Det kunde ha varit värre. Så skulle man kunna se det, om man vill undvika att framstå som alarmistisk.

Men nog blir man, för att uttrycka det milt, oroad när man ser SVT:s inslag om sammanslutningen G-15. Nej, det handlar inte om det internationella ekonomiska samarbetsorganet, det handlar om ett lokalt gäng i stadsdelen Sätra i Gävle. Det består av drygt ett 30-tal medlemmar där de flesta är minderåriga, mellan 15 och 19 år, som varit medlemmar i kompisgänget sedan barnsben. De mest tongivande medlemmarna är bland annat dömda för grov misshandel, narkotikabrott och mordförsök. Just nu pågår en rättegång där sex av dem står åtalade för mordet på en 24-åring som sköts utanför Gävle högskolas campus i november förra året. Den yngste av de åtalade var 15 år när mordet begicks.

Läs även: Springare: Polisens skriande kompetensbrist

Gängets namn ger associationer till, kanske inspirerat av, ett annat gäng, apropå att det kunde ha varit värre – MS-13. Det är ett löst sammansatt transnationellt och extremt våldsamt kriminellt gäng med ursprung hos unga med rötter i El Salvador. MS står för Mara Salvatrucha (slang för ”gäng” och ”streetsmarta salvadorianer”), 13 för den trettonde bokstaven i alfabetet, M, men som också har en associativ koppling till den mexikanska maffian. Denna löst sammanhållna organisation som har mottot Mata, roba, viola, controla, eller på svenska: döda, stjäl, våldta, kontrollera, beräknas ha runt 70 000 medlemmar. De är extremt våldsamma, kapar huvuden och skär ut hjärtan, ägnar sig åt rån, våldtäkter, narkotika och har blivit en plåga i en rad olika länder.

MS-13 uppstod i Los Angeles efter att människor på 1980-talet hade flytt inbördeskrigets El Salvador. Etableringen i det nya landet blev för många svår. De var krigstraumatiserade, kunde inte språket, kände sig utsatta av redan etablerade gäng och många unga kom från splittrade och dysfunktionella familjer. Som ett substitut till familjen sökte sig ungdomarna till varandra, och till skydd för den utsatthet de upplevde bildade de MS-13. En initiationsrit växte fram för att uppta nya gängmedlemmar, inte sällan barn i mellanstadiet. Varje ny tvingades genomgå en rite de passage på 13 sekunder långsam misshandel av redan etablerade, och kroppstatueringar blev kännetecken på medlemskap.

På 1990-talet hade gänget växt till sig explosionsartat och bestod av flera tusen medlemmar i Kalifornien som utövade ett värre våld än till och med andra och sedan länge etablerade våldsamma gäng. Under Bill Clintons presidentskap beslöts om att deportera dem till El Salvador. Mellan 1998 och 2014 skickades 81 000 personer tillbaka. El Salvador som försökte återhämta sig från inbördeskriget som upphörde 1992, saknade infrastruktur för att hantera så många återvändare och framför allt att återintegrera medlemmar i en kriminell organisation som MS-13. Det fick till följd att gänget etablerades också där och dessutom spreds till omkringliggande länder.

Mordstatistiken per 100 000 invånare i El Salvador, ett land med endast 6 miljoner invånare, blev skyhög. 2015 hade man 103 mord per 100 000 invånare. Det innebär 18,2 mord per dag. Sverige ligger på 1 per 100 000.

De senaste åren har El Salvador tagit krafttag mot brottsligheten och mordstatistiken hade 2022 gått ner till 7,8 mord per 100 000. Det senaste året har man gjort massarresteringar. Uppemot 60 000 misstänkta har gripits och man har förbjudit MS-13-tatueringar. På så sätt har man åsidosatt rättsstatens alla principer, motiverat med att situationen var så allvarlig att den var omedelbart systemhotande.

Detta i ett land som nyligen varit i krig, djupt korrupt och med svag stat och dysfunktionella institutioner.

Läs även: Lidström: Vad familjepolitiken kostar och förstör

Det kunde som sagt ha varit värre. Men det är nog så allvarligt när man betänker att vi har en historia som ett fritt land utan krig på mer än 200 år, med starka institutioner, låg korruption, skyddande socialförsäkringssystem, sjukvård och utbildning för alla, ett land som kännetecknats av låg kriminalitet men hög tillit och trygghet. Särskilt orolig blir man när rikspolischefen säger att det rekryteras tre unga personer om dagen in i gängen och att det finns 30 000 i den gängkriminella nätverksmiljön. Det är en ansenlig mängd människor, en siffra som förskräcker.

Och återigen; detta i ett land som knappast på något plan går att jämföra med ett land som El Salvador. Inte heller med USA, som utmärker sig med omfattande kriminalitet och en avskräckande mordstatistik.

Ett gäng som det Gävlebaserade G-15 är bara ett av många. Numera finns liknande runt om i Sverige, också i småorter. Hur är det ens möjligt? Likt människor från El-Salvador som hamnade i Los Angeles uppstod något i mötet med ett nytt land. Men Sverige är inte USA där man på ett helt annat sätt är utlämnad åt sig själv.

Nu tror jag inte att sådana här dysfunktionella sociala fenomen kan förklaras enkelt och med en faktor. Men en förbisedd sådan är med all sannolikhet det främlingskap som också många av dem som är födda här känner inför ett samhälle som deras föräldrar inte klarat av att bli en del av. De ärver inget socialt nätverk, får inte med sig det svenska språket hemifrån, saknar adekvat guidning av föräldrarna, som inte sällan saknar nycklarna till majoritetssamhällets koder och kontakter.

Det är som ett recept på hur man tappar respekten för föräldragenerationen, uppfylls av ressentimentkänslor gentemot ”de lyckade” och blir osäker på sin egen identitet. Sådan frustration måste hanteras, tomrummet måste fyllas på ett eller annat sätt.

För somliga, för allt för många, erbjuder gängen åtminstone någon form av gemenskap och känsla av tillhörighet. Det skapar mening, spänning, om än livet riskerar att bli kort.

Läs även: Brinkemo: Maffians blodsband och klanernas