Facebook noscript imageSkogkär: Anderssons politiska migrän
Hoppa till innehållet
Mats Skogkär

Skogkär: Anderssons politiska migrän

Magdalena Andersson (S), inte längre så populär. Foto: Pontus Lundahl/TT
Magdalena Andersson (S), inte längre så populär. Foto: Pontus Lundahl/TT

För Magdalena Andersson (S) måste detta vara den ultimata förnedringen: att se sig själv bli omsprungen i en förtroendemätning av ingen annan än Jimmie Åkesson (SD).

I Demoskops januarimätning av väljarnas förtroende för partiledarna placerar sig Jimmie Åkesson i topp, följd av Magdalena Andersson. 43 procent av de tillfrågade säger att de har förtroende för Åkesson. 42 procent uppger att de litar på Andersson. En marginell skillnad, men med desto större symbolisk tyngd.

“Det är en del av ett mönster, vi har sett hur [Åkesson] gradvis har närmat sig. För två och ett halvt år sedan var gapet mellan dem 28 procentenheter”, säger Demoskops opinionschef Johan Martinsson till Aftonbladet.

Socialdemokraterna har utnämnt Sverigedemokraterna till huvudmotståndare i höstens val. Socialdemokraterna har under hela mandatperioden malt på om “SD-regeringen” och om att Åkesson är den som egentligen bestämmer, den som tvingar statsminister Ulf Kristerssons (M) hand. Att detta skulle bli resultatet av kampanjen hade hjärntrusten i partihögkvarteret på Sveavägen 68 kanske inte väntat sig.

Förra valrörelsen försökte Socialdemokraterna göra till ett presidentval, där Anderssons person och höga förtroendesiffror var det som skulle säkra en valseger. Det gick som det gick, det vill säga inte alls som partistrategerna (S) tänkt sig. Om partiet funderat på att göra ett nytt försök i den kommande valrörelsen är det ännu inte för sent att ångra sig. Partiledare kan vara ett flöte eller ett sänke, någon som drar upp ett partis opinionssiffror eller drar ner dem. Andersson har – konstigt nog – länge varit ett flöte. Kanske är det nu slut med det.

Men Socialdemokraterna har andra och avsevärt större problem än att Anderssons förtroendesiffror viker nedåt: sitt tilltänkta regeringsunderlag. Det som partiets företrädare helst inte vill tala om.

På torsdagen var det dags för Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén att frågas ut i SVT:s 30 minuter. Och det kunde inte gärna bli tydligare hur långt från varandra S och MP står i avgörande frågor.

Det började med kärnkraften. I augusti öppnade Socialdemokraterna för att ge statligt stöd till utbyggnad av alla fossilfria kraftslag, inklusive kärnkraft. Men Miljöpartiet kan inte sitta i en regering som bygger ny kärnkraft, slog Helldén fast.

“Jag hoppas att Socialdemokraterna ändrar sin analys av det här”, sade Helldén.

Att Miljöpartiet – för vilket kärnkraftsmotståndet har en närmast religiös prägel – skulle ändra sig, finns däremot inte på kartan, lät Helldén förstå.

När frågorna sedan kom in på kriminalpolitik blev det inte bättre – ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Medan Magdalena Andersson och partiets rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho sagt ja och amen – åtminstone i efterhand – till i stort sett varje förslag av betydelse från Tidöpartierna, blev det tydligt att Miljöpartiet tänker i helt andra banor. Partiet säger nej till sänkt straffbarhetsålder, nej till ungdomsfängelser, nej till att återkalla medborgarskap från gängkriminella – allt sådant som Socialdemokraterna ställt sig bakom.

Med tanke på Magdalena Anderssons blodtryck var det kanske tur att inga frågor om Miljöpartiets migrationspolitik hanns med.

Läs även: Skogkär: Punschpatriot Andersson

Nu är det som bekant inte bara Miljöpartiet som ställer ultimativa krav och begär ministerposter för att släppa fram en regering ledd av Magdalena Andersson. Men om Miljöpartiet kan klassas som blixtrande politisk migrän är Vänsterpartiet mer som en lättare huvudvärk. När V i måndags presenterade sin “äntringsstyrka” – den grupp som ska förbereda partiet inför höstens regeringsförhandlingar, lät det på vice partiordföranden Ida Gabrielsson som om det det mesta i fråga om sakpolitik är öppet för kompromissande – däremot inte kravet på ministerposter.

De försonliga tongångarna har sin förklaring. Gabrielsson och ordförande Dadgostar drömmer om att skriva svensk politisk historia genom att bli de som till sist lyckas göra det gamla kommunistpartiet tillräckligt salongsfähigt för att få ta plats i en regering. Därav det pragmatiska förhållningssättet.

Sedan återstår Centerpartiet, vars aktiva stöd Magdalena Andersson får svårt att klara sig utan i fall hon vill bli statsminister på nytt. Centern kräver dock inga ministerposter för egen del. Centern kräver att Vänsterpartiet inte ska få några ministerposter i en rödgrön regering. Något udda, men sådant är nu Centerpartiet.

Det kan inte vara lätt att vara Magdalena Andersson.

Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson borde lytt sina egna ledarskapsråd

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu