Att vara konservativ kan ses som ett personlighetsdrag eller en attityd. Man vill inte ändra på något, som när en vänsterpartist vägrar se något problem i en stor offentlig sektor eller med Hamas’ terrorattack 7 oktober 2023. Man vill bevara status quo, men har ingen konservativ ideologi.

Motsatsen är vad 1700-talstänkaren Edmund Burke förfäktade: en genomtänkt konservativ ideologi för att bekämpa vad han såg som fientligt, den franska revolutionen 1789.

Burkes och andras tankar diskuteras i Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser (Bokförlaget Augusti, 2024) redigerad av Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet med förord av idéhistorikern och professor emeritus Svante Nordin. Burkes tankar formuleras för övrigt klarsynt i boken av statsvetaren Carl Johan Ljungberg och juristen Jakob E:son Söderbaum, författare till Konservatism (1983) och Modern konservatism (2020).

I 26 bidrag uppdelade i fyra delar – Konservatismens rötter, Nationella konservativa traditioner, Samtida konservativa strömningar, samt I den konservativa marginalen – skildras alla upptänkliga varianter av konservativt tänkande.

Någon sammanfattning är inte möjlig, men huvudfåran i boken är att konservatismen blivit aktuell i svensk politik och debatt genom misslyckad invandring, osäkert säkerhetspolitiskt läge, ökade motsättningar mellan stad och land samt skattefinansierad överstatlighet och kulturradikalism.

Fredrik Sixtensson, fil dr i klassisk grekiska, går först igenom vad de gamla grekerna ansåg. Filosofins grundare, Platons lärare Sokrates, var knappast konservativ utan avrättades för att inte ha respekterat Atens gudar och ha förlett ungdomen. Men han förespråkade dygd och sökandet efter visdom, två drag som konservativa gärna framhåller.

Förnuftet skulle hållas i schack av tradition, menade i sin tur Aristoteles. Rationell utan att vara rationalistisk blev den formel för honom och många konservativa tänkare sedan dess. Förnuftet är gott men kan inte gälla överallt och alltid. Andra värden måste balansera upp nyttomässiga och tekniska kalkyler. Både kapitalism och vissa välfärdsstatliga åtgärder behövs.

Andra former av konservatism som tas upp är kristna (katolska, ortodoxa, kristdemokratiska), sekulära (kapitlet är författat av Bulletins chefredaktör Dan Korn), ja till och med religiöst esoterisk konservatism som svensken Tage Lindboms och protofascisten Julius Evolas svärmerier för den traditionella skolan, dit Putinisten Alexander Dugin hör men inte nämns.

I detta radikalkonservativa sammanhang ingår Urban Lindströms bidrag om de nazianstrukna tyska tänkarna Oswald Spengler, Ernst Jünger, Carl Schmitt. Dessa behandlas välvilligt, men begreppet ”konservativa revolutionärer” är suddigt. Dock har det återkommit efter 2010, då högerpopulism, alt right, SD och Trump förs på tal.

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericsons debattinlägg här i Bulletin tar upp den tråden:

”Min slutsats är att om inte de traditionella högerpartierna vaknar och inser att de i en rad frågor har tappat bort stora delar av medborgarna och svikit deras önskemål och värderingar så kommer ytterkantshögern att fortsätta växa”.

Därmed simmar vi rätt in i den svenska ankdammen där liberalkonservatism (Catarina Kärkkinen), kulturkonservatism (Lars Anders Johansson), svensk efterkrigskonservatism (Anders Björck), värdekonservatism (Edel Irén Lappin) och den svenska unghögerns socialkonservatism (Tony Gunnarsson) gås igenom. Ofta intresseväckande, men läsaren förväntas vara införstådd eller i vart fall positiv till de ideologiska resonemangen.

Ska några bidrag framhållas så blir det Daniel Bergströms kapitel om medeltidens samhällsordning och om borgerligheten visavi adeln under 1800-talet, samt Claes Ryns om den amerikanska konservatismen.

Juristen Daniel Bergströms ger en fin genomgång av medeltidens konstitutioner där flera maktcentra balanserades. Förebilden var Aristoteles ”blandförfattning” med demokrati och oligarki, där lagen begränsar den mänskliga makten. Kungen hade sitt ämbete givet av Gud, men det hade även baroner, riddare, präster, bönder, hantverkare och alla andra.

Moderniteten tog över denna gudomliga jämviktsordning. Systemet ersattes med ”suveränens makt” sedan 1600-talet, enväldig kung eller folkvalt parlament. Bergström funderar hur dagens höger kan vinna makt genom att hålla fast vid vissa transcendenta sanningar om kön, kultur, nation med mera.

Hans andra bidrag handlar om hur borgerligheten och adeln växte ihop under 1800-talet, trots att de ofta framställts som fiender. Bildningskulturen är gemensam, liksom fosterlandskänsla, studentliv och framgång. ”Den arketypiske borgaren är skicklig, anpasslig och statuskänslig. Och som sådan önskar han starkt att kunna identifiera sig med adelsmannen”.

Kvar blir en medelklass bestående av uppkomlingar, traditionell borgarklass, deklasserad adel och karriärister i företag och offentlig sektor, men denna antologi berör inte just medelklassbegreppet vilket är synd eftersom Sverige på många sätt är just medelklassens förlovade land. Svenskar vill för allt i världen inte förknippas med konservatism. 2010 beskrev Svenska Institutet vårt då borgerligt styrda land med två ledord, ”modernt” och ”progressivt”, vilket de nya Moderaterna tagit till sig.

Statsvetaren Claes Ryn tar sedan upp hur USA under 1900-talet kommit att ses som ett från Europa väsensskilt, liberalt land utan gamla koloniala rötter. Han korrigerar denna bild med hänvisningar till hur grundlagsfäderna utgick från antika statsteorier, men även brittiska rättstraditioner (Common Law) och kristendom. Att studera på Harvard var bara möjligt om man behärskade klassisk grekiska fram till 1887.

Den politiske historikern Russell Kirks The Conservative Mind (1953) ändrade bilden av USA som ett enbart liberalt land grundad på naturrätt, individualism och nyttomoral. Claes Ryn beskriver i kritiska ordalag hur en neokonservativ rörelse sedan 1950 präglat det konservativa lägret i USA och fört bort intellektuella från grundlagsfädernas värderingar och människosyn.

De neokonservativa såg sig som demokratins (imperialistiska) banérförare i världen, och Ryn liknar dem vid de franska revolutionära jakobinerna. Reagan och Bush, far och son, gav dem för stort inflytande. I stället vill den katolske svensk-amerikanen Claes Ryn framhåll paleo-konservativa surkarter som Paul Gottfried och James Burnham.

Själv är Claes Ryn en trevlig herre som jag mött vid den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han skriver flyhänt men dystert om det land som Sverige alltid tar efter:

”Det som står på spel i USA är inget mindre än det amerikanska konstitutionella styrelsesättet, mer allmänt lagens överhöghet, och – här ligger kärnpunkten – hela det tillhörande kulturarvet. Frågan är om den amerikanska konservatismen kan mobilisera tillräcklig visdom, fantasi och energi för att hantera vad som alltmer framstår som en ödesmättad historisk situation”.

Antologin ger en fullödig bild av konservatism idag. Dan Korns ord om sekulär konservatism och vikten av att inte tro på utopier får avsluta:

”Det sägs ibland att konservatism inte är en ideologi, utan snarare ett tillstånd. Men jag tror att många som hävdar detta omedvetet blandar samman ideologi och utopism. Och om det är något som konservatism avskyr så är det utopism.” […] ”Alla borde vi göra gott, konservativa som andra. Men om man tror enbart gott om sig själv och andra skapar man ett samhälle som snabbt utnyttjas av dem som inte vill oss gott. Det verkligt goda samhället skapas enbart om man utgår från människans ondska och konstruerar reglerna så att vi tvingas lägga band på den sidan av vår natur. Det är konservatism.”