Det är Magdalena Anderssons envisa och på lögner byggda försvar av Jamal El-Haj som är den främsta orsaken till dagens kris för Socialdemokraterna. Det hade inte behövt hända om hon levt som hon lär.
Enligt Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson är hennes ledarskapsfilosofi enkel: alla kan fatta dåliga beslut – men det får inte bli en vana. En annan grundtes i Anderssons syn på ledarskap lyder: tala alltid sanning, även när det kostar på.
Till gott ledarskap brukar även räknas att ta ansvar om något går snett. Men när Andersson själv skapar en kris för partiet genom sitt ogenomtänkta försvar av Jamal El-Haj skickar hon ut andra för att krishantera.
Lena Hallengren, partiets gruppledare i riksdagen, fick på måndagen i både SVT och TV4 försvara beslutet att utesluta El-Haj ur riksdagsgruppen. Hallengren gömde sig i sin tur bakom partidistriktet i Skåne.
“Nu är det ju Skånes partidistrikt och inte jag som har gjort den bedömningen [att El-Haj måste lämna sin riksdagsplats]”, hävdade Hallengren i Aktuellt.
Hon lät också påskina att Skånedistriktet tagit sitt beslut oberoende av partiledningens eventuella åsikter i ärendet, något så osannolikt att det utmanar löjet.
Hallengren hade i denna och andra intervjuer påtagligt svårt att förklara vad det var som fått partiet att till sist ta sin hand från El-Haj. Allt som stötts och blötts i debatten, till och med El-Hajs försök 2017 att påverka handläggningen av ett asylärende, har varit känt för partiet.
Hallengren hänvisade till en “samlad bedömning” – vilket nog ska tolkas som att detta var enda sättet att rädda Magdalena Andersson ur den ohållbara situation hon själv försatt sig i.
Läs även: Skogkär: Andersson skyddar El-Haj och medierna skyddar Andersson
Affären El-Haj kommer att förfölja Socialdemokraterna under lång tid framöver. Och det med rätta. Men den skada partiet onekligen tillfogats är inte orsakad av Jamal El-Haj i första hand utan av Andersson och den övriga partiledningen. Det är Anderssons envetna och på lögner byggda försvar av El-Haj som är upphovet till dagens kris.
När Jamal El-Haj trotsade partiledningens uppmaning och gick på den Hamasanstrukna Palestinakonferensen i Malmö i slutet av maj förra året fick han en smäll på fingrarna av partiet: han tvingades lämna sin suppleantplats i riksdagens utrikesutskott.
Därvid hade det kunnat stanna. El-Haj försvarade sig i ett inlägg på Facebook, men ställde inte upp på intervjuer. Men medan El-Haj teg talade Magdalena Andersson desto mer. Istället för att hålla försiktig distans till partikollegan blev hon El-Hajs talesperson.
I en intervju i Agenda (4/6) slog Andersson fast:
“Jamal har varit väldigt, väldigt tydlig och det finns ju också dokumenterat väl i riksdagen. [Han] har gång på gång på gång tagit tydligt avstånd från Hamas.”
I en partiledardebatt i SVT (8/10) gick Andersson ännu längre:
“Han har ägnat sitt politiska liv åt att kämpa mot Hamas.”
Men El-Hajs heroiska kamp mot Hamas är en efterhandskonstruktion, ett rent påhitt, vilket enkelt kan konstateras av var och en som gör sig besväret att kontrollera vad El-Haj sagt och gjort i riksdagen.
När El-Haj polisanmälde moderaternas riksdagsledamot Fredrik Kärrholm för förtal – Kärrholm hade i sociala medier beskrivit El-Haj som en säkerhetsrisk – backades han upp av Andersson.
“Jag tycker att det är bra att det här kan utredas”, sade Andersson i Ekots lördagsintervju (28/10).
I en intervju i P1-morgon för mindre än en månad sedan (17/1) satte Andersson sin politiska heder – sådan den nu är – i pant på att Jamal El-Haj är en god socialdemokrat, en klassisk “fackföreningskille”, som delar arbetarrörelsens alla progressiva värderingar om jämlikhet, jämställdhet, hbtqia+ och så vidare.
Anderssons stöd för El-Haj framstår dock som ljummet jämfört med den hetta med vilken Annika Strandhäll – tidigare statsråd och ordförande i Socialdemokraternas kvinnoförbund – försvarat honom.
“Han är en god socialdemokrat och förtroendevald politiker med flykt och umbäranden med sig som älskar vårt land och är lojal mot alla demokratiska värderingar som präglar vårt land. En verklig svensk på alla sätt som spelar roll”, löd ett av Strandhälls otaliga inlägg på X om kritiken mot El-Haj.
Jamal El-Haj behåller sin riksdagsplats och blir politisk vilde; på så sätt tjänar han ett par miljoner i riksdagsarvode. Där kommer han att sitta resten av mandatperioden som en ständig påminnelse om Magdalena Anderssons fatala missgrepp.
Andersson hade inte varit Andersson om hon inte också försökt skylla sitt tårögda försvar av Jamal El-Haj i partiledardebatten i riksdagen i november på någon annan. När Kristersson ifrågasatte om det inte fanns terrorromantik i “vissa socialdemokratiska kretsar”, ja, då var Andersson i egenskap av partiledare helt enkelt tvungen att “bita ifrån”, förklarar hon i Aftonbladet.
Socialdemokraterna har medvetet försökt bygga upp en bild av Magdalena Andersson som statsman, en “unik politisk ledare” – som partitidningen Aktuellt i Politikens formulerade det i en ledare av närmast nordkoreanskt snitt. Av den bilden återstår i dagsläget inte mycket.
I sitt avskedsbrev till partiet lovar El-Haj att som partilös fortsätta att ”kämpa mot orättvisor och mot den israeliska brutaliteten i Gaza och mot ockupationen”. Hur det ska gå med hans kamp mot Hamas framgår inte.
