Enligt ett citat som ofta – men av allt att döma felaktigt – tillskrivs den ryske revolutionären och diktatorn Lenin kommer: “det sista kapitalisten säljer blir det rep vi hänger honom i”.

Genom att göra sig beroende av rysk naturgas och olja har Europa inte bara försett president Vladimir Putin med ett utmärkt rep, utan också lagt det om sin egen hals. Nu gäller det att så fort det bara går kränga av sig snaran.

Sanktioner i all ära, men när EU:s medlemsstater är beroende av Moskva för sin energiförsörjning finansierar detta den ryska krigsmaskinen och ryska krigsbrott i Ukraina.

Att göra sig energiberoende av ett revanschistiskt Ryssland – och att förbli beroende av rysk olja och gas, efter Rysslands angrepp på Georgien 2008, efter den ryska invasionen av Ukraina 2014 och den folkrättsvidriga annekteringen av Krimhalvön – var ett misstag av historiska mått.

Det EU nu gör visavi Ryssland och Putins regim borde ha gjorts 2014. Om så skett hade Europa kanske förskonats från det storkrig som nu rasar.

EU importerar i dagsläget omkring en fjärdedel av sin olja och närmare hälften av den naturgas som förbrukas från Ryssland. Det gäller att snarast möjligt frigöra sig från detta beroende – av säkerhetspolitiska, ekonomiska och moraliska skäl.

Även om Putin behöver pengarna ska det heller inte uteslutas att Ryssland svarar på sanktionerna genom att stänga gaskranen till Europa. Enligt en genomgång i tidskriften The Economist skulle följderna bli kännbara men långtifrån katastrofala. De länder som skulle drabbas hårdast av ett ryskt gasstopp är Slovakien, Österrike och delar av Italien. Samt, givetvis, Tyskland, som stängt ner kolkraftverk och panikavvecklat kärnkraften.

Nu har i alla fall den tyska regeringen vaknat ur sin törnrosasömn. Gasledningen Nord Stream 2, som ytterligare skulle öka EU:s beroende av rysk energi, kommer inte att tas i bruk. Det talas till och med om att förlänga drifttiden för de tre återstående tyska kärnkraftreaktorerna, som enligt tidigare beslut ska stängas före årsskiftet, men det mesta talar för att avvecklingen fortsätter enligt plan.

Sverige behöver inte vandra samma irrationella väg som Tyskland. Än är det inte för sent.

Innan Miljöpartiets vindkraftskramande gröna khmerer fick inflytande över svensk politik hade Sverige en stabil, fossilfri energiförsörjning bestående av vattenkraft och kärnkraft.

Av som mest tolv reaktorer är sex fortfarande i drift. Den genom politiska beslut framtvingade förtida stängningen av reaktorerna Ringhals 1 och 2 år 2020 respektive 2019 har bidragit till de periodvis extremt höga elpriserna i södra Sverige. Enligt en studie av Energiforsk är det fullt möjligt att elpriserna i elområde 3 och 4 hade varit 35–40 procent lägre under september–november förra året med Ringhals 1 och 2 fortfarande i drift.

De rödgröna låtsas att “marknaden” – som de annars har ytterst begränsat förtroende för – dömt ut ny kärnkraft som olönsam. Enligt energiminister Khashayar Farmanbar (S) skulle kostnaderna rent av bli “astronomiska”.

Utredningen Kraftsamling för framtidens energi (SOU 2017:2) bedömer tvärtom att nyproduktionskostnaderna för vattenkraft, kärnkraft och vindkraft är “förhållandevis likartade”, mellan 46 och 54 öre per kilowattimme.

Och även om ny kärnkraft skulle vara dyrare har den en avgörande fördel framför vindkraft: den är planerbar, oberoende av om det blåser eller ej. Dessutom: för de länder som i dag tvingas lita till rysk gas och olja kan en något högre produktionskostnad för kärnkraft jämfört med förnybara energislag framstå som en rimlig premie att betala.

Nu är det inte kostnaderna som skrämmer bort investeringar i ny kärnkraft i Sverige. Det är det rödgröna blockets – Centern inräknad – kärnkraftsfobi som är orsaken. Med rätt politiska förutsättningar är investeringar i ny kärnkraft intressanta, anser industrimannen Jacob Wallenberg.

“Du behöver vattenkraft och du behöver kärnkraft för att ha garanterad el även när det inte blåser och inte är sol”, sade han i en intervju i 30 minuter i SVT.

Numera gråter hycklande miljöpartister krokodiltårar över att Sverige köper in en mindre mängd kärnbränsle från Ryssland, och använder detta som argument mot kärnkraft. I maj 2018 beslutade en riksdagsmajoritet bestående av S, MP och V att förbjuda utvinning av uran i Sverige. Tillåt svensk uranbrytning på nytt, så är problemet ur världen.

Miljöpartiet sprider gröna dimridåer om kärnkraftens fördärvlighet och vindkraftens förträfflighet. Med tanke på att det enligt MP råder klimatnödläge och att världen på sin höjd har åtta år på sig att avvärja en klimatapokalyps är partiets närmast religiösa motstånd mot den fossilfria kärnkraften minst sagt märklig.

Den omfattande elektrifiering och storskaliga utbyggnad av vindkraften som nu förestår gör inte behovet av kärnkraft mindre, tvärtom. El måste finnas när den behövs, inte bara när det blåser. Det gäller Europa såväl som Sverige. Och för de länder i EU som i dag går på rysk gas och olja är behovet av ny kärnkraft ännu större.

Sverige befinner sig i en lyckligare situation än Tyskland och andra länder på den europeiska kontinenten. Bland annat tack vare kärnkraften har vi inte behövt lita till importerade energikällor. Kanske 1 procent av den naturgas som förbrukas i Sverige och knappt 10 procent av råoljeimporten kommer från Ryssland. Men övriga EU:s starka beroende av rysk gas och olja är ett problem och ett hot även för oss.