Länge var majoriteten av svenskarna ett fattigt och förtryckt folk. Under 1800- och 1900-talen flyttade en fjärdedel utomlands, främst till USA, och i början av 1900-talet tillsattes därför en emigrationsutredning för att stävja utflyttningen. Liberala reformer, rösträtt och bättre ekonomi skulle få folk att stanna.

Men de fattiga ute på landsbygden var knappast svenskar i den bemärkelsen officerare, ämbetsmän, storbönder menade – att tillhöra en nation. De tillhörde en socken, en by eller som min farfar lantarbetaren Martin Sjunnesson, i praktiken ett gods i nordvästra Skåne. Om det fanns en större lojalitet förutom familjen, byn eller socknen var det till landskapet. De var skåningar och hälsningar, västgötar eller dellingar.

Den tidigare socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977) skrev i sina Minnen, del 3, 1932–1949 (Tiden, 1954):

Det gäller en samhällsklass och en rörelse som från början känner sig stå utanför samhället och endast långsamt vänjer sej vid att vara en del därav. Det gäller folkgrupper som lever i de knappaste villkor, också när talet om att bara förlora sina kedjor blivit poetiska överord.

Den pacifism och antimilitarism som kom ur detta främlingskap fanns i hög grad inom arbetarrörelsen.

Att göra svenskar av backstugusittare, statare samt pigor och drängar blev en uppgift för just socialdemokratin, med benäget bistånd av frisinnade liberaler och bondeförbundare. Folkhemmet och den nya moderna inkluderande svenskheten blev två slags svar på emigrationen.

Läs även: Frihetlig konservatism, vår tids upprorsrörelse?

Folkhemmet, en idé myntad av den konservative Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén (1964–1922), utvecklades av partiledaren Per Albin Hansson (1884–1946) till något som skulle förvandla nationen Sverige. Han skrev att det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet och fortsatte med att det måste en gång bli så att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige. “Varen svenske!”, avslutade han ofta sina tal.

Resten vet vi och perioden från 1930-talet till 1960-talet var verkligen en omvandling av de män och kvinnor som nu kom att flytta in i moderna hyreshus, bygga egnahem och få rinnande vatten och el.

Litteraturhistoriken Göran Häggs (1947–2015) bok Välfärdsåren berättar om dessa goda decennier då funktionalistiska folkhemsförorter som exempelvis Vällingby utanför Stockholm, dit makarna Palme flyttade, växte fram. Men även avigsidor diskuterades som författaren Ivar-Lo Johanssons (1901–1990) roman Kungsgatan från 1935 vilket skildrar huvudstadens elände med inflyttade landsbygdsflickor vid dåtidens prostitutionsstråk från Hötorget till Stureplan.

Den stora omvandlingen av svenskarnas identitet kom under 1960-talet med det bostadspolitiska miljonprogrammet 1965–75. Då rycktes miljoner svenskar upp från sina landsändar och flyttade in i riktiga höghusområden i betong. Förvisso hade urbaniseringen och inflyttningen inletts på 1950-talet med “Hopp-Jerka” och “AllaMåsteSöderut” (AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen), men det stora skiftet kom årtiondet därefter.

Inget har gjort om Sverige och svenskarnas självbild så som nedläggningen av den levande landsbygden och upprättandet av anonyma förortsområden, nu omstöpta till så kallade utsatta områden,

Hasse och Tages film Äppelkriget (1971) var en stillsam kritik liksom PC Jersilds böcker Barnens ö och Babels Hus, och Rune Anderssons och Lena Nymans sorgesånger över tristessen i den nybyggda grå förorten Hallonbergen i Sundbyberg. Vid invigningen av Hallonbergen 1973 kallade Olof Palme betongområdet “den bästa bostadsmiljön i Sverige”. Tre år senare förlorade han mot Thorbjörn Fälldin (C), trygg piprökande fårbonde från Ångermanland som kritiserat socialdemokratins byråkrati och betong.

Rivningen av innerstäder gick parallellt med Miljonprogrammet och gjorde svenskarna än mer rotlösa. Varken på landet eller i stan gick kvarter och vägar att känna igen som förr.

Klarakvarteren i Stockholm ersattes med Sergels torg och ett kallt City, besjunget av Ulf Lundell 1975 i debutplattan Vargmåne: “Säg, har du nånsin vart i Stockholm City? Och gjort affärer med hon och han. Säg har du nånsin vart i Stockholm City? Och prasslat med stålar och fått på skann?”

Under 1970-talet omformades inte bara bostäder och folket utan en rad reformer och lagar gjorde om hela den moraliska, sociala och juridiska grund som existerat i det mer förnuftiga folkhemmet som nu kom att ersättas av begreppet välfärdsstaten. Ett urval av dessa eviga regler är: Arbetsmarknadslagar till löntagarnas fördel, särbeskattning, krav på kommunal barnomsorg, fri abort, invandrares rätt till mångkultur, avskaffande av tjänstemannaansvar, reform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser

Den socialdemokratiske nationalekonomen Assar Lindbeck skrev 1997 en uppgörelse med de reformer han verkställde vid Finansdepartementet under Olof Palmes ledning på 1970-talet där han menade att Sverige var ett “stort (‘fullskaligt’) ekonomiskt och socialt laboratorium”.

Men spiken i det välfärdsstatliga bygget gjordes inte av socialdemokrater, även om de röstade för, utan av folkpartister som Ola Ullsten och Gabriel Romanus. 1979 skrev de en proposition om ny socialtjänstlag som innebar mer av service och mindre av kontroll. 1982 antogs den och blev den socialtjänstlag vi har idag:

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser för ett självständigt liv.

Länge var en skälig levnadsnivå för socialbidragstagare två rum och kök.

Sociologen Hans Zetterberg och statsvetaren Carl-Johan Ljungberg gav 1997 ut en studie av välfärdsstaten, också kallad socialstaten efter tysk terminologi: ”En svensk kan inte föreställa sig utanför välfärdsstaten utan att behöva omdefiniera sin självbild och sin nationella identitet”

Detta dystra citat från Vårt land – den svenska socialstaten, en samling studier av Zetterberg och Ljunggren 1997 vid det numera nedlagda Cityuniversitetet, fastslår tydligt vad som har sagts hittills. Den moderna svensken har inget hem om med det menas historia, traditioner och egna civila institutioner utan välfärdsstaten är svensken egentliga hem.

Där skapas identitet och där förhandlas om rättigheter och plikter. Statsindividualismen definierar dig, ett mjuktotalitärt begrepp som hyllas av dess skapare Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? (Timbro).

Läs även: Att gömma budskapet i verket – om dolda provokationer i konst och litteratur

Vad som anförts visar tydligt att asylinvandring och påbjuden offentlig politisk korrekthet är blott senare krusningar på den stora förvandlingen av en inte särskilt gammal nordeuropeisk nation till en landyta med en rotlös inhemsk för— och omflyttad befolkning tillsammans med en inflyttad heterogen folksamling från hela världen.

Dessa två samsas nu i sitt nya hem, välfärdsstaten, en social konstruktion med femtio-sextio år på nacken, vars nationella och identitetspolitiska innebörd vi fortfarande inte fått klart för oss. När Jimmie Åkesson såg dagens ljus 1979 i nordöstra Skåne var det ursprungliga landet Sverige redan lagt i ruiner av betong.