Gängen skulle knäckas. Mördare jagas till världens ände. Nyrekryteringen brytas. Resultatet av alla insatser har så här långt uteblivit. Och det finns få anledningar att tro att dessa löften från politikerna kommer att – eller ens kan – infrias.
Ett kriminellt nätverk lade 2021 ut ett kontrakt på moderaten Olov Holst, kommunstyrelsens ordförande i Sigtuna. Holst sågs som ett hinder av den organiserade brottsligheten i kommunen och skulle därför mördas, röjas ur vägen genom en bilbomb. Hotet ledde till att Holst under en tid stod under ständig polisbevakning.
Var och en kan förstå konsekvenserna för samhället om lokalpolitiker och ansvariga tjänstemän på kommunal nivå, de som på många sätt står i första linjen i kampen mot den organiserade brottsligheten, gör det med livet som insats.
Här har Sverige alltså hamnat. Fast “hamnat” är fel ord, ett ord som i detta sammanhang skymmer sikten istället för att klargöra. Det svenska tillståndet är en följd av medvetna politiska beslut, genomförda av politiker som förhoppningsvis inte förstod, inte insåg de i och för sig lätt förutsägbara konsekvenserna av sina beslut, politiker som i sitt högmod vägrade lyssna på dem som varnade, som förtalade dem som varnade. Och de ansvariga finns i många fall fortfarande kvar i politiken och försöker i dag övertyga folket om att de sitter inne med lösningen på problemen de själva skapat. Det finns ingen anledning att tro att de är förmögna att klara den saken.
I årtionden har politikerna talat om att gängen ska knäckas. Efter ett mycket uppmärksammat mord i Malmö 2019 där en kvinna, nybliven mamma, sköts till döds medan hon bar sitt lilla barn i famnen, försäkrade dåvarande justitieministern Morgan Johansson (S) kavat att de skyldiga skulle “jagas till världens ände om det behövs”.
Det var på den tiden då mord på oskyldiga fortfarande var något nytt, något som fortfarande sände chockvågor genom det numera avtrubbade landet. Det var fem år sedan.
I augusti förra året beslöt åklagaren att lägga ner utredningen om mordet. Jakten hade lett in i en återvändsgränd.
Det är också fem år sedan Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varnade för en brottslighet som alltmer liknar terrorism:
“Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld.”
Denna konflikt har sedan dess fördjupats och förvärrats.
Läs även: Skogkär: Det svenska gängundret
Regeringen Kristersson kikar på Danmark som ett föregångsland när det gäller att bekämpa den grova kriminaliteten. Men att Danmark inte har Sveriges akuta problem med barnsoldater som tar på sig morduppdrag, att Danmark inte har dödliga skjutningar och bombdåd var och varannan vecka, hindrar inte att gäng finns och att de utgör ett allvarligt hot.
Gängen finns i Köpenhamnsområdet, de finns i andra större och även mindre städer. Precis som i Sverige kan den övervägande delen av denna kriminalitet kopplas till invandring. Nyligen avslöjade Berlingske Tidende, efter att ha kommit över interna dokument från polisen på östra Jylland, att det i Århus, Danmarks näst största stad, finns fyra stora kriminella släkter med “icke-västlig bakgrund” vars medlemmar – 90 individer av totalt 92 – åtalats eller varit misstänkta för brott vid närmare 5 000 tillfällen. På Sydsjälland och Lolland-Falster finns femton kriminella klaner. Tio av dessa kommer från östra Europa och merparten består av romer. Fem har bakgrund i Mellanöstern.
Även om Sverige är ett av de länder som haft den mest iögonenfallande ökningen av våld kopplat till gängkriminalitet och annan grov brottslighet har knappast någon av EU:s medlemsstater sluppit undan denna utveckling.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) försäkrar att det kommer att bli bättre, även om det kanske först måste bli värre. Vad ska han annars säga? Och bättre kan det förhoppningsvis bli. Men aldrig bra. Gängen lever vidare. Gängen kommer inte att knäckas. I bästa fall stukas. Gängen, de kriminella nätverken, den grova organiserade brottsligheten i alla dess skepnader, kommer att bestå. De utgör en cancer i samhällskroppen, en potentiellt dödlig sjukdom som i bästa fall, med rätt och kraftfull medicinering, kan hållas i schack, hindras från att bryta ut.
Samtidigt drabbas patienten av allvarliga biverkningar. Medborgerliga fri- och rättigheter inskränks, intrången i människors privatliv blir fler och mer omfattande i takt med att polisen ges nya och kraftfullare verktyg i sin kamp mot brottsligheten. Övervakningen ökar och drabbar alla. Enorma ekonomiska resurser måste avsättas för att bygga ut polis och rättsväsende och inte minst för att täcka kostnaderna för en aldrig tidigare skådad expansion av kriminalvården.
Det är dyrt att vara naiv och inget är dyrare än att styras av naiva politiker framröstade av naiva väljare. Notan efter dem tvingas alla dela på – på ett eller annat sätt. Även de som aldrig var naiva.
