År 1991 gav jag min bonusson lexikonet Vad varje svensk bör veta, utgiven på Bonniers efter den amerikanska förlagan Cultural Literacy av litteraturvetaren E. D. Hirsch från 1987. Den svenska upplagan innehåller fakta om Sverige och svenskar samt en hel del naturvetenskap och teknik. I ett ingenjörsland som Sverige passade den bra och speciellt för den unge blivande ingenjören.

Ungefär samtidigt började den svenska litteraturkanon att eroderas i skolväsendet och den akademiska humanistiska traditionen kompletteras med utomeuropeiska litterära traditioner, barn-, populär- och kvinnolitteratur, genus- och rasperspektiv.

1991 gav den marxistiske litteraturvetaren Stefan Jonson ut De andra: Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism och resten känner vi till. I svenska skolor och på universiteten har ambitionen att förmedla ett västerländskt gemensamt arv övergetts och detta utan att något annat sammanhållet ersatt Nils Holgerssons resor, Vilhelm Mobergs utvandrarepos och Läsebok för folkskolan.

Läs även: Sverige är sedan länge inte längre svenskt

Svenska kulturkrig förs nu inte bara i skolor och inom högre utbildning utan i vardagen och i sammanhang där allt färre vet något om Sverige. Folkhemmets balkansering har ökat som Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt konstaterade 2009 i sin bok med samma namn.

I Danmark gick utvecklingen dock i motsatt riktning där den nye borgerlige statsministern Anders Fogh Rasmussen i början av 2000-talet lanserade en kulturkanon för skolor med innehåll från arkitektur, musik (inkluderat barnvisor, rockaren Kim Larsen och kvinnobandet Shit og Chanel), teater, konst, litteratur, film (inkluderat Lars von Trier), hantverk och design.

Obligatoriskt för den danska grundskolans elever att känna till är folkvisor, Ludvig Holberg, Adam Oehlenschläger, N. F. S. Grundtvig, St. St Blicher, H. C. Andersen, Herman Bang, Henrik Pontoppidan, Johannes V. Jensen, Martin Andersen Nexø, Tom Kristensen, Karen Blixen, Peter Seeberg, Tove Ditlevsen och den norske dramatikern Henrik Ibsen.

I Sverige har Kd:s Ebba Busch, skoldebattören Isak Skogstad och liberalen Cecilia Wikström argumenterat för en svensk motsvarighet men utan större framgång. Senast skrev Lars Lönnroth, professor emeritus, inlägget ”Vi behöver kanon” i tidskriften Axess (nr 6/2021).

Läs även: Att gömma budskapet i verket - om dolda provokationer i konst och litteratur

Argumenten har varit dels praktiska genom att lärare kan vila på ett gemensamt urval av verk, dels rättvisegrundande genom att ge alla, inte bara medelklassens verbala flickor, tillgång till denna gemensamma svenska kultur, gärna kompletterad med teknik och naturvetenskap som i Bonniers lexikon. Men inget händer på Skolverket och en sökning på deras webb ger fem träffar utan samband eller relevans för en gemensam kanon i skolan. Så vad göra?

I väntan på att ansvariga myndigheter och politiker agerar kan skolor själva välja att ansluta sig till ett internationellt nätverk som bygger på en gemensam kunskapskärna, ”core knowledge”, om västerländsk civilisation kompletterad med relevanta perspektiv från andra civilisationer.

Så tänkte och gjorde nämligen den amerikanske litteraturprofessor E. D. Hirsch som startade kulturkriget redan 1981. Han har inte bara suttit vid skrivbordet utan även organiserat en skol- och utbildningsstiftelse, The Core Knowledge Foundation, som tar tillvara hans idéer. Från förskola upp till årskurs 8 drillas elever i kunskaper om humaniora, estetiska ämnen, naturvetenskap och matematik.

Ett hundratal skolor finns nu i USA och ett tiotal till i Europa, Mellanöstern, Afrika, Asien och i Oceanien. Förutom tanken på att ett gemensamt innehåll är viktigt betonas i Core Knowledge noga planerad progression från årskurser och mellan ämnen.

För mig som folkhögskollärare och tidigare lärarutbildare och skolledare, framstår skolformen Core Knowledge som ett komplement för vissa elever och föräldrar, inte minst för utlandsfödda, som skulle uppskatta högkvalitativ skola och bildning men i en ny form. Det finns möjligen inte plats för mer än en sådan skola i några städer som Stockholm, Lund, Uppsala och Göteborg, men de skulle vara som fyrbråk på höjden

Dessa Core Knowledge affilierade skolor skulle ge både djup och bredd och många barn erbjudas något de idag saknar, en riktig utbildning med bildningsinnehåll som tar strid mot en statlig flumskola där ingen blir vare sig bildad eller nöjd. Bara frustrerad, elev som lärare. Vilken skola blir först i Sverige att kontakta E. D. Hirsch stiftelse?