Socialdemokraterna och Miljöpartiet kräver nu att statsminister Ulf Kristersson (M) ska bjuda in till partiledarsamtal om hur regeringen tänker hantera den inkommande amerikanska administrationen under Donald Trump. Utspelet kom inför onsdagens EU-politiska partiledardebatt i riksdagen.

“Sverige är ett litet land, och när vi är i utmanande situationer finns det all anledning att vi försöker samla oss brett, så att vi drar åt samma håll”, menar Andersson.

“Uppenbarligen ringer Trump ledare runtom i världen redan nu och försöker påverka. Vi vet att saker kommer att hända, så det är viktigt att regeringen visar vad de tänkt sig”, fyller Daniel Helldén (MP) i.

“Jag fattar inte vad de menar. Vi har forum för detta”, replikerar Kristersson och hänvisar till riksdagens utrikesnämnd.

Socialdemokraterna fortsätter att larma och göra sig till. Det har de gjort i två års tid. Googla “oppositionen kräver att” eller “socialdemokraterna kräver att” för smakprov. Och det handlar inte om omsorg vad gäller Sveriges relation till USA.

Onsdagens utspel är bara det senaste genomskinliga försöket att väcka uppmärksamhet av två partier som denna mandatperiod är i princip maktlösa. Andersson vet att regeringen sitter säkert, att Tidösamarbetet flyter på utan större dramatik. Då är det inte lätt att framstå som politiskt relevant, inte ens inför en okritisk journalistkår som med få undantag tycker att allt Andersson kan tänkas kläcka ur sig är tankeväckande och av allmänt intresse. Därför dessa ständiga krav och uppmaningar till samling och tal om vikten av att “dra åt samma håll”, vilket översatt från socialdemokratiska till svenska innebär att regeringen ska dra åt det håll Socialdemokraterna strävar. Varför regeringen nu skulle vilja det.

Läs även: Skogkär: Magdalena Anderssons usla omdöme är ett hot mot Sverige

Strävan efter att plocka inrikespolitiska poänger är också förklaringen till att Socialdemokraterna före det amerikanska presidentvalet gjorde ett stort nummer av att de minsann tagit tydlig ställning för Kamala Harris och att Ulf Kristersson borde tala om vilken av de båda kandidaterna han stödde.

“Att inte våga välja mellan Trump och Harris är extremt svagt”, kritiserade Annika Strandhäll; ännu en vers i den socialdemokratiska visan om Kristerssons “svaga ledarskap”.

Partisekreteraren Tobias Baudin (S) deltog personligen i slutspurten under Demokraternas kampanj, liksom för övrigt Centerledaren Muharrem Demirok. Men inte ens deras heroiska insatser räckte för att Harris skulle segra.

Om Donald Trump nu är den lättkränkte, hämndlystne narcissist som de rödgröna vill göra honom till hade det självfallet varit osedvanligt dumt av regeringen att offentligt ta ställning för Harris – för att inte tala om att ställa upp som valarbetare på hennes sida. Fast inte ens Andersson och Helldén kan vara så förvirrade att de tror att relationen till Sverige och den svenska regeringen är något som får Trump att ligga vaken om nätterna.

Hur som helst har de tomma socialdemokratiska tunnorna fortsatt att skramla. I nästa akt spelade Andersson rollen av erfaren statsman och kom med goda råd. Så fort det stod klart att Trump vunnit förkunnade Andersson att nu måste Kristersson och regeringen “arbeta hårt för att få goda relationer med dem som kan få viktiga roller i Trumps administration” och övertyga Trump om att USA och Sverige har “gemensamma intressen”.

Det är inte svårt att förstå varför Magdalena Andersson så gärna talar om vad Kristersson och regeringen bör göra. Själv har hon inget som liknar ett trovärdigt regeringsalternativ att ställa på benen och utsikterna för att hon ska kunna leverera ett sådant i valet 2026 – även om det är långt dit – är inte de bästa. För att uttrycka sig försiktigt.

Nysskommunisterna i Vänsterpartiet lovar att fälla henne om hon försöker bilda regering utan dem. Samtidigt vägrar Centerpartiet att sitta i samma regering som det antisemitiskt anfrätta Vänsterpartiet. Centern tycks – åtminstone i nuläget – ovilliga att ens stödja en regering som även stöds av Nooshi Dadgostar (V) och hennes kamrater.

Och detta alldeles bortsett det närmast hopplösa i att försöka regera på ett effektivt sätt stödd på två partier, C och V, som i många avseenden, inte minst på det ekonomiska området, är varandras politiska motpoler.

Frågetecknen är många, svaren så här långt obefintliga. Inte underligt att Magdalena Andersson hellre talar om annat. Som Kristersson och Trump.

Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson borde lytt sina egna ledarskapsråd