativa debattören Ronie Berggren om hans tankar i en podd.

Liknande analys gjorde den engelska liberala kommentatorn Edward Luce 2017 i The Retreat of Liberalism, där han skrev:

Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene.”

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder, men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade. Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary Clinton moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos.

Men alla var inte sura. En stolt konservativ filosof, Patrick Deneen, tog vid 2018 med Why liberalism failed, en frejdig idéhistorisk analys som inte börjar med Demokraterna i USA, utan med antiken.

Deneens idé går ut på att Västeuropa från Machiavellis 1500-tal och ”proto-liberalen” John Locke under 1600-talet, avvek från vad som kännetecknade den västerländska civilisationen sedan antiken.

Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sex och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det:

The Greeks especially regarded self-government as a continuity from the individual to the polity, with the realization of either only possible in the virtues of temperance, wisdom, moderation and justice, were mutually sustained and fostered.

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom före Kristus ankomst och efteråt. Under medeltiden förstod människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet.

Deneen visar hur staten ökar sin kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i sin 1984.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser 300 år före Kristus.

För Deneen finns två alternativ: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Tocqueville förutsåg för 200 år sedan under sin Amerikaresa. Eller så kommer en autoritär ledare att ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, eller som Erdogan och Duterte idag.

Läs även: Tvångsomhändertagandet är en svensk historia

Klart är att försvararna av den rådande liberala ordningen måste sluta med att se ner på de som förlorar på grund av denna ordning och därför är besvikna.

Jan Sjunnesson, fil. mag. i filosofi och i pedagogik