Enligt den nya Eurobarometern är EU-medborgarnas förtroende för den europeiska unionen stort. I tider när Europa tappar konkurrenskraft och inflytande är det svårt att förstå vad denna tilltro grundar sig på.
Europas medborgare vill inget hellre än att ge mer makt och mer pengar till Bryssel – det är i alla fall de slutsatser som dras i just Bryssel av den nya Eurobarometern.
Ett citat ur det pressmeddelande som Europaparlamentet, beställare av opinionsmätningen, skickade ut på onsdagen:
“Nio av tio EU-medborgare vill att EU-länderna tillsammans ska ta itu med dagens globala utmaningar (90 procent) och de flesta anser att EU behöver mer pengar (77 procent) för att klara sig i ett snabbt föränderligt geopolitiskt landskap.”
Att nio av tio anser att unionen ska ge sig i kast med dagens globala utmaningar är kanske inte så förvånande. Vad skulle annars vara meningen med föreningen, det vill säga EU?
Att Bryssels ansiktslösa byråkrater och de mestadels helt okända parlamentarikerna vill ha mer pengar finns det ingen anledning att betvivla. Om tre fjärdedelar av unionens medborgare också är beredda att ge dem det, är det illavarslande. Men det är lätt hänt att svaret blir generöst på en fråga som är allmänt hållen och där inget sägs om vem som ska betala eller hur mycket.
Det hindrar inte att EU-parlamentet drar stora växlar på svaren. Det är inte överraskande. Men det finns all anledning att fråga sig hur insatta i EU:s ekonomi de är som säger sig vilja ge Bryssel mer pengar. I Eurobarometern uppger 64 procent att de inte sett eller hört något i media om EU:s just nu högaktuella långtidsbudget. 25 procent uppger att de faktiskt sett något om detta men att de inte vet vad det innebär. Endast 11 procent har uppmärksammat långtidsbudgeten och vet också vad det handlar om.
Läs även: Skogkär: EU är en fastsittande plastkork
Kommissionens förslag till ny långtidsbudget för åren 2028–2034 uppgår till nästan 2 000 miljarder euro eller 22 000 miljarder kronor. Det är inte så att EU som organisation är direkt svältfödd. Och mycket vill ha mer.
Den nuvarande långtidsbudgeten för perioden 2021–2027 uppgår till 1 270 miljarder euro. Sedan lånade EU upp i runda slängar 800 miljarder euro till ett krispaket i samband med covid-pandemin. Det innebär att EU har totalt strax över 2 000 miljarder att röra sig med under innevarande budgetperiod. Det är på den nivån EU-kommissionen nu vill lägga ett nytt budgetgolv. Bryssel tar varje tillfälle i akt att flytta fram sina positioner.
“Det här är en tvåbiljonersbudget för en ny era. Det är en budget som matchar Europas ambitioner, som hanterar Europas utmaningar och som stärker vår självständighet. Den är större. Den är smartare. Den är skarpare”, sade kommissionsordföranden Ursula von der Leyen när förslaget presenterades tidigare i somras. Ny era, större, smartare, skarpare – snacka går ju.
I dag finansieras EU:s verksamhet huvudsakligen genom de årliga avgifter medlemsstaterna betalar. I Eurobarometern ställs frågan om de svarande är för eller emot att EU i stället skaffar sig nya intäktskällor – skatt på utsläpp av växthusgaser och på företagsvinster är exempel som nämns. 73 procent är positiva till detta.
Frågan avslutas med det listiga lilla tillägget “så att bidragen från de enskilda medlemsstaterna på så sätt kan minska”. På så sätt framstår det som om finansieringssättet är ett nollsummespel ur skattebetalarnas synpunkt. Men även om EU skulle byta egna nya skatteintäkter mot sänkta medlemsavgifter är en sådan förändring allt annat än ett nollsummespel maktmässigt. När Bryssel frigör sig ekonomiskt från medlemsstaterna frigör sig Bryssel också politiskt.
På frågan vilka områden EU bör koncentrera sig på framöver för att stärka unionens ställning globalt är försvar och säkerhet det alternativ – av totalt 14 – som flest ansluter sig till (37 procent). Sedan kommer konkurrenskraft, ekonomi och industri (32 procent) följt av energioberoende, resurser och infrastruktur (27 procent). Förnuftigt. Medborgarna i unionen vill prioritera centrala, konkreta uppgifter. Men här har EU:s tillkortakommanden blivit allt synligare. USA och Kina drar ifrån ifråga om produktivitet och innovationer. Istället för avregleringar som skulle kunna få fart på tillväxten satsar EU på att reglera mer och hårdare. Men det är så byråkratier fungerar.
Enligt Eurobarometern är EU-medborgarnas förtroende för unionen onekligen stort. Oförtjänt stort.
