Trots att Sverige de senaste två decennierna tagit emot över en miljon invandrare och fortsätter att dela ut runt 100 000 uppehållstillstånd årligen ropas det återigen på ökad invandring. Minnet är kort och viljan att lära av tidigare misstag obefintlig.
Så var det dags igen. Utan invandring hotas välfärden, trumpetar Dagens Nyheter på sin ekonomisida. Ökad invandring är helt nödvändig för att klara äldreomsorgens personalförsörjning framöver, hävdas det med hänvisning till en ny rapport från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner.
Exakt samma retorik har vid det här laget hörts i decennier. Med allt färre i arbetsför ålder som måste försörja en växande skara äldre bara måste invandringen till Sverige öka, har det hetat.
Det märkliga är då att invandring – massiv sådan som pågått i decennier – inte kunnat avhjälpa detta problem. Trots att det är vad politiker och invandringsivrare hela tiden ställt i utsikt. Sedan millennieskiftet har andelen utrikesfödda i befolkningen mer än fördubblats, från 11,3 procent till drygt 20 procent. I antal räknat rör det sig om ett tillskott på en bra bit över en miljon människor. Nästan var tredje invånare har i dag utländsk bakgrund.
Det är inte heller så att invandringen till Sverige upphört även om det är lätt att få det intrycket när såväl Tidöpartierna som Socialdemokraterna vill ta åt sig äran för att ha lagt om den svenska migrationspolitiken i grunden. Antalet asylsökande har förvisso minskat radikalt, men varje år de senaste fem åren har Migrationsverket beviljat 90 000 –100 000 tidsbegränsade och permanenta nya uppehållstillstånd. Några stängda gränser är det inte tal om.
På en pressträff den 10 januari slog sig migrationsminister Johan Forssell (M) för bröstet. Antalet asylsökande under 2024, noga räknat 9 645 personer, var det lägsta sedan 1966. Och de 6 250 asylrelaterade uppehållstillstånd som beviljades av Migrationsverket var det lägsta antalet sedan 1985. Ändå förblir invandringen hög. Under förra året utfärdade Migrationsverket totalt 82 857 uppehållstillstånd.
“Det är svårt att tala om ett fullständigt paradigmskifte. Siffrorna viker visserligen av neråt men ligger på en fortsatt hög nivå”, konstaterar migrationsforskaren Henrik Malm Lindberg intervjuad i Fokus.
Och ändå hörs alltså återigen rop om att Sverige behöver mer invandring. Att även invandrare åldras, att även invandrare behöver vård, tycks dessa ropande röster inte riktigt kunna ta in.
Invandring kan i bästa fall göra det möjligt för ett land att skjuta problemen med en åldrande befolkning framför sig. Men invandring kan inte lösa dem. Detta är ingen ny kunskap. I en rapport som 2002 presenterades på ett seminarium vid Institutet för framtidsstudier konstateras att “invandring varken kan förhindra befolkningsminskningar eller åldrande av befolkningar om inte nivåerna är extrema”. För att bibehålla den dåvarande försörjningskvoten i EU fram till 2050 skulle det behövas cirka 700 miljoner invandrare totalt eller 13 miljoner invandrare per år. EU:s totalbefolkning skulle då öka med omkring 350 procent till 1,2 miljarder.
Enligt rapporten från SKR skulle antalet anställda inom äldreomsorgen – allt annat lika – behöva öka med 65 600 personer fram till 2033 på grund av en åldrande befolkning. I november var 418 000 personer arbetslösa, enligt SCB. Även om långtifrån alla av dessa är lämpade för arbete inom äldreomsorgen borde det finnas en hel del händer att hämta i denna arbetskraftsreserv – där drygt hälften är utrikes födda. Bland långtidsarbetslösa är andelen utrikes födda ännu större, 69 procent. Medan arbetslösheten bland inrikes födda ligger på 4,9 procent, uppgår den till 15,2 procent bland utrikes födda.
Även Svenskt näringsliv efterlyser mer arbetskraftsinvandring. I annat fall går det tydligen inte att få tag på vare sig köksbiträden eller städare.
Ska dessa krav på ökad invandring tolkas som att landets 418 000 arbetslösa inte är anställningsbara och inte heller kan förväntas bli anställningsbara?
Särskilt när det gäller de områden SKR ansvarar för, som skola, vård och omsorg, framstår arbetskraftsinvandring som en sällsynt olämplig lösning. Det beror inte minst på språkfrågan. Att ha personal inom förskola som knappt talar begriplig svenska påverkar barnens språkutveckling negativt. Och när anställda inte kan göra sig förstådda i mötet med patienter och vårdtagare blir det svårt att ge säker vård och god omsorg.
Läs även: Skogkär: Invandringspolitikens största förlustaffär
Studier som gjorts av nationalekonomer som Joakim Ruist och Jan Ekberg om invandringens effekter på den offentliga ekonomin visar otvetydigt att migrationen inneburit en ekonomisk belastning för stat och kommun i Sverige. Och att den därmed inneburit en belastning på välfärden och de offentliga trygghetssystemen.
Studier i andra europeiska välfärdsstater landar i liknande slutsatser. Av en färsk forskningsrapport från Nederländerna framgår att migration av studie-, familje- eller asylskäl innebär en nettobelastning för den offentliga ekonomin, oavsett vid vilken ålder invandraren invandrar. Den negativa ekonomiska effekten är särskilt stor för asylinvandring från Afrika och från muslimska länder – vilket råkar vara just den invandring som i decennier dominerat i Sverige.
Nu är rapporten från SKR inte fullt så fokuserad på arbetskraftsinvandring som Dagens Nyheter får den att framstå. SKR konstaterar att den främsta lösningen inte kan bli att anställa fler. Avgörande blir istället att bättre utnyttja den personal som redan finns – exempelvis genom att få fler att arbeta mer och längre – och genom att hitta nya, rationellare sätt att organisera arbetet.
Om fler ska vilja jobba inom äldreomsorgen, eller om de som redan finns där ska vilja arbeta mer och längre, gäller det att göra jobben attraktivare med högre löner och bättre arbetsvillkor. Det, inte arbetskraftsinvandring, är lösningen.
Läs även: Skogkär: Invandrares jobbchanser hänger på svenskan
