Skogkär: Än lever den svenska demokratin

Om tidigare spådomar slår in närmar sig den svenska demokratins ödesstund. Så njut så länge det varar – enligt vissa bedömare inte särskilt länge alls.

“Vi kan inte ha demokratiska val i nuläget”, varnade Per Ödling, professor i säkerhets- och nätverkssystem vid LTH, Lunds Tekniska Högskola, i en intervju 2017. I en annan intervju i samma veva gav han den svenska demokratin två mandatperioder. Med andra ord på sin höjd åtta år. Därefter var den bortom räddning. Nu har åtta år gått. Under den tiden har två val genomförts i Sverige. Och demokratin står kvar. I grunden orubbad.

Ödling byggde sin förutsägelse på en formel som han och några kollegor tagit fram, där graden av oro för framtiden i kombination med okunskap – och påverkan av sociala medier med dess desinformationsspridande botar och trollfabriker – kunde summeras till misstro mot demokratin. Denna formel hade enligt Ödling förutsett Brexit och att en “fascistisk” presidentkandidat skulle vinna i USA – valet av Donald Trump till president 2016.

Nu har Ödling varit långtifrån ensam med att utfärda liknande varningar. Inte den förste och inte den siste.

“Fria och demokratiska val har manipulerats i andra länder och man befarar att det kan ske även hos oss. Misstro mot medier, vetenskap och samhällsinstitutioner blandas med polarisering och desinformation för att undergräva förtroende och destabilisera”, hette det i ett debattinlägg våren 2018, undertecknat – förutom av Ödling – av politiker som förre Folkpartiledaren Bengt Westerberg, biskop Eva Brunne och en rad så kallade kulturpersonligheter. Det är ett budskap som med små variationer upprepats gång på gång sedan dess.

Efter valet 2018 började Aftonbladets ledarsida och andra S-märkta megafoner framställa Ulf Kristersson (M) som en svensk motsvarighet till Franz von Papen, den konservative tyske politiker som kom att bana väg för nazisternas maktövertagande i Tyskland. Och i detta framtidsscenario motsvarades Hitler av Jimmie Åkesson.

Ett hopp framåt i tiden till sista veckan före valet 2022. Där pekade två socialdemokratiska statsråd ut Sverigedemokraterna som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt hot kopplat till Ryssland, och varnade för att inget mindre än domstolarnas, myndigheternas, universitetens och mediernas oberoende stod på spel.

Socialdemokraternas budskap löd att demokratin var hotad om Sverigedemokraterna skulle få inflytande över en borgerlig regering.

Detta är ett tema som den rödgröna oppositionen och i synnerhet S återkommit till. I en debattartikel våren 2023 skrev Magdalena Andersson att Sverige inte har en “traditionell regering” utan “en högerregim styrd av sverigedemokrater”.

Detta är exempel på agerande som inte stärker demokratin utan försvagar den. Men som socialdemokratins inofficiella valspråk lyder: Allt för makten.

Att demokratin i Sverige står stark och på det hela taget orubbad efter drygt tre år med denna “högerregim” säger allt om hur välgrundad den oron var. Men det lär inte hindra de rödgröna från att återanvända samma billiga argument när valet närmar sig.

Varningarna för att demokratin är hotad fortsätter. Nu är det ofta AI, artificiell intelligens, som pekas ut som spiken i den demokratiska kistan.

Att demokratin är på global tillbakagång stämmer. Det visar en rad olika studier. Diktaturerna har växt i antal och är sedan 2023 fler än demokratierna.

Runt om i Västeuropa, i länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland – och Sverige – har det politiska landskapet förändrats när nationalistiska högerpartier blivit så stora att de inte längre kan ignoreras och viftas bort som populister. När etablerade partier inte erbjuder den politik som stora medborgargrupper efterfrågar flyr människor till politiska entreprenörer som ger väljarna vad de vill ha. Och det är trots allt vad demokratiska val handlar om. Inte enbart, men till stor del.

De gamla partierna trodde länge att det var deras uppgift att styra och kontrollera folkviljan, inte att anpassa sig till den. Men det är bara möjligt till en viss gräns. De partier som sedan 1900-talet dominerat den politiska scenen var övertygade om att de visste bäst, bättre än väljarna. Det skulle visa sig att det på avgörande områden var en missbedömning.

Väljarnas växande missnöje har inte berott på att de varit duperade av propaganda och desinformation från Ryssland och andra till demokratin fientliga stater och aktörer. Grogrunden för missnöjet har de gamla eliterna, politiska och andra, skapat. Till största delen på egen hand och inte sällan mot bättre vetande. Genom att år efter år föra en politik som inte minst vad gäller migrationen gått tvärt emot folkflertalets önskningar och därmed förändrat samhällena i grunden. Se på Storbritannien, där väljarna i val efter val lovats minskad migration men fått motsatsen, oavsett vilket parti de röstat på. Nu växer ett liknande missnöje med klimatpolitiken och den gröna omställningen som inte ser ut att leda till det ökande välstånd som utlovades utan raka motsatsen. En blick ut över den europeiska kontinenten och tillståndet där talar sitt tydliga språk.

Många av de makthavare som säger sig vara oroliga för demokratins framtid borde börja med att rannsaka sig själva och sin egen roll i utvecklingen.

Läs även: Skogkär: Carlsson, Hitler och hotet mot demokratin