Facebook noscript imageSjunnesson: Tid att damma av Sven Delblanc
Kultur
Sjunnesson: Tid att damma av Sven Delblanc
Orten Vagnhärad i Sörmland inspirerade till Hedebyborna. /Foto: WikiCommons Public Domain
Orten Vagnhärad i Sörmland inspirerade till Hedebyborna. /Foto: WikiCommons Public Domain

Mycket kan man lära sig av 1980-talets samhällsdebatt. Det var då den stora staten ifrågasattes från både höger till vänster. Låt oss göra detta igen.

Naturligtvis fanns inte partier som MP, Ny Demokrati, SD eller MED på tapeten 1980, men deras etablissemangskritiska tankar kan ledas tillbaka till den kulturdebatt som rasade åren 1980 – 1983 i dagspressen där författarna Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Jan Myrdal och Lars Gustafsson vittnade om de fem partiernas förfall och statsapparatens smygtotalitära drag.

Det handlade om avsaknad av egentlig opposition, de intellektuellas svaga ställning, korporativism med smygtotalitära drag, en ny politikerklass med egna intressen och mediernas åsiktskonformism. Då som nu alltså.

Jag ska koncentrera detta inlägg på författaren Sven Delblanc, född 1931 i Kanada och död 1992 i Uppsala. Han är mest känd som skapare av tv-serien Hedebyborna.

Han gjorde en replik i SvD på Sven Fagerbergs inlägg , ”Du gamla, du fria vänsterfascism”:

”Varför känner jag olust inför Sven Fagerbergs artikel? /…/ Jag finner det olustigt för att han faktiskt har rätt på många punkter. Och det kräver egentligen mer civilkurage än jag besitter för att stiga fram och erkänna det. Men visst är det sant att svenska intellektuella verkar i en likriktning som är nästan total och att de få avvikande rösterna borde få allt stöd man kan ge dem.”

Delblanc fortsatte med att nämna Fagerbergs kritik av det korporativa Sverige som snart har gjort vår parlamentariska demokrati till en tom formalitet, om en usel borgerlig regering, som inget velat eller vågat göra åt allt som brast under socialdemokratin, men han klagar även på den usla oppositionen från Palmes parti.

Delblancs kritik av neddragna försvarsanslag är aktuell:

”Vad är det mer vi förtiger? Vi skrotar ned hela det svenska försvaret i en tid av utrikespolitisk oro, att svenska intellektuella sprider defaitism och underminerar vår tro på Sveriges suveränitet. Moderaternas försvarsvilja och patriotism kunde man lita på förr i världen. Nu sitter Moderaterna i en regering som gör Sverige värnlöst mot främmande makt.

Vi har en usel regering. Vi har en usel opposition.

Och vi har en feg och konformistisk intelligentia.

Sverige är värt ett bättre öde”.

Så skrev alltså en framgångsrik författare och litteraturhistoriker 1980 som kunde leva på sin penna. Vänstern försvarade sig med att Sverige hade det eländigt förr så man skulle inte gnälla.

Lars Gustafsson önskade sig hellre en auktoritär stat av 1800-talsmodell med begränsad rösträtt och kungligt styre än 1970-talets mjuktotalitära socialstatsbyråkrati som log medan den utövade samma repression då som nu.

Begreppet ”hönster” lanserades av Jan Myrdal för motståndarna som vurmade för förnybar energi och känslosam socialporr, dvs mediefolk som var lojala mot makten oavsett om den var höger eller vänster.

Myrdal:

”För den som vill förklara att genmanipulation är av djävulen eller att livmodern får halva mänskligheten att tänka på ett alldeles intuitivt och speciellt sätt eller att sol och vind och biodynamisk odling löser alla problem eller att det gäller att förverkliga sig själv och känna samhörighet eller man måste lära sig behärska peristaltiken och förmå dricka mjölk med ändtarmen finns alltid plats inom vad som nu kallas vänster”.

Om vi återgår till Sven Delblancs inlägg så visade han tydligt sin tilltro till den lokala demokratin såsom han upplevt den i 1940- och 50-talets Sörmland, landskapet där Hedebyserien utspelas och orten Vagnhärad i verkligheten.

I inlägget ”Medborgarandan sviktar” från 1982 summerar Delblanc vad som försvunnit i den socialdemokratiska välfärdsstaten:

”Jag är gammal nog att minnas vår demokrati från 40- och 50-talen och för den hyser jag känslor som kanske är nostalgiska och överdrivet varma. Jag menar att vårt folk objektivt har fått ett minskat inflytande på politiken. Att det subjektivt känner sig stå utanför är uppenbart av det dokumenterade ’politikerföraktet’ och ledan och likgiltigheten för politik över huvud.

Storkommunerna är ett exempel på det minskade politiska inflytandet: medborgarnas kontaktyta till det politiska livet har minskat. Ett värde – demokratin - har offrats till förmån för värden som ekonomisk och administrativ effektivitet. Enligt min mening är detta att offra ett högre värde för ett lägre.

Medborgaranda kallar vi nationens övertygelse att äga makt, dess vilja att aktivt ingripa i politiken, dess vilja att bära offer för gemensamma värden bortom dagens stridsfrågor. Vi kallar det ’civism’ med ett franskt ord, ty det har sitt ursprung i den franska revolutionen, i ett land och en tid då folket kände sig äga inflytande och makt, då folket med lidelse och engagemang deltog i det politiska livet och utvecklade en stor offervilja och kraft i försvaret av frihetens värden. Medborgarandan är symtomet på en frisk, demokratisk stat/…/ Att medborgarandan sviktar är inte folkets fel/…/

Jag har i annat sammanhang pekat på en möjlig orsak till politikerföraktet och det är politikerkårens professionalisering. Detta att ett stigande antal politiker går direkt från skola och universitet till riksdagsbänken, utan erfarenhet av medborgarnas arbetsliv. Detta måste leda till en besynnerlig rotlöshet, dövhet för folkets vilja, lyhördhet för ideologiska nycker och massmediala infall.

En orsak till politikerföraktet, men kanske också ett symtom på det politiska livets specialisering. Att politik blir en sak för experter, inte för medborgare. Borgerlig eller socialdemokratisk regering har inte betytt någon skillnad därvidlag.”

Tio år tidigare hade bondsonen Delblanc skrivit i dagboken Trampa vatten (1972):

”Uppväxt på landet har jag vissa minnen av det kommunala självstyret. Systemet krävde i princip, att alla vuxna män med normalt borgerligt anseende skulle stå till förfogande för uppdrag. Var man inte själv engagerad hade man alltid någon vän eller granne ’i det kommunala’. Det var inget expertvälde, det var förtroendeuppdrag, skötta på fritid, öppna för alla medborgare. Meriteringen var inte pol.mag. eller jur.kand. utan sexårig folkskola och medborgerligt förtroende.”

Vi har samma debatt idag kring #woke och MPs förödande inverkan, men frågan är om vi gått framåt sedan 1980. Socialstatsvurmarna vann och nya herrar och härskarinnor styr.

fakta

Litteratur om debattören Sven Delblanc

Fågelfrö: närande och giftigt från tre decennier av Sven Delblanc (1986).
Kritik och essäistik 1958-1991 av Sven Delblanc (2007)
Det är du själv som bestämmer!, red. Lars Ahlbom och Crister Enander (2009).
Den förtvivlade humanisten, red. Ahlbom (2021).