Vi har haft förbud mot barnaga sedan 1979, men det räcker inte eftersom andra mer vaga kriterier för eventuell vanvård kan vara avgörande, vilket framgick i tyska Der Spiegels artikel i juli 1983, ”’Kinder-Gulag’ im Sozialstaat Schweden”. Det socialdemokratiska lyckoriket norrut skulle alltså ha upprättat närmast sovjetiska barnläger där statens kontrollanter bevakade orättvist tvångsomhändertagna barn.

Kritiken mot den påstått svenska överrepresentationen av tvångsomhändertagande av barn var dels generell utifrån statistik vilken antogs visa på överrepresentation jämfört med andra nordeuropeiska länder, dels utifrån vissa ömmande fall.

Inte bara tyskar bevakade svenska myndigheter och letade efter övergrepp i det då än mer självgoda Sverige, utan även britter, danskar och finländare. Två månader innan Der Spiegel publicerade ansedda The Times 1983 liknande kritik av svenska omhändertaganden.

Även BBC hade haft inslag om kontrollstaten Sveriges barn, liksom andra tidningar:

ILL FARES THE WELFARE STATE – SPECTRE OF CHILDREN’S GULAG HAUNTS SWEDEN – THE STATE THAT SNATCHES CHILDREN.

I ett första statistiskt räknefel fick engelsk press det till att 30 000 av totalt 90 000 födda omhändertogs av staten, det vill säga vart tredje barn.

Man antog att oerfarna socialarbetare vägleddes av skvaller och obekräftade misstankar vilket hade lett till en: ”social totalitarianism, of which the child care authorities are only one example”.

I Arthur Goulds genomgång av statistik från 1988 återfinns skillnader i beräkningsgrunder, som att tilldelning av övervakare tagits med här men inte i England. Dessutom visade offentlig statistik att tvångsomhändertagandena snarare hade minskat sedan 1930-talet och låg 1978 runt 5 barn av 1000 barn.

Sveriges, Englands och Wales beräkningsgrunder skiljer sig åt. Och Arthur Gould visade att de tre länderna faktiskt hade samma andel omhändertagna 1983, drygt sju ungdomar av tusen under 18 år. I Norden hade Sverige något fler omhändertagna barn än Norge och Finland, men färre än Danmark 1982.

De utländska medierna fick många uppgifter från två svenska påtryckargrupper. Familjekampanjen från höger och Riksförbundet för barnens rättigheter från vänster. Båda var kritiska till socialstatens klåfingriga tjänstemän och ville i så stor utsträckning som möjligt behålla banden mellan barn och biologiska föräldrar. Resultatet blev senare att färre tvångsomhändertogs och att fler missbrukande föräldrar fick rätt mot myndigheterna.

Vissa företrädare för socialtjänsten har hävdat att fler barn, som verkligen har farit illa, har övergivits av staten på grund av denna ganska infekterade debatt, som inte har kunnnat föras offentligt då sekretessen är stark inom socialvården. Att myndigheter kunde gripa till tvång och polishämtning, men inte redogöra för skälen till omhändertagande, gjorde debatten emellanåt hätsk.

Skälen för omhändertagande och familjehemsplacering var ofta just missbruk inom familjen, inklusive av de unga själva, kriminalitet, vanvård, prostitution och misshandel. De utländska medierna riktade dock in sig på mer vaga anledningar till att frånta föräldrar sina barn.

Det kunde vara att socialarbetare fann hemmet ostädat eller att barnen var för bundna till sina föräldrar. Den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus rapporterade om ett sådant fall i sin uppgörelse med grannlandet, i programmet Drabbad av Sverige 1983:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan.

Anledningen var, berättas i radion, att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli jagstarka. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet.

I Der Spiegel kommer den finska journalisten Eva Aminhoff, som blev av med sin tioåriga son Alexander 1979, till tals.

Sonen ansågs löpa risk att fara illa genom att modern, som vistats mycket utomlands, talade engelska och svenska med honom och hade ett ”symbiotiskt” förhållande till honom.

I boken Fallet Alexander, av människorättskämpen Birgitta Wolf och utgiven på vänsterförlaget Symposion 1986, skrev juristen Brita Sundberg-Weitman ett starkt förord där hon listade de juridiska hindren som föräldrar hade mot sociala myndigheter och domstolar.

Ett mer nutida fall kommer från Gotland: Sjuårige Dominic Johansson tvångsomhändertogs i juni 2009 av socialtjänsten i Visby. Uniformerad polis bar ut pojken från ett flygplan som var på väg till Stockholm för vidare resa till Indien. Han hade inte gått i förskola eller vaccinerats. Detta och hans hål i tänderna, samt misstankar om att fadern inte var mentalt frisk, var skälen. Fadern lät sig undersökas och befanns vara utan psykiska problem, men pojken är ännu inte tillbaka hos sina föräldrar.

Dagens uppretade muslimer har en poäng: utländska föräldrar anmäls oftare än svenska. Men det har knappast med religion att göra. Rätten att aga sina barn är utbredd i världen och kan få en italiensk turist i Gamla Stan fälld för att ha luggat sin son, vilket skedde 2011. När jag var skolledare i Tensta undvek vi ofta att rapportera misskötsamma elever om de riskerade stryk hemma. Skolan hade 99 procent invandrarelever 2004.

Enligt Socialberedningen från 1986 fanns en tydlig överrepresentation:

Undersökningen visar att invandrarbarnen var påtagligt överrepresenterade bland de barn som socialnämnden beslöt om åtgärder för enligt barnavårdslagen under perioden 1977–1980. Invandrare tillhör socialgrupp 3 i betydligt större utsträckning än svenskarna, vilket delvis förklarar överrepresentationen av problem.

Förutom socio-ekonomiska förhållanden, dvs att tillhöra Socialgrupp 3, så tillkom ”kulturkonflikter” skrev utredarna.

Invandrarföräldrar på 1980-talet verkar lika illa informerade var de befinner sig som de protesterande denna vinter:

När det gäller invandrarföräldrarna så är dessa ofta helt obekanta med de svenska myndigheternas möjligheter att omhänderta och placera barn och ungdomar utanför familjen. De har svårt att förstå syftet med åtgärden.

Det kan för föräldrarna utifrån deras kultur och familjemönster förefalla obegripligt att någon annan skall kunna överta fostran av deras barn. Något som också har påverkat omhändertaganden på ett negativt sätt är att invandrarföräldrarna haft svårt att uppfatta de problem hos barnen som socialarbetaren, det svenska samhället, hyser stark oro för. Följden har blivit att föräldrarna känt sig orättvist behandlade och förnedrade.

Invandrarminister Anita Gradin (S) ville i riksdagen 1985 visa en förstående och generös sida mot de arga invandrarna:

När kulturkollisioner uppstår till följd av olika uppfattningar i grundläggande frågor som t. ex. synen på familj, barnuppfostran, sexualitet och samlevnad, kvinnans ställning eller frågor av livsåskådningskaraktär, kan det emellertid ofta vara lämpligt att gå varsamt fram och söka praktiska lösningar i en generös anda i stället för att hävda principer som motverkar eller förhindrar sådana praktiska lösningar.

Lika motsägelsefullt formulerades målen i en proposition 1990 om att ”valfrihetsmålet bör således tolkas så att det innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet samt möjlighet för den enskilde att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som gäller i Sverige för mänsklig samlevnad.”

Läs även: Nej DN, vi har både krig och kulturkrig

Partiet Nyans och dess gelikar kan ta till sig denna paradox, liksom dess kritiker i den nya uppblossade debatten, över trettio år senare. Vi står stilla på samma fläck. Enda skillnaden är att socialdemokrater kunde tala om kulturkollisioner och skilda livsåskådningar då. Och Socialgrupp 3.