Somliga förbannar dem. Somliga suckar uppgivet. Somliga är helt säkert likgiltiga. Miljöpartister får något religiöst i blicken. Det gäller plastkorkarna som numera sitter fast på flaskor och andra dryckesförpackningar. En svårslagen symbol för EU.

De nya EU-reglerna för fastsittande korkar trädde i kraft den 1 juli. Och det går att imponeras av hur branschen löst de tekniska problemen. Men det har inte varit gratis.

“Om vi bara tittar på Europa kommer fler än 1 000 förpackningslinjer som vi levererar att potentiellt omvandlas. Totalt investerar vi cirka 400 miljoner euro i utveckling och utrullning av fastsatta korkar”, berättar Elizabeth Anderberg, kommunikationsdirektör för norra Europa på Tetra Pak, för facktidningen Plastforum.

Att försöka föreställa sig alla de sammanträden inom byråkratin på EU-nivå och på nationell nivå som krävdes innan plastkorkarna satt på plats är en uppgift i klass med att försöka visualisera universums storhet.

Det började antagligen som en glimt i någon EU-byråkrats eller -politikers öga. Så framföddes EU-kommissionens handlingsplan för den cirkulära ekonomin – Att sluta kretsloppet – fastställd i december 2015. Det fortsatte i januari 2018 med kommissionens meddelande En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi. Och så till sist kronan på verket: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni 2019 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön, även kallat SUP-direktivet. De lösa plastkorkarnas och andra engångsplastprodukters dagar var räknade.

Ändamålet är som så ofta behjärtansvärt. Plastavfallet i naturen, inte minst i hav, sjöar och vattendrag ska minskas. Vem kan väl tycka att det är dåligt? Men de fastsittande korkarna åskådliggör samtidigt EU:s stora svaghet: hur strävan att reglera lägger sig som en tung, blöt filt över ekonomin. Alla de miljarder euro, all den tid och möda detta kostar, hade kunnat användas annorlunda.

Så längre regleringar – ofta kallade harmonisering – inte innebär att enskilda medlemsstater missgynnas, verkar alla nöjda eller åtminstone beredda att acceptera regleringsvansinnet. Men EU är inte en sluten ekonomi som kan nöja sig med det. EU är utsatt för global konkurrens och den är ofta skoningslös.

Och medan EU reglerar snart sagt allt som rör sig halkar unionen efter.

Läs även: Skogkär: von der Leyen tror hon kan reglera fram tillväxt

I mars 2020 antog Europeiska rådet den så kallade Lissabonagendan, en strategi med målet att stöpa om EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Strategin sträckte sig över tio år, men den tidshorisonten skulle snart visa sig vara alltför kort.

Enligt Världsbanken ökade eurozonens BNP, värdet av alla varor och tjänster som producerades inom euroländerna, med 30 procent mellan år 2000 och 2023, från jämna 10 biljoner dollar till 13,1 biljoner – justerat för inflation och uttryckt i konstanta priser med 2015 som basår. Under samma tidsperiod ökade USA:s BNP från 13,72 till 21,78 biljoner, upp 60 procent.

USA:s större befolkningsökning förklarar en del. Men inte allt. I eurozonen steg BNP per capita med 22 procent, från 30 700 dollar till 37 400 dollar. I USA steg BNP per capita under samma period med 34 procent, från 48 616 till 65 020 dollar.

All medan Kinas BNP mer än sexdubblades, från 2,77 biljoner dollar år 2000 till 17,17 biljoner 2023.

Lissabonagendan skulle följas av andra, liknande storvulna planer som inte heller de uppnått målen. Nu står återigen frågan hur den halvt komatosa EU-ekonomin ska kunna fås att vakna till liv högt upp på agendan.

Förra måndagen presenterade den europeiska centralbankens tidigare chef, Mario Draghi, en rapport om EU:s konkurrenskraft. Tonen var alarmistisk.

Draghi pekade ut tre utmaningar som kommer avgöra EU:s öde: Att hinna ifatt USA och Kina på innovationsområdet, att kombinera genomförda klimatmål och ökad konkurrenskraft, samt att stärka unionens säkerhet och minska EU:s beroende av utlandet. Enligt Draghi krävs det enorma investeringar om dessa mål ska nås. Draghi nämner även A-ordet, A som i avregleringar. Många kommer säkert att instämma i att det behövs. Men blir det någon verkstad när alla snackat klart?

Bara en sådan sak som att Stéphane Séjourné föreslås få det tunga uppdraget som vice kommissionsordförande med ansvar för välstånd och industriell strategi. En fransman på den posten låter – med tanke på Frankrikes stagnerade, trötta, i mångt och mycket centralstyrda ekonomi – inte som rätt man på rätt plats. Särskilt som Séjourné, av hans CV att döma, inte arbetat en dag utanför politikens korridorer.

Utan tvekan kommer det framöver att i vanlig ordning produceras strategier, agendor och handlingsplaner i Bryssel. Dessvärre talar erfarenheten för att den tillväxt det främst kommer att stimulera är tillväxten av nya regleringar.

Men om det är ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som är målet bör EU istället lita på den fria marknaden och släppa loss dess innovationskraft.

Läs även: Korn: EU riskerar att förgöra sig själv