Ett minnesmärke är som hörs på namnet tänkt att hålla minnen vid liv. Men ibland blir det tydligt att meningen med monumentet också är att vissa saker ska glömmas. Som med minnesmärket över terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Häromvekan invigdes minnesmärket över terrordådet på Drottninggatan för åtta år sedan. Verket har skapats av konstnären Ann-Sofi Sidén och arkitekten Mats Fahlander. Det består av ett täcke i guldfärgad brons som ser ut att hänga över ett balkongräcke – fast av tyngdpunkten att döma på väg att glida av och falla till marken.
En inbyggd värmekabel ser till att täcket håller en konstant temperatur på 20 grader. Konstverket kopplar på så sätt “tillbaka till den värme och kärlek som stockholmarna spontant visade”. Detta enligt den officiella beskrivningen av minnesmärket. Verket, förklaras det, är “en konstnärlig gestaltning som ett uttryck för vårt gemensamma minne av händelsen och av reaktionerna direkt efteråt när människor kollektivt stod upp för den öppna, fria staden”. Avsikten är att “lyfta fram den solidaritet som de drabbade, anhöriga och stockholmarna visade för varandra kring händelsen och som i sin tur redan har skapat ett kollektivt minne”.
Det är rätt uppenbart att terrordådet – “händelsen” – är det mindre viktiga i sammanhanget.
En konstredaktör på SVT finner det särskilt positivt att “man kommer att kunna gå förbi utan att behöva veta varför det finns just här”.
Det är nog en helt korrekt bedömning. Det skulle kunna vara en offentlig utsmyckning vilken som helst. Ingen som passerar förbi utan att vara införstådd med bakgrunden kan ana att detta bronstäcke på glid är ett minnesmärke över fem människor som dödades i ett terrordåd.
Läs även: Skogkär: Israels fiender är Sveriges fiender
Minnesmärken kan tjäna en rad olika syften. De kan vara ett sätt att minnas och hedra personer som gjort betydelsefulla insatser, kanske med livet som insats. De kan uppmärksamma offer för krig och katastrofer. Minnesmärken utgör en del av en nations offentliga självbild, en representation av vad de som ingår i denna gemenskap värderar, hur de vill framstå och vilka gemensamma minnen de vill vårda. På så sätt har minnesmärken ofta en politisk dimension.
I det här fallet, sägs det, är det känslor av vardaglighet, omtanke, värme, medmänsklighet och sammanhållning som ska frammanas.
Men det blir på samma gång tydligt vilka minnen, tankar och känslor bronstäcket inte är tänkt att ge upphov till, vad som ska förträngas.
Det som ska glömmas, eller i alla fall inte minnas, är den skyldige och hans motiv. Rakhmat Akilov, en uzbekisk migrant som svurit trohet till terroristorganisationen Islamiska staten, och som befann sig illegalt i Sverige. En man som skulle och borde ha utvisats, men som istället kunde hålla sig kvar, han som så många andra, och bli en del av det skuggsamhälle politikerna låtit växa fram, för att till sist begå sitt brott.
Vad som helst ska glömmas är den rättmätiga vreden över detta dåd och avskyn mot den bakomliggande ideologin. Vilket med all sannolikhet passar det offentliga Sverige ytterst väl.
Ur detta perspektiv blir symboliken i verket nästan övertydligt. Ett värmande täcke som kan dras över huvudet för att slippa bli påmind om en brutal verklighet och ett ständigt närvarande hot från islamiska terrororganisationer.
Minnesmärket har fått namnet “Fredad plats”. Men platsen var inte fredad särskilt länge. Den intogs så snart själva invigningsceremonin avslutats av Palestinaaktivister. De täckte muren intill minnesmärket med sin propagande och en stor palestinsk flagga. När pappan till Ebba Åkerlund, en 11-årig flicka som blev ett av Akilovs mordoffer, intervjuades av TV 4, överröstades han av skränande Palestinaktivister i bakgrunden.
Så skändades ett minnesmärke, en minnesdag och offren för islamisk terror av dem som hyllar islamisk terror. För denna rörelse och dess medlöpare har Sverige i dag blivit en fredad plats. En plats där de tillåts göra och bete sig hur som helst.
Även detta beteende förväntas vi möta med överseende och goda, varma solidariska tankar och känslor.
