Det var något som lös med sin frånvaro när Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson talade i Almedalen på torsdagen. Något som stått i centrum av svensk politisk debatt i flera år. Något som inte minst Socialdemokraterna beskrivit som en ödesfråga för Sverige. Eller rent av ödesfrågan: Segregationen och det som följt i dess spår – parallellsamhällen, gängkriminalitet och grov organiserad brottslighet.

Under större delen av mandatperioden har Andersson anklagat regeringen för att sakna en politik mot segregationen, att sakna en integrationspolitik. Och åtminstone fram till nu har Socialdemokraterna väldigt gärna velat tala om sin egen nya, omvälvande integrationspolitik. I Almedalen förbigick dock Andersson frågan med tystnad. Kanske ses integrationspolitiken inte längre som en valvinnare?

Åtskilliga väljare anar nämligen att Socialdemokraternas politik handlar om en framtvingad integration, en framtvingad folkblandning. Sådana misstankar är inte gripna ur luften

”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Med dessa, nu närmast bevingade ord, avslutades rapporten Framväxten av parallellsamhällen från den socialdemokratiska arbetsgrupp som tog fram underlaget till partiets nya integrationspolitik.

Men det som ansågs vara absolut nödvändigt då, bokstavligen ett måste, nämligen att blanda befolkningen, är inte alls aktuellt, hävdar nu Lawen Redar, Socialdemokraternas integrationsgeneral. Något sådant ingår inte i den integrationspolitik som antogs på partikongressen, understryker hon och andra partiföreträdare med emfas.

När Redar nyligen gästade Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen beskrev hon målet med politiken på följande sätt:

“Fokuset handlar om att blanda befolkningen i de utsatta områdena.”

Socialdemokraternas nya integrationspolitik framstår som magi. Den ska leda till radikala förändringar. Segregationen ska brytas, parallellsamhällen som tillåtits växa fram under decennier upplösas, gängkriminaliteten krossas. Alla så kallade utsatta områden, i dag 59 till antalet enligt Polisens kategorisering, ska smälta bort som snödrivor i vårsolen. Samtidigt som i stort sett ingen i resten av landet kommer att påverkas i sin vardag på sätt som kan uppfattas som negativa. Samtidigt som i princip bara de 5 procent av befolkningen som bor i utsatta områden berörs. Detta ska, enligt Redar med flera, åstadkommas genom en “stram” migrationspolitik, genom att nyanlända och personer med försörjningsstöd inte tillåts flytta in i utsatta områden, genom en storsatsning på utbildning i svenska samt en ambitiös arbetsmarknads- och tillväxtpolitik. När dagens utsatta områden inte är markant socioekonomiskt svagare än andra bostadsområden är målet nått.

Att åstadkomma en annan befolkningssammansättning – i socioekonomisk mening – i de utsatta områdena lyfts fram som lösningen. I de flesta fall är förstås befolkningen i dessa områden redan i dag minst sagt blandad. Det enda som i stort sett saknas i mixen är etniska svenskar.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna satsar på tvångsintegration

Men det som sker i orten stannar inte i orten. De som inte tillåts flytta in i de utsatta områdena, de som lever på försörjningsstöd, de som är nyanlända, måste också bo någonstans. Och var skulle det vara om inte i andra områden, i icke utsatta områden.

I sin uppräkning glömmer Redar bort en nyckelmening i det nya partiprogrammet: “Segregationen ska byggas bort.”

Att åstadkomma en blandad bebyggelse är något av en central punkt i socialdemokratisk integrationspolitik. I utanförskapsområdena ska det byggas radhus och bostadsrätter. På så sätt ska utflyttningen av personer som lyckats etablera sig i det svenska samhället, de välintegrerade, motverkas.

Men inget hindrar förstås politikerna från att på motsvarande sätt låta bygga billiga hyresrätter i välordnade områden som i dag består av bostadsrätter eller villor och radhus. För som det heter i partiprogrammet: “Det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område.”

Skolan lyfts också upp som en central arena för integrationen. Här är det avgörande enligt Redar att bryta “marknadiseringen” av skolan, det vill säga förbjuda vinstuttag och stoppa den fria etableringsrätten. Återta ”den demokratiska kontrollen” som det också brukar heta.

“Löser man ut det så kan samhället planera skolverksamheten så att alla skolor är kunskapsbringande verksamheter”, säger Redar.

Av detta följer att “samhället”, det vill säga politikerna, tack vare sin utökade kontroll kan ändra elevsammansättningen genom att lägga ner skolor, slå ihop skolor, ändra upptagningsområden och starkt begränsa eller helt ta bort dagens valfrihet.

När Redar och andra socialdemokrater vill få det att framstå som om partiets integrationspolitik närmast är en intern angelägenhet för de utsatta områdena och invånarna där: Tro dem inte.

Socialdemokraterna har inte alls gett upp målet om att blanda befolkningen – antingen denna befolkning vill blandas eller ej. Socialdemokraterna har bara kommit fram till att det är klokast att inte tala alltför öppet om sina ambitioner.

Läs även: Skogkär: Om språket är nyckeln till integrationen är Sverige illa ute