Det diskuteras huruvida terrororganisationen Hamas i Gaza är höger eller vänster. Det är inte en särskilt fruktbar diskussion. Hamas är först och främst en religiös dödskult. Hamas mål är att utplåna Israel och upprätta en islamisk stat. Och den staten kommer inte att vara en demokrati.

Däremot är det tydligt att stödet för denna dödskult – både det öppna och det mer diskreta – i allt väsentligt återfinns till vänster. Det gäller i Sverige såväl som i övriga delar av Västvärlden.

Det är inte Tidöpartiernas förtroendevalda och väljare som i tusental marscherar på gator och torg och skanderar vad som även är Hamas motto: att Palestina ska befrias, från floden till havet, vilket innebär att Israel ska bort. I dessa tåg vajar röda fanor med hammaren och skäran.

Det är inte Tidöpartierna som skickat miljoner i bistånd till DFLP, en kommunistisk terrororganisation som deltog i 7 oktober-massakern sida vid sida med Hamas, det är Vänsterpartiet.

Det är inte Tidöpartiernas ledare som drabbas av en intern kritikstorm när de fördömer Hamas, det är Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Ändå kallar Dadgostar Hamas för “högerextrem terrorgrupp”. Är stödet för högerextrem terror verkligen så utbrett inom hennes parti? Dadgostar beskriver Hamas som kvinnofientlig, auktoritär och odemokratisk som om det i sig skulle vara oförenligt med vänsterextremism. Vem försöker hon lura?

Det är heller inte något av Tidöpartiernas ungdomsförbund som samarbetar med det öppet Hamashyllande palestinska nätverket Samidoun, det är Ung Vänster.

Inom akademin är det vänsterradikala professorer som skriver under upprop där Hamas terrordåd förbigås med tystnad medan Israel anklagas för att bedriva ett utrotningskrig mot palestinier.

Det är också till vänster som andra islamistiska rörelser, mindre extrema än Hamas, har sitt stöd. Socialdemokraterna inledde redan på 1990-talet ett samarbete med islamistiska Muslimska brödraskapet i Sverige. Det gick så långt att en av dessa islamister, Omar Mustafa, då ordförande i Muslimska förbundet, 2013 valdes in i partistyrelsen.

Socialdemokraterna är i dag angelägna om att distansera sig från Hamas. Magdalena Andersson (S) diktar ihop en berättelse där Hamaskramaren Jamal El-Haj blir riksdagens ledande Hamaskritiker. Men kanske är det så enkelt som att El-Haj inte hängt med riktigt i partiets positionsförflyttning.

Läs även: Skogkär: För Socialdemokraterna är tjuvfiske värre än samröre med Hamas

Hamas är sedan 2001 uppförd på EU:s lista över terrororganisationer. Våren 2006 blev Atef Adwan den förste Hamasföreträdaren som släpptes in i EU sedan han beviljats visum av Sverige. Adwan fick inte audiens hos någon svensk minister. Däremot träffade han riksdagsledamöter från såväl Miljöpartiet, Vänsterpartiet som Socialdemokraterna – bland dem representanter för den proislamistiska Broderskapsrörelsen, numera omdöpt till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. “Sverigebesök seger för Hamas” löd en rubrik i Svenska Dagbladet.

Kritiken mot Adwans Sverigebesök hade fått alldeles för stora proportioner, ansåg dåvarande utrikesministern Jan Eliasson (S). Att en företrädare för Hamas fick komma till ett demokratiskt land och här få frågor om huruvida organisationen är beredd att avstå från våld och redo att leva sida vid sida med Israel skulle enligt Eliasson kunna “hjälpa den moderata falang som kanske ändå finns i Hamas”.

Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida drev vid den här tiden en kampanj för att bryta isoleringen av Hamas.

Under sin tid som partiledare uttryckte Socialdemokraternas dåvarande ordförande Mona Sahlin mer än en gång åsikten att det var dags för EU och Sverige att börja tala med Hamas.

“Hur ska man annars få Hamas att tydligare ta avstånd från våld och acceptera Israels rätt att existera om man inte kan säga det till dem”, argumenterade Sahlin. Åtta år av Alliansregering innebar att hon aldrig fick möjlighet att testa sin tes.

Någon motsvarande uttalad vilja att släppa in Hamas i den politiska värmen har inte funnits bland borgerliga partier.

Det bästa sättet att förstå Hamas är knappast genom att placera organisationen på en vänster–högerskala. Men att stödet och förståelsen för Hamas, för Hamas mål och för Hamas metoder tilltar ju längre till vänster på denna skala man kommer, är tydligt. Nazisterna utgör undantaget som bekräftar regeln. Extremerna möts i sitt hat mot Israel och mot judar – eller sionister som de föredrar att tala om i hopp om att deras antisemitism då ska passera obemärkt.

Läs även: Altstadt: Kändisarna, dårarna och Hamas