Med anledning av det allt allvarligare säkerhetspolitiska läget vill statsminister Ulf Kristersson (M) under våren samla riksdagspartierna till samtal om hur den svenska försvarsförmågan kan stärkas. Redan i dag, fredag, sker en första träff, efter gårdagens EU-toppmöte i Bryssel.

I dag är det också ett år sedan Sverige – till sist – blev medlem i försvarsalliansen Nato. En allians vars framtid framstår som allt mer osäker. Klubbens utan konkurrens viktigaste medlem, USA, tycks under president Donald Trump vara redo att låta sina forna allierade klara sig bäst de kan.

I nuläget uppgår Sveriges försvarsbudget till motsvarande 2,4 procent av BNP, en andel som gradvis ska öka till 2,6 procent 2028. Nato kräver för närvarande att medlemsstaterna satsar motsvarande 2 procent av BNP på försvaret – ett krav som många medlemsstater länge struntat blankt i. Vid försvarsalliansens toppmöte i Haag i juni lär insatsen höjas. Kanske till 3 procent. Kanske ända upp till 5 procent.

“Vi kommer att behöva gå upp rejält, det är jag helt övertygad om”, säger Kristersson i en intervju med TT.

Det största oppositionspartiet kommer mer än gärna med goda råd till Kristersson. Regeringen måste säkra försvarsmaktens tillgång till bajonetter, kräver Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson, Peter Hultqvist.

Den tidigare försvarsministern Hultqvist – som på grund av samvetsskval aldrig fullföljde sin egen värnpliktstjänstgöring – hade måhända nationalskalden Esaias Tegners hyllningsdikt om Karl XII i bakhuvudet.

Kung Karl, den unga hjälte, han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter, kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!”

I rättvisans namn ska sägas att bajonetter inte är det enda, och kanske inte ens det främsta, Hultqvist anser att försvaret behöver.

“Ammunition, bajonetter, krigsransoner, skyddsvästar, hjälmar, olika typer av vapensystem som kan produceras relativt snabbt – jag har liksom inga begränsningar i det här”, sade Hultqvist till Ekot på onsdagen.

Regeringen borde sätta sig i “blixtförhandlingar” med svensk försvarsindustri, fastslog Hultqvist. Här duger inte “diskussioner med ‘is i magen’. Det här är sådant som tar tid och därför måste det börja nu”.

Under torsdagen kom partiordföranden Magdalena Andersson (S) med fler tips.

“Vi behöver stärka den samlade motståndskraften. Vi behöver stärka militären, ja, men det kan ju aldrig ske på bekostnad av andra delar av motståndskraften som sjukvården, vägarna, järnvägarna och hela det civila försvaret”, sade Andersson till Ekot.

Bortsett från Hultqvists bajonetter återstår det att se om oppositionen har några egna, nya idéer att tillföra.

Läs även: Skogkär: Dags att ge Ukraina fria händer mot Putin

På sina håll tänks det dock djärva tankar. Tankar som för bara några månader sedan skulle ha framstått som så befängda att den som yttrade dem snabbt hade avfärdats som otillräknelig, kan nu föras fram också i debattens finrum. I en artikel i torsdagens DN föreslår en säkerhetsanalytiker att de nordiska länderna går samman och skaffar ett eget kärnvapenparaply. Tre företrädare för Kristdemokraterna, bland dem EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe, argumenterade nyligen i Dagens industri för att Europa behöver “säkra en gemensam, europeisk strategisk avskräckning i form av kärnvapenförmåga”.

Var denna diskussion landar återtår att se. Än så länge sätts hoppet främst till att franska och brittiska kärnvapen ska kunna ersätta det skyddande kärnvapenparaply Trump tycks redo att fälla ihop.

Debatten har onekligen ändrat karaktär. Vid Folk och Försvars rikskonferens i januari förra året varnade ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), för att kriget kunde komma också till Sverige. För detta fick han hård kritik. Det där var ord som få ville höra, än mindre lyssna på. Hade inte den eviga fredens tid inträtt? Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson klagade i sedvanlig opportunistisk anda över att “tonläget skruvas upp”.

Numera tycks situationens allvar ha sjunkit in hos samtliga riksdagspartier – utom möjligen Miljöpartiet, vars språkrör Daniel Helldén ett år efter Bohlins varnande ord återkom till att politiker inte ska “skrämma upp befolkningen mer än vad som behövs” – såvida det inte handlar om “klimathotet”, får man förmoda.

Läs även: Skogkär: Vladimir Putin höjer insatserna

Ryssland invaderade inte Ukraina för tre år sedan. Ryssland invaderade Ukraina för över tio år sedan, 2014. Då ockuperades och annekterades Krimhalvön.

Gott och väl ett decennium har Europas politiska ledare haft på sig att anpassa sig till detta nya, hotfulla säkerhetspolitiska landskap. Istället för att agera medans tid var valde kontinentens ledare att i det längsta hoppas på det bästa. Att inte ta obekväma beslut. Att inte förbereda sina medborgare på nödvändiga uppoffringar. Att fortsatta att förlita sig på USA:s beskydd. Att inte ta hoten från den ryske presidenten Vladimir Putin på allvar. Att inte “skrämma” människor. Att önsketänka. Tio förlorade år.

På torsdagens toppmöte enades samtliga medlemsländer om att EU ska satsa motsvarande 9 biljoner svenska kronor – 9 000 miljarder – på upprustning. Men all denna försvarsmateriel, alla dessa vapensystem, flygplan och fartyg ligger inte och väntar på något lager, färdiga för leverans. Och var finns alla den militära personal som kommer att behövas för att betjäna vapensystemen, flygplanen och fartygen? Att ordna fram pengarna lär vara den snabba, enkla biten. Att bygga upp ny försvarsförmåga kommer att ta tid, åtskilliga år.

Sent ska syndarna vakna. För det som framför allt saknas i dagens situation är inte kärnvapen. Det är definitivt Inte bajonetter. Det är tid. Tid och trovärdighet. Den försvarspolitiska trovärdighet som gick förlorad när Ryssland så länge fick hållas.