Bland människosmugglaren Dilmans kunder vill många till Sverige.

Anledningen är att Sverige respekterar flyktingar, och att det inte är så svårt att få jobb här, berättar Dilman i radiodokumentären Smugglarkungen i Istanbul.

Men det finns andra, möjligen mindre smickrande, skäl till att Sverige är en populär destination. Det är lätt att bli trodd här:

“Oavsett hur du än ljuger, även om du är usel på att ljuga, så litar de på dig”, säger Dilman.

Att smuggla migranter in i och inom EU är en mångmiljardindustri. Enligt Europols uppskattning omsatte kriminella nätverk som ägnar sig åt migrantsmuggling 3–6 miljarder euro under flyktingkrisens 2015, alltså mellan 30 och 60 miljarder kronor. Människosmugglarna drivs inte av människokärlek om någon nu trodde det.

Numera försöker migranter också ta sig ut ur EU – och in i Storbritannien. Nästan 10 000 förra året, förmodligen närmare det dubbla i år.

Rätten till asyl garanteras i artikel 18 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där det hänvisas till Genèvekonventionen med tilläggsprotokoll.

Denna rättighet är en viktig drivkraft för migrationen. Den är på sitt sätt den grund människosmugglarnas affärsidé vilar på.

Den som kan ta sig till EU har rätt att få sin sak prövad. Men i en majoritet av fallen, sex av tio, blir det avslag. Precis som i Sverige ska den som inte anses ha skyddsbehov utvisas. Precis som Sverige är övriga medlemsstater dåliga på att verkställa utvisningar. Den migrant som väl kommit in i EU genom att ansöka om asyl har också goda möjligheter att på ett eller annat sätt hålla sig kvar. Den möjligheten är miljontals människor beredda att betala dyrt för.

EU gör å sin sida så gott den kan för att hindra människor från att utnyttja den rätt att söka asyl som utlovas i artikel 18.

Därför har unionen exempelvis ingått en uppgörelse med Turkiet om att landet – mot ersättning – ska hindra migranter från att ta sig vidare in i EU.

Att på så sätt göra sig beroende av det alltmer totalitära Turkiets välvilja är av lätt insedda skäl inte en lyckad strategi.

EU har under lång tid försökt enas om en gemensam asylpolitik. Hittills utan resultat.

Men skam den som ger sig. På tisdagen presenterades ett förslag till ny europeisk asyl- och migrationshanteringsförordning, avsedd att fungera som ramverk för EU:s migrationspolitik.

Tidigare tankar om att tvinga medlemsstaterna att ta emot en viss andel av dem som söker asyl i unionen har skrotats. De länder som inte vill ta emot flyktingar ska i stället bidra ekonomiskt eller på annat sätt, exempelvis genom att ta ansvar för utvisningar av dem som inte anses ha asylskäl.

Realismen i en del av förslagen kan ifrågasättas. Enligt Tomas Tobé (M), som varit Europaparlamentets huvudförhandlare i arbetet med den nya asylpolitiken, är det tänkt att EU ska ta sig an “grundorsakerna till att människor migrerar”, som brist på demokrati, fattigdom och klimatförändringar.

Det är en politisk hybris som känns välbekant för en svensk.

Genèvekonventionen har sedan den tillkom utvidgats från att gälla Europa till att omfatta hela världen. Allt fler skyddsgrunder har införlivats i det asylrättsliga regelverket.

Viljan att ställa ut löften har på detta område länge varit betydligt större än viljan – och förmågan – att leva upp till dem.

Förfalskade visa, pass och andra id-handlingar, uppdiktade berättelser om förföljelse – att skilja agnarna från vetet, att hålla isär ekonomiska migranter och skyddsbehövande, har blivit allt svårare.

Asylrätten missbrukas i dag på en rad olika sätt, av en rad olika aktörer. Den missbrukas av människor som inte har skyddsskäl utan söker sig en bättre framtid – vilket är svårt att klandra dem för. Den har blivit en födkrok för kriminella nätverk. Den har blivit ett politiskt vapen, som när Belarus skickar migranter mot gränsen till Polen för att ge igen för EU-sanktioner.

Så länge asylrätten och de konventioner den bygger på ser ut som de gör kommer unionens migrationsproblem att bestå.