Så var då agitatorn från Angered, Kristofer Lundberg, utslängd ur Vänsterpartiet. Beskedet kom på onsdagskvällen. De skäl som anges av partiets biträdande partisekreterare Maria Forsberg är att Lundberg haft stora samarbetssvårigheter och dessutom visat stöd för terrorgruppen PFLP, som deltog i Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året.

“Ett sanslöst hyckleri. Jag har fått klä skott för kontakter med en organisation som partiet har haft kontakter med i årtionden”, säger Kristofer Lundberg i en kommentar till Nyheterna i TV 4.

Enligt Lundberg agerar partistyrelsen i panik, livrädda för att den interna opinion han själv är en del av ska växa i styrka och bli till ett medlemsuppror. Helt fel har han nog inte.

Nooshi Dadgostar hade räknat ut det så bra. Hon skulle göra Vänsterpartiet salongsfähigt på riktigt. Så rumsrent och skinande demokratiskt att det gamla kommunistpartiet efter valet 2026 för första gången i sin historia skulle släppas in i en svensk regering.

Bysterna av Marx och Lenin hade skickats till återvinning. Kommunismen var sedan länge borta ur namnet och nämndes inte i partiprogrammet. De extrema åsikterna utvädrade en gång för alla. Det var i alla fall vad Dadgostar och hennes närmaste krets i partiledningen ville göra gällande.

Men så kom den 7 oktober 2023. Det värsta massmordet på judar sedan andra världskriget. En orgie i brutala våldtäkter. Gisslantagande. Dadgostar fördömde omedelbart Hamas terrordåd. Då började det mullra av missnöje i partidjupet.

“Jag är trött på västvärldens vidriga dubbelmoral. Vissa människor har enligt denna logik rätt att försvara sig och slå tillbaka mot de som ockuperat deras land och massmördat deras folk.”

Så löd reaktionen från Daniel Riazat, riksdagsledamot och suppleant i partistyrelsen, på Hamas terrordåd – och underförstått på Dadgostars fördömande av detsamma.

Andra i partiet, som lokalpolitikern Björn Alling, var mindre finkänsliga. Dadgostar “slickar sioniströv” löd hans omdöme. Denna bristande kamratlighet ledde till att Alling uteslöts ur partiet.

Läs även: Skogkär: Palestinarörelsen talar med kluven tunga

En dryg vecka dröjde det innan Dadgostar fattat galoppen och började kalla Israels angrepp på Hamas för folkmord. Något som hon och andra ledande partiföreträdare sedan gjort till daglig rutin.

Vänsterpartiet satsade allt på Mellanösternkonflikten. Smälte närmast sömlöst samman med den så kallade Palestinarörelsen. Vänsterpartister älskar en bra demonstration. Nu kunde de tåga på gatorna varje vecka, känna solidaritens goda värme strömma genom kroppen, ropa i kör om att ”krossa sionismen” och befria Palestina “från floden till havet”. Rena drömmen. Det var härliga tider.

Visst gnissel uppstod inledningsvis. En av Vänsterpartiets riksdagsledamöter hade det dåliga omdömet att ta avstånd från Hamas när hon skulle hålla tal vid en manifestation, blev utbuad, fråntagen mikrofonen och kände sig några dagar senare tvingad att be om ursäkt.

Palestinasjalen blev partiuniform. Partiledningen kom på den lysande idén att göra EU-valet till ett “Palestinaval”. Satsningen betalade sig. Partiet ökade sitt stöd jämfört med föregående val med 4,26 procentenheter till 11,06.

V gick som tåget inte minst i invandrartäta områden. I Rosengård i Malmö fick partiet hälften av rösterna på flera håll. Samma sak i Göteborg, i områden som Angered. Och där var det inte minst Kristofer Lundbergs förtjänst.

Men så började problemen. Partiföreträdare på lokal nivå glömde i upphetsningen bort sig och började sprida antisemitism. Varav hjärtat är fullt talar munnen, som det heter i Bibeln.

Enstaka individer, på inget sätt representativa för partiet, löd förklaringen från högsta ort. Men när de utpekade lämnade partiet och sina uppdrag slöt partiföreningarna upp bakom dem. Så skedde i Malmö, Vänsterpartiets största lokalavdelning, när vice ordföranden Orwa Kadoura tackade för sig efter att det inletts ett uteslutningsärnde mot honom.

När uteslutningsärendet mot Kristofer Lundberg inleddes och han tvingades pausa sina uppdrag uttalade avdelningen i Angered sitt fulla förtroende för Lundberg och lämnade sina poster.

Dadgostars förklaring att det endast handlar om några enstaka individer bland omkring 30 000 medlemmar håller inte streck. För det första rör det sig om ledande lokala företrädare och partiaktiva, för det andra talar de uppenbarligen för många partimedlemmar.

Inför partistyrelsens beslut om Lundberg varnade ett trettiotal organisationer i Palestinarörelsen i ett öppet brev för konsekvenserna om han kastades ut. Förtroendet för partiet skulle falla i hela landet. Vill ni byta ut regeringen i nästa val kommer ni att behöva våra röster och era egna aktivister med bas i våra rörelser, avslutades brevet.

Organisationerna illustrerade sitt inlägg med den röda triangel som blivit en symbol för Hamas.

Det finns många som kastar lystna blickar på de väljarskaror som bar Vänsterpartiet till succé i EU-valet och som partiet nu riskerar att förlora. Islamisten Mikail Yüksel och hans parti Nyans, men även det nybildade partiet Solidaritet, där den ovan nämnde Alling och tidigare riksdagsledamoten (V) Jeannette Escanilla är talespersoner. Än lever hoppet om att marknaden för vänstersekter inte är mättad.

Till Dadgostars alla bekymmer kan läggas att Judiska centralrådet numera inte vill ha med V att göra på grund av partiets “strukturella problem med antisemitism”. Samma bedömning, att V är strukturellt antisemitiskt, gör Centerns ungdomsförbund, en hållning som får stöd av partiledaren Muharrem Demirok.

För ett parti som försöker framstå som konsekvent och kompromisslöst antirasistiskt är det minst sagt besvärande. Men inte nog med det – det minskar möjligheterna för Vänsterpartiet att bli en del i en framtida rödgrön regering, det minskar möjligheterna för en rödgrön regering över huvud taget om Demirok står fast vid att Centern inte kan tänka sig någon form av regeringssamarbete med V. Därmed har Dadgostars våndor också blivit ett bekymmer för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

Uteslutningen av Lundberg är inte slutet på Vänsterpartiets och Dadgostars problem. Det är, för att parafrasera Winston Churchill, möjligen slutet på början av partiets problem. Fortsättning följer. Garanterat.

Läs även: Skogkär: Med Dadgostar från Palestinaval till Palestinakval