Skogkär: En rimlig reträtt
Tidöpartierna backar om de så kallade tonårsutvisningarna. Men det är ett styrkebesked snarare än ett svaghetstecken. Det lapptäcke som kallas utlänningslagen fick här orimliga konsekvenser. En kurskorrigering blev nödvändig.
De så kallade tonårsutvisningarna, som den senaste tiden gett Tidöpartierna svårartad politisk migrän, stoppas. Det meddelade de fyra partiledarna vid en gemensam presskonferens på fredagen. Beskedet var väntat. Det var välkommet. Det var i realiteten oundvikligt.
Det är svårt att se logiken, nödvändigheten och vinsten för Sverige i att utvisa 18-åringar som inte sällan levt större delen av livet här, talar svenska, och många gånger fortfarande går i gymnasiet. Helt enkelt är välintegrerade. Det går på tvärs med Tidöpartiernas egen retorik om att invandrare som sköter sig, utbildar sig, går till jobbet, ska välkomnas in i den svenska gemenskapen.
Att så långt det går undvika att splittra familjer borde också vara en viktig princip för en regering som är mer konservativ än liberal. Och även om dessa “tonårsutvisningar” av regeringens motståndare målats ut som massdeportationer, rör det sig om ett begränsat antal fall. Som många påpekat är det helt enkelt fel kulle för en högerregering att dö på.
Beskedet på pressträffen var att en “ventil” ska införas i lagstiftningen. I väntan på att nya regler ska komma på plats, kommer Migrationsverket att tills vidare pausa alla utvisningar av unga vuxna.
En annan förändring i migrationspolitiken som de fyra partierna enats om är att de som har fått tillfälligt uppehållstillstånd genom så kallat spårbyte ska kunna ansöka om nytt arbetstillstånd i Sverige, precis som andra arbetskraftsinvandrare, inte som nu tvingas lämna landet först. Utländsk vårdpersonal kommer att undantas från de kommande skärpta lönekraven. Och så ska det bli lättare för flyktingar från Ukraina att få uppehållstillstånd och stanna i Sverige.
Den verkliga surdegen, frågan om att omvandla vissa permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga, ska utredas vidare. I praktiken hänskjuts frågan till nästa mandatperiod. Om det nu blir en sådan för den sittande regeringen.
Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik
Tidöpartierna tvingades på defensiven. Att backa blev nödvändigt. Något stort nederlag i sak är det inte. Snarare visar det hur väl Tidösamarbetet fungerar när partierna på detta sätt både kan enas och – när det inte går – enas om att förbli oense.
Men nu gäller det att återta initiativet. Hålla kursen. Den rödgröna oppositionen och de krafter som vill se en återgång till massinvandring lär inte nöja sig med denna seger. De har bidat sin tid. Samlat kraft. Nu har de mobiliserat. Kampanjen mot “tonårsutvisningarna” var deras första, allvarliga försök att flytta fram positionerna.
Det kommer aldrig att gå att skapa en perfekt, till alla sina konsekvenser förutsägbar migrationslagstiftning, ett regelverk så sinnrikt utformat att det aldrig uppstår enskilda, ömmande fall. Och dessa fall kommer att utnyttjas av motståndarna till allt som liknar en ansvarsfull migrationspolitik – en brokig skara dit även public service och övriga agendasättande etablissemangsmedia får räknas. På samma sätt som de nu utnyttjat “tonårsutvisningar” och “bebisutvisningar” som verktyg för att försöka rulla tillbaka det så kallade paradigmskiftet i migrationspolitiken.
De tre migrationspolitiska extrempartierna Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet vill ge sken av att de i dag står för en ansvarsfull och ordnad asylpolitik. Tro dem inte. De har i praktiken aldrig accepterat de åtstramningar som skett i svensk migrationspolitik med början hösten 2015. I själva verket vill de tillbaka till situationen före november 2015 då den rödgröna regeringen i panik tvingades införa gränskontroller. För dem är volymfrågan – att det skulle finnas en gräns för hur många asylsökande Sverige kan ta emot – en ickefråga. För C, V och MP var problemet hösten 2015 inte att det kom för många asylsökande, totalt över 160 000 och mot slutet av året omkring 10 000 i veckan, problemet var otillräckliga integrationsinsatser.
I en intervju i början av december 2015, ett par veckor efter att regeringen Löfven mer eller mindre i panik stängt den svenska gränsen, förklarade exempelvis dåvarande Centerledaren Annie Lööf att hon var helt främmande för att begränsa antalet asylsökande.
Åtgärder måste istället sättas in mot “de system som nu inte klarar av trycket”, förklarade Lööf.
Detta var en uppfattning som då, mitt i migrationskaoset, delades av V och MP. Och även om de nu mestadels låter annorlunda och mer än gärna talar om nödvändigheten av ordning och reda i migrationspolitiken, tänker de inte annorlunda.
Och det är med stöd av dessa extrempartier som Magdalena Andersson (S) hoppas bilda regering i höst. En röst på Andersson är en röst på Miljöpartiets Annika Hirvonen, Vänsterpartiets Tony Haddou eller Centerns Niels Paarup-Petersen som migrationsminister – eller åtminstone på deras gränslösa migrationspolitik. För även om Magdalena Andersson lovar dyrt och heligt att det med en socialdemokratiskt ledd regering följer en stram migrationspolitik, har hon i bästa fall halva det egna partiet med sig. Den som tror att Andersson kommer att stå emot trycket från de partier som vill öppna gränserna – och som hon är beroende av för att kunna återvända till Rosenbad – lurar sig själv.
