Poängen med välfärdsstaten, eller folkhemsbygget om man vill kalla det så, var att avskaffa fattigdomen, åtminstone den absoluta.

Alla skulle ha tak över huvudet, mat på bordet, få utbildning, stöd om de blev av med jobbet, vård när de blev sjuka och en pension det gick att leva på.

Ingen skulle behöva sitta på gatan och tigga för sitt uppehälle.

Välfärdsstaten blev verklighet. En av världens mest påkostade. Ändå är tiggarna sedan flera år tillbaka på gatorna. Fast på det nyspråk som allt oftare talas i Sverige kallas de mestadels EU-migranter, ibland ”utsatta EU-medborgare”.

I det längsta förnekades att tvång fanns med i bilden eller att tiggeriet ens var organiserat. De som satt utanför ICA eller Konsum med en pappmugg framför sig gjorde det av egen fri vilja, förkunnades det. Och de hade var och en på sitt håll kommit på att de skulle resa till Sverige och försörja sig och sin familj som tiggare.

Historier om organiserat tiggeri hörde hemma bland legender och folktro enligt socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida. Det var jämförbart med vardagsmyter som “råttan i pizzan”, försäkrade tidningens ledarskribent, numera politisk chefredaktör, Anders Lindberg. Och så såg han likheter med 1930-talet. Fattas bara annat.

Snart skulle det dock bli tydligt för alla som ville se att tiggeriet oftast är organiserat i någon form. Och inte bara det. Att det också förekommer tvång.

Under en vecka runt månadsskiftet juni-juli genomförde polis i 18 europeiska länder en gemensam insats riktad mot människohandel med barn. I Sverige ledde det till att tre flickor, 12, 14 och 16 år, omhändertogs av socialtjänsten, rapporterade media i onsdags (21/7).

“De omhändertagna barnen kommer från fattiga miljöer i ett EU-land”, uppgav polisen lite kryptiskt till nyhetsbyrån TT, varav alla läsare sannolikt drog slutsatsen att det rörde sig om romer från Rumänien eller möjligen Bulgarien.

De två äldsta flickorna var gravida. 16-åringen hade kommit till Sverige med sin make, 14-åringen hade kommit till Sverige med sina föräldrar men hade en blivande make som väntade i hemlandet.

“Hon var också gravid och skulle giftas bort. Föräldrarna hade tagit emot pengar för det här giftermålet”, berättade kriminalinspektör Per Englund vid polisens nationella operativa avdelning, Noa.

Att tiggeri mycket väl kan vara både organiserat och bygga på tvång finns åtskilliga exempel på.

I februari 2018 rapporterade Upsala Nya Tidning att minst åtta personer tvingats tigga utanför butiker i Uppsala åt en 35-årig morddömd rumänsk medborgare. Tiggarna ska ha samlat in över en miljon kronor till 35-åringen.

I december 2018 dömdes sju personer från Bulgarien till fängelse i mellan 1,5 och 5,5 år för människohandel i en omfattande småländsk tiggerihärva.

I juli förra året skrev Expressen om ett åtal mot två personer, “anhöriga”, som tvingat en 17-årig rumänsk flicka att tigga och stjäla på Östermalm i Stockholm.

Exemplen kan mångfaldigas.

Att tiggarna sitter utanför butiker är kanske inte det stora problemet. Men eftersom de i regel bor på gatan, i parker eller bygger läger på ödetomter, leder det till omfattande störningar och nedskräpning.

I Göteborg har kommunen jagat illegala bosättningar i flera år till en kostnad av åtskilliga miljoner kronor för skattebetalarna. Bara i år har närmare 80 olagliga läger upptäckts.

I spetsen för att legitimera och normalisera det nya gatutiggeriet har diverse hjälporganisationer gått, uppbackade av aktivister vid universitet och högskolor och en journalistkår med kraftig vänsterslagsida.

Lägg till det riksdagspartier som vill utsträcka den svenska välfärdsstaten till att också omfatta fattiga romer i Rumänien, ja fattiga och förtryckta världen över – och som tror att det låter sig göras.

Att vilja hålla tiggeriet borta från Sverige var ett tecken på inskränkthet, tvivelaktig människosyn. Egoism.

Det vore ett brott mot mänskliga rättigheter.

Tvärtom borde vi tacka tiggarna för att de genom att sitta utanför ICA och Konsum påminner oss om hur lyckligt lottade vi är.

Med hänvisning till en forskningsrapport från 2015 slog Stockholms Stadsmission fast att det inte finns några “belägg för att det skulle finnas organiserad brottslighet bakom tiggeriet”. Istället för att ingripa mot tiggeriet i Sverige ska problemen enligt Stadsmissionen lösas genom förändringar på “samhällsnivå”, alltså genom att fattigdom och diskriminering utrotas i tiggarnas hemländer. När det kan ske eller om det någonsin låter sig göras vet naturligtvis ingen. Men det blir en ursäkt för att inget göra här och nu – utom att underlätta tiggandet. Att normalisera det.

Så blir de som vill hjälpa tiggarna samtidigt människohandlarnas nyttiga idioter. I humanitetens namn.

Kanske hade omedelbara, snabba och kraftfulla motåtgärder som ett nationellt tiggeriförbud kunnat förhindra att tiggeriet etablerade sig. Som det är nu har det blivit en del av den svenska vardagen, även om omfattningen varierar över tid.

Således kommer kommuner att tvingas fortsätta den tröstlösa katt och råtta-leken med tiggarna – riva bosättningar som sedan omedelbart byggs upp någon annanstans.

Och gravida tonåringar kommer även i fortsättningen att tvingas tigga och stjäla på svenska gator.