En av de mest påtagliga förändringarna från föregående val är att det en gång så röda Norrland har börjat skifta i blått och gult, medan storstäderna istället blivit rödare.

De sex riksdagsvalkretsar där Ulf Kristerssons sida i politiken ökat sin andel av rösterna mest, med 4 procentenheter eller mer, är i tur och ordning Dalarnas län, Värmlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Norrbottens län och Jämtlands län. I Dalarnas län gick det blå blocket om det röda, medan den röda majoriteten kvarstår i de fem övriga uppräknade valkretsarna, även om avståndet krympt påtagligt.

De sex riksdagsvalkretsar där det blågula laget tappat mest, 1 procentenhet eller mer, är i tur och ordning Västra Götalands län västra, Skåne läns södra, Göteborgs kommun, Stockholms län, Malmö kommun och Stockholms kommun.

Flera partier har i det här valet haft som uttalat mål att stärka sin ställning utanför de större städerna. Kristdemokraterna och Ebba Busch vände sig till väljarna i “hjärtlandet”, de delar av Sverige som partiet menar “ofta glöms bort vid politiska beslut”.

Redan när hon 2020 valdes till ordförande i Vänsterpartiet tog Nooshi Dadgostar ut en åtminstone delvis ny färdriktning. Istället för kvinnliga socionomer i storstad skulle Vänsterpartiet ragga på unga män i bruksorter. Vänsterpartiet ska vara ett parti som utgår från “vanligt folks villkor”, det ska gå att leva “ett bra liv” i hela landet, har det hetat.

Centern och ordföranden Annie Lööf har vad det verkar betraktat sitt starka stöd ute på landsbygden som något en gång för alla givet. Partiets senkomna satsning på att övertyga dessa väljare om att Centern fortfarande är rätt parti för dem kan väl i bästa fall beskrivas som halvhjärtad. Så slutade det också med en total genomklappning.

Centerns fiasko har med rätta fått stor uppmärksamhet. Den ledde till att Lööf avgick. Men Vänsterpartiets satsning på arbetare i bruksorter får också betraktas som ett episkt misslyckande. I stället för att vinna väljare på landsbygden tappade V väljare där. Jämtland, Gävleborg, Västmanland, Dalarna, Västernorrland, Västerbotten, Norrbotten – överallt gick V tillbaka med 1–4 procentenheter.

Vänsterpartiets avgående riksdagsledamot Jens Holm var en av dem som kritiserade strategin.

“Jag kan inte se en enda bruksort som vi går fram i”, sade Holm till Aftonbladet.

Slaget om väljarna i “hjärtlandet” vanns istället av Sverigedemokraterna. Partiets framgångar i riksdagsvalet förklaras till stor del av ökat väljarstöd utanför de större städerna. SD är det parti för “vanligt folk” Vänsterpartiet drömmer om att vara.

Det går igen i Skåne, där Sverigedemokraterna fick sina första större framgångar och där partiet fortfarande har några av sina starkaste fästen. SD:s enskilt bästa resultat i någon riksdagsvalkrets, 32,2 procent av rösterna, kom i valkretsen Skåne läns norra och östra, som har vad som skulle kunna beskrivas som Norrlands- eller glesbygdsproblem om än på en annan skala. Det är något av en utflyttningsbygd med många mindre orter som sett betydligt bättre dagar, där den industri som en gång fanns lagt ner, där arbetslöshet och bidragsberoende är utbrett, och samhällsservicen ofta eftersatt.

I Malmö gick det däremot sämre. Där ser SD till och med ut att ha gått tillbaka några tiondelar. Och här är stödet med skånska mått mätt förhållandevis svagt, bara 16,4 procent, hälften av andelen röster i valkretsen Skåne läns norra och östra.

Att Sverigedemokraterna vill pressa ner priset på bensin och diesel lär förklara en del av framgångarna i glesbygd, där människor är beroende av bilen. Det gäller inte minst Norrland med stora avstånd.

SD är också ett parti som är starkast bland personer med lägre utbildning, en kategori som generellt är större utanför storstadsområden och kommuner nära universitetsorter.

Men en väl så viktig förklaring är förmodligen att många mindre orter runt om i Sverige har fått det som förr betraktades som storstadsproblem: segregation, etniska motsättningar och gängkriminalitet.