En röst på Socialdemokraterna nästa höst är en röst för en ny riktning för Sverige, hävdar partiet. Vilken riktning, undrar kanske någon? Ja, säg det.

På fredagen, med halva kongressen avklarad, var det dags för partiordföranden Magdalena Andersson att hålla sitt stora linjetal. Här borde besked komma.

Det gjorde det också. På sätt och vis

Enligt Magdalena Andersson kommer Socialdemokraterna att sätta kurs mot ett på alla sätt starkare, rikare, tryggare Sverige, ett Sverige med högre välstånd, okuvlig framtidstro, orubblig gemenskap, grundmurad tillit, ett land som alla känner stolthet över. Ett land där den blågula flaggan vajar stolt i vinden på varje torg, “ett Sverige som är lite mer som Sverige”, förklarade Andersson. Ett land omvärlden betraktar med beundran och inte så lite avund.

För den som kräver tydligare besked än så lämnade talet en del övrigt att önska. Det var så allmänt hållet, så fyllt av högt svävande retorik och så tomt på konkret innehåll – förutom att karensdagen ska bort – att ingen kan ha blivit mycket klokare.

Andersson var klädd i svart – eller möjligen mörkaste blått – som för att understryka stundens allvar. Den gamla, något så när stabila världsordningen som vilade på gemensamma överenskommelser, regler och institutioner, vacklar och ingen vet vad som väntar, de politiska kontinentalplattorna skiftar läge, inledde hon.

“Världen av igår den finns inte längre och den kommer aldrig tillbaka”, sade Andersson ödesmättat.

Socialdemokraterna gjorde en gång Sverige till världens bästa land att leva i, ett land vars framgångar väckte hela världens berättigade beundran, förkunnade hon. Och det landet kan Sverige bli igen – trots de nuvarande svårigheterna: segregation, växande ekonomiska klyftor, systemhotande brottslighet. Förutsatt att det leds av Magdalena Andersson, givetvis.

Talet var nostalgiskt och bitvis närmast punschpatriotiskt högstämt.

“Vi försvarar ett framgångsrikt land, ett land där arbetare, ingenjörer och forskare byggt en världsledande industri, kombinerat med en urstark välfärdsstat. Där vår arbetsmarknadsmodell gett företagen stabilitet och arbetstagare trygghet och högre löner. Det här är Sverige, vårt hem, vårt land. Det är värt att försvara.”

Detta var inget simpelt kongresstal, detta var inte ett tal riktat enbart till ombuden på kongressen, Andersson vände sig till hela svenska folket, förklarade hon.

“För det som beslutas på den här kongressen, det handlar inte om det socialdemokratiska partiet. Det handlar om Sverige. Om vad som krävs i en ny tid. Vilka värden vi ska stå upp för. Vilket land vi ska vara.”

Och, fortsatte Andersson, det är på grund av storheten i denna uppgift som det socialdemokratiska partiet har förändrats.

“Det är ett rakare och mer handlingskraftigt parti än för fyra år sedan. Ett parti som har den handlingskraft som krävs för att hantera omvärlden, ta tag i de samhällsproblem vårt land står inför, klarar av att prioritera det som gör Sverige och svenska folket tryggt och säkert.”

Stora ord onekligen. Mer än något annat var detta ett valtal.

På en punkt innebar talet dock ett tydligt om än outtalat besked: Socialdemokraterna kommer att gå till val nästa år med så få konkreta löften som möjligt och med så mycket ljus på Magdalena Andersson som det bara går. Andersson ska säljas in som den trygga landsmodern, van att umgås med världsledare, ojämförligt kompetent, unikt erfaren, i vars händer det svenska folket lugnt kan lägga sitt och landets öde.

“Vi ska göra det som krävs för att säkra Sverige, svenska folkets frihet och säkerhet. Vi ska ge allt för vårt land!”

Läs även: Skogkär: För Socialdemokraterna är partiets bästa detsamma som landets bästa

Det nya partiprogrammet har på goda grunder beskrivits som en rejäl vänstersväng, men stora delar av partiet hade velat se en ännu tvärare gir. Sveriges problem beror enligt Socialdemokraternas sammanfattande analys på att “samhället” dragit sig tillbaka. Nu ska “samhället” kliva fram igen och ta tillbaka den demokratiska kontrollen. Det är ett annat sätt att säga att politiker – företrädesvis socialdemokrater – ska bestämma mer och medborgarna mindre. Staten ska återigen peka med hela handen.

Kongressen har präglats av kompromisser i en rad känsliga frågor. Det har gett Andersson och partiledningen handlingsutrymme men knappast gjort någon väljare klokare. För att ta några exempel:

Skatten ska höjas för “de rika” men oklart hur.

Arbetstiden ska förkortas men oklart hur.

Migrationspolitiken ska vara “stram” men oklart hur.

Nu vet alla vad Socialdemokraterna vill – om nu att göra Sverige till ett bättre land för alla utom kriminella och de snuskigt rika kan betraktas som ett klart besked. Men den fråga som kommer att förfölja Magdalena Andersson fram till valdagen nästa år är inte i första hand vad Socialdemokraterna vill göra utan vem Socialdemokraterna ska göra det med.

Visserligen går det bra för partiet. Opinionssiffrorna är goda. Magdalena Andersson är partiledaren med högst väljarförtroende. Men alla hänvisningar till Sveriges och partiets storslagna förflutna till trots – den tid då Socialdemokraterna kunde styra landet i ensamt majestät tillhör även det en gången värld som aldrig kommer tillbaka. Socialdemokraterna säger sig ha uppdaterat sin samhällsanalys. Partiet borde uppdatera sin självbild också.

Läs även: Skogkär: Andersson har blivit en belastning för sitt parti