Svenska är Sveriges huvudspråk och det gemensamma språket för alla som bor här, så säger lagen. Men en växande minoritet behärskar inte svenska. Och då handlar det inte om oförmåga att skilja mellan de och dem.
Det är dags att överge skriftspråkets “de” och “dem” till förmån för “dom”, anser myndigheten Språkrådets tillträdande chef Lena Lind Palicki. I talspråket skiljer människor inte på de och dem och att i skolan lära sig att skilja mellan de och dem i skriftspråket är enligt henne alltför svårt. Det är att begära för mycket.
Många miljoner svenskar har genom åren lyckats lära sig denna distinktion, som trots allt inte är särskilt komplicerad, men nu går det tydligen inte längre.
Fast att diskutera ifall de och dem ska ersättas av dom är lite grann som att dividera om hur däcksstolarna på Titanic ska stå. Efter det att fartyget kolliderat med isberget.
Sverige fick 2009 en språklag. Den föregicks av en stundtals intensiv debatt. En av dem som kämpade emot var den socialdemokratiske kulturministern (2004–2006) Leif Pagrotsky. Sverige behöver ingen språklag för det existerar inget hot mot svenskan, ansåg Pagrotsky. “Vad får egentligen människor att tro att Strindbergs och Lagerlöfs ädla språk behöver försvaras?” frågade han retoriskt i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2005.
Knappt två decennier efter att Pagrotsky skrev detta ser situationen något annorlunda ut. Och om ytterligare två decennier är frågan i vilket skick “Strindbergs och Lagerlöfs ädla språk” befinner sig.
I språklagen slås fast att svenska är huvudspråk i Sverige och samhällets gemensamma språk. Svenska är det språk “alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden”.
I dag är det en växande minoritet av de bosatta i Sverige som inte behärskar svenska. Att ha tillgång till svenska, som lagen talar om, innebär allt oftare att ha tillgång till tolk.
De svenska public serviceföretagen, SVT, SR och UR, har enligt bolagens sändningstillstånd “ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället”. Ändå dyker det i sändningarna numera upp medarbetare med kraftig brytning. Men enligt SVT är det som det ska vara. “Tal på dialekt eller bruten svenska är en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige, och både medarbetare och medverkande har i det avseendet rätt till sitt eget språk.” Publikens rätt att uppfatta vad som sägs i de program den tvingas finansiera kommer i andra hand. Men kalla det “språklig mångfald”, det låter bra.
Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik
I svensk politisk debatt betonas ständigt hur viktigt språket är. Språket är nyckeln till integration, språket är nyckeln till ett jobb, språket påstås vara nyckeln till det mesta. I så fall är Sverige illa ute. Åtminstone om nyckelspråket ska vara svenska.
“Den demografiska utvecklingen i Sverige innebär att det kommer vara extremt svårt att uppnå en god integration. Andelen barn och unga med utrikes bakgrund riskerar helt enkelt att vara för hög för att alla ska kunna gå i en skola där tillräckligt många talar svenska som modersmål.”
Detta konstaterar Anders Kärnä, forskare i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning och Örebro universitet, i en artikel i tidskriften Kvartal.
Språkinlärning sker till största delen genom att språket används i vardagen, inte genom traditionell undervisning, påpekar Kärnä.
Men alltför många barn och ungdomar med utländsk bakgrund lever i en miljö där det inte talas svenska överhuvudtaget. Denna brist på naturligt och vardagligt umgänge med svensktalande jämnåriga och vuxna kan förskola och skola inte kompensera för. Särskilt inte som personalen på skolor i dessa invandrartäta områden många gånger inte själva har svenska som modersmål.
I en rapport från Stockholms stads revisorer 2020 noteras att nyutexaminerade barnskötare och legitimerade förskollärare har så stora brister i sina kunskaper i svenska att det är svårt att nå de krav vad gäller språkutveckling “som ligger i förskolans uppdrag”. Situationen är inte mycket annorlunda i andra större städer.
Mot slutet av sin artikel i Kvartal ställer Anders Kärnä några frågor, möjligen avsedda att vara provokativa:
“Hur ska ett Sverige där en stor del av befolkningen inte talar svenska fungera? Hur bör socialförsäkringar utformas om bristande språkkunskaper gör att stora delar av befolkningen har svårt att försörja sig genom eget arbete?”
Det vore intressant att höra vilka svar de partier som fört Sverige hit har på dessa frågor. Om de nu har några svar.
Den som tror att det svenska språket kan fungera som ett kitt som förmår hålla samman samhället oavsett hur kulturellt och etniskt splittrat det är, misstar sig å det grövsta.
Läs även: Skogkär: Det är bussning Socialdemokraterna vill se
